GLADA ÄNKAN, genrep, Operan, föreställning 3, 18/1 2017

MUSIK Franz Lehár, TEXT Henrik Dorsin efter Victor Léon och Leo Stein, REGI Ole Anders Tandberg, KOREOGRAFI Roine Söderlundh, SCENOGRAFI Erlend Birkeland, KOSTYM & MASK Maria Geber, LJUS Ellen Ruge,  DRAMATURG Katarina Aronsson, MED HANNA GLAWARI Elin Rombo, DANILO DANILOVITSCH Jeremy Carpenter, BENNY ZETTERBERG, OPERANS VD Henrik Dorsin, VERONICA, HANS HUSTRU Marianne Hellgren Staykov/Vivianne Holmberg, LEIF ”FISKEN” HERMANSSON Klas Hedlund, SØREN RUGBRØD Pierre Gylbert, CARL Å. ADAMSSON Joel Annmo, CATHARINA NJEGUS Miriam Treichl, DIRIGENT Joakim Unander, Fredrik Burstedt, Kungliga Operans Kör & Kungliga Hovkapellet

Bit by bit,

Putting it together...

Piece by Piece-

Only way to make a work of art.

Every moment makes a contribution,

Every little detail plays a part.

Having just a vision's no solution,

Everything depends on execution:

Putting it together-

That's what counts!

Putting it Together 

ur SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE

av Stephen Sondheim

I filmversionen av Truman Capotes Breakfast at Tiffanys, säger Audrey Hepburn, i rollen som Holly Golightly, angående ångest och panik: Well, when I get it the only thing that does any good is to jump in a cab and go to Tiffany's. Calms me down right away. The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there.

Några år efter att jag flyttade till Stockholm, tidigt 90-tal, när jag kände mej rotlös, osäker, utsatt eller tröstlös, då brukade jag irra in på NK. Och även om jag visste att jag inte riktigt hörde till, passade in, var en av deras idealkunder - jag bodde vide den tiden på ett bostadshotell för ungdomar, sysslade med kultur och försörjde mej genom att sälja bröd i tunnelbanan - fick dom mej aldrig att känna att jag var mindre värd, oönskad eller fel. 

Nu för tiden, när NK verkar ha blivit ett samlingsnamn för olika butiker, känns det mer och mer som om den rollen har tagits över av Kungliga Operan. Där känner jag mej trygg, omhändertagen, som att min ålderdom är tryggad, och sjukvården säkrad.

Min kompis Ticket Master, som tipsat mej om att Operan hade genrep på GLADA ÄNKAN, hade visserligen gett mej ett exakt klockslag, men i tillfällig förvirring fick jag för mej att det var då man slog upp dörrarna, och släppte in oss, så när  jag kom fram till Gustaf Adolfs torg, låste fast min hoj och klampade uppför operans trappor, då var det redan smockfullt på parketten. 

Jag övervägde att vända och cykla hem igen, men så letade jag mej truligt upp på tredje raden - det är tre balkonger upp för dej som inte pratar teater, så högt man kan komma - där jag hittade en plats längst fram vid räcket, i mitten. Här var det luftigt, ledigt och det verkade som om det var här operans personal hade valt att sätta sej. Det fanns en förväntan i luften, som om vi alla var inställda på att få se något spektakulärt, dåligt eller bra kvittade, vi var där, innan premiär!

Ordet operett är en slags diminutivform av ordet opera, en förminskningsform som gör den till en mindre opera, i betydelsen lättare, enklare, mindre komplicerad.  Här dör någon väldigt sällan, och man sjunger för det mesta i dur. 

Konstformen operett växte i mitten av 1800-talet fram ur den franska opéra comique, en konstform som använde sej av existerande musik, men med ny text, och man ska inte hänga upp sej på ordet comique, och tro att det betydde en slags musikaliserad fars, där och då stod den mer för det vanliga livet, om realism, om borgare och bönder, till skillnad från verk om kungar, gudar och heroiska hjältedåd.

Operetten kom till för att det fanns ett behov av en lättare, kortare musikteater, och alla verkar vara överens om att den startades av Hervé, en sångare, kompositör, librettist, dirigent och teaterchef som skrev mer än hundra operetter som alla idag är ganska ordentligt bortglömda. Kungen över den franska operetten är och förblir Jaques Offenbach, men bland engelsmännen härskar Gilbert and Sullivan, och över den österrikiskt-ungerska, regerar Johann Strauss II, och det är också hit kvällens kompositör, Franz Lehár, räknas.

Kompositören Franz Lehár föddes 1870 i kungadömet Ungern, i en del som idag  är slovakien. Han dog så sent som 1948, 78 år gammal.  Hans förhållande till det nazisterna och tredje riket är speciellt: Många av hans librettister var judar, och hans fru hade varit judinna innan hon konverterade till katolicismen för att gifta sej, och 1938 fick hon av nazisterna titeln Ehrenarierin, vilket ungefär betyder att hon ”höjts upp” till en slags heders-arier. Trots detta försökte man få henne deporterad.

Hans mest kända verk, GLADA ÄNKAN, började ursprungligen som en pjäs från 1861, L’attaché d’ambassade, av Henri Meilhac, en särdeles produktiv dramatiker och librettist, som bland annat - tillsammans med sin arbetspartner Ludovic Halévy - skrev librettot till George Bizets CARMEN, men han författade även, på egen hand, librettot till flera av Offenbachs operetter, som SKÖNA HELENA, RIDDAR BLÅSKÄGG, och PARISERLIV.

Trots detta skrevs librettot till GLADA ÄNKAN inte av dramatikern själv, utan av Viktor Léon och Leo Stein, där det var den senare som hittade pjäsen och tänkte att den skulle kunna bli en bra operett. Han tog kontakt med en samarbetspartner, Léon, och dom kontaktade en teater, Theater an der Wien, som gillade idén, och så författades ett libretto. Först efter det kontaktade man tonsättaren Frans Lehár.

Operetten hade premiär i Wien 1905, samma år som den transsibiriska järnvägen öppnar, Ryssland har en revolution, Theodor Rosevelt blir USAs 26:e president, Mata Hari slår igenom i Paris, Albert Einstrein brottas med relativitetsteorin, Las Vegas grundas, Norge får självständighet från Sverige, bröderns Wrights tredje flygplan stannar i luften i 39 minuter, och vargar utrotas i Japan.

Ursprungligen handlar GLADA ÄNKAN om den rika franska änkan Hanna Glawari, som har ärvt 20 miljoner av sin döde make, från det utfattiga balkanska kungadömet Pontevedro, och landet är nu rädda att hon ska ta sina pengar ur landet och bankrutta landet. Man bestämmer sej för att hitta en ny make åt henne, en Pontevedran. 

I Dorsins och Tandbergs version handlar det i stort om konst och kommers, den där balansgången som jag antar varje teaterchef måste göra. Det utspelar sej på Kungliga Operan, där chefen, Benny Zetterberg, försöker tillfredsställa alla, både de som kräver att det ska gå bättre för Operan, rent ekonomiskt, men även de som önskar rent konstnärliga framgångar. I ett desperat försök att behålla sitt jobb lyckas han engagera en stor operadiva, Hanna Glawari, men det visar sej att hon är trött på att göra de stora, tunga roller, och vill sjunga operett. Speciellt Glada Änkan.

För att tillfredsställa den konstkrävande teaterledningen kontaktar operachefen Danilo Danilovitsch, en prettoregissör på en förortsteater, en sån som med att harem av beundrande, ambitiösa kvinnor med skådisambitioner och som kulturskribenter förut älskade att glorifiera, innan det blev allmänt vedertaget att han bara stod i vägen för en kvinna.

Det hela kompliceras av att det visar sej att divan Hanna och demonen Danilo har ett romantiskt förflutet.

Jag har sagt det förut, men jag har lätt för att upprepa mej: det är svårare att skriva om något man gillar än något man ställer sej kritiskt till. Det är så lätt att man bli någon slags illitterat hejarklack, utan vare sej ananlys, åsikt eller infallvinklar, någon som bara staplar superlativ och verbala applåder.

Med detta sagt, vill jag säga: 

Jag gillade det här jätte-, jätte- jättemycket, utropstecken, smiley, #operanärbäst!

När det är som bäst påminner det om Broadway, om Hasse och Tage, om Galenskaparna och After Shave, om Bröderna Mozart och farsen Rampfeber, och när det är som sämst måste jag ha blinkat, för jag hittar ingenting att hacka på. Det känns underbart påkostat, detaljregisserat och lustfyllt, och det är en humor och berättarglädje som inte gör sej lustig över någon, utan att för den skull kännas pk-kastrerad. 

Alla, och allt, glänser och briljerar. Till och med kören, som ofta kan få en lite styrmoderlig behandling - stå still, ta inte fokus, se arg ut och sjung när du ska - utnyttjas suveränt, och presterar stort. 

Scenografi, ljus och kostym känns lyxig, påkostad och ambitiös, som en stad i väntan på stadsbesök. Regissören Ole Anders Tandberg(FÅGLARNA, OTHELLO, , KUNG LEAR) och jag har ett ambivalent förhållande, från min sida. Jag älskade hans DON GIOVANNI på Kungliga Operan, och JAG ÄR VINDEN på Kulturhuset Stadsteatern, men andra produktioner har jag varit lite mer ljummen, för att inte säga kall, inför. 

Här är han het som en hårfön. 

Operasångare, har det visat sej, tillhör bland det roligaste som man kan se på en scen. Miriam Treichl, som operachefens assistent, är så vansinnigt rolig att det inte skulle förvåna mej om hon dyker upp i nån Jönssonliganfilm, eller i nån fars på en sommarteater. Hennes - och många av de övrigas - bredd är förunderlig: från Wagner över hela spektrat till fars. 

Och, det kanske viktigaste, i en produktion där formen får stort utrymme: det låter fantastiskt. På vägen hem lyckades jag skrämma en och annan turist som strosade på cykelbanan vid Munkbroleden genom min entusiastiska, men något tondöva version av Vilja-visan.

Jag tänker inte slösa bort din tid med att hylla Henrik Dorsin, men jag har svårt att förstå hur dom kan dela ut nobelpris i fysik, men inte i komik. Nåt slag pris borde han få i alla fall. Han är något så ovanligt - i dess dagar - som en komiker som inte verkar ironisera och göra sej lustig över någon annan, han verkar våga driva med sej själv. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

NATTVANDRINGAR I DEN UNDRE VÄRLDEN, på Kilen: 

"För den verkligt stora behållningen är huvudrollsinnehaverskan. Hon golvar mej, och man blir lite förälskad i hennes rollfigur. Det finns inga stora, dramatiska uttryck, à la grekiska dramer, med hjärta, smärta, hat och hämnd, utan det är i det totalt normala, smått komiska lilla livet som figuren får liv."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/nattvandringar-i-den-undre-varlden.html

ROMEO OCH JULIA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 2, 15/1 2017

Det hade varit skönt att se någonting riktigt, något som kändes, smärtade, rev och rappade. Jag hade velat se en föreställning där det var nära att jag ställt mej upp och skrikit: Nej, gör det inte, vänta, hon kommer att vakna!

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/romeo-och-julia-kulturhuset.html

FIGAROS BRÖLLOP,  på Dramaten: 

Efter föreställningen, när vi väntade på att de längre bort i bänkraden skulle resa sej, så att vi kunde komma ut, började jag prata med det äldre, äkta paret som satt bredvid mej:

”Vet du, det är så länge sen man såg något som var bra,” sa mannen som satt bredvid mej.

”Ja, allt ska göra så konstigt, nu för tiden,” beklagade han som satt bredvid honom.

”Som om det var barnteater.”

”Som om vi var dumma i huvudet.”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/figaros-brollop-genrep-pa-dramaten.html

NATTVANDRINGAR I DEN UNDRE VÄRLDEN, Kilen, föreställning 3, 17/01 2016

Manus, regi & sångtexter Jacob Hirdwall, Musik Fredrik Söderberg, Koreografi Johanna Lindh, Scenografi och kostym, Caroline Romare, Scenografi och ljusPeter Stockhaus, Mask Carina Saxenberg, Videoscenografi Tom Waldton, Regiassistent, Patricia Nicole Olmos Polanco, Grafisk form Ola Carlson, Foto Karolina Henke, Producent Birgitta Rönnhedh, Teknik Robin Auoja, Mika Knutsson, Kommunikatör Margareta Hallqvist, Inspelad musik Anna Söderberg, MED Andreas Liljeholm, Camilla Larsson, AnnaKarin Hirdwall, Linda Lönnerfeldt, Malin Güettler, Niklas Jarneheim, Röster, Fortunata Kolompar, Leonardo Secic, Adrian Secic, Ebba Backlund, Gabriella Jädert, Tala Radwan, Ali Hussein, Zahed Yossefi, Annie DeFay Hallworth, Josef Abbas, Marika Lindström

We all must pay a price

To be safe, we lose our chance of ever knowing

What's around the river bend

Waiting just around the river bend

I look once more just around the river bend

Beyond the shore where the gulls fly free

Don't know what for what I dream the day might send

Just around the river bend for me, coming for me

I feel it there beyond those trees

Or right behind these waterfalls

Can I ignore that sound of distant drumming?

For a handsome sturdy husband who builds handsome sturdy walls

And never dreams that something might be coming?

Just around the river bend

Just around the river bend

Just Around the Riverbend, 

ur Pocahontas, 

av ALAN MENKEN, STEPHEN LAURENCE SCHWARTZ

Elaine Stritch, broadwaylegenden som kanske är mest känd för sin roll som Joanne i Stephen Sondheims och George Furths musikal COMPANY, spelade 1958 i GOLDILOCKS, en musikal som konstigt nog inte handlar om Guldlock, även om en   man utklädd till björn dyker upp i en scen. Föreställningen var ingen hit, och gick bara 161 föreställningar, även om den nominerades till fem Tony Awards, och vann två, för manliga och kvinnliga biroll. 

Dramatikern, kompositören, aktören och sångaren, Noël Coward, som en kväll sitter i publiken, kommer till hennes loge efter föreställningen, och säger “Any leading lady who doesn’t do a double take when a nine-foot bear asks her to dance is my kind of actress.” 

Det är lite det jag tänker på när jag sitter längst fram på Kilen och ser Ensembleverkets uppsättning av NATTVANDRING I UNDRE VÄRLDEN, för huvudrollsinnehaverskan gör lite samma sak: vad som än händer - och det händer henne en hel del - så tar hon in, och verkar tro på det som sker. Det är genom hennes spel som föreställningen får en trovärdighet och mänsklighet. Hennes sätt att förhålla sej till det som händer, hennes intresse för berättelsen, ger den ganska högtravande, intellektuellt ganska konstruerade berättelsen en själ. 

Det handlar om Eurydike, en högpresterande systemutvecklare som tror att hon fått i uppdrag av sin chef att åka över ”floden” till fel sida av stan och köpa ett konstverk på ett galleri. Givetvis, med ett sånt namn, så bär det raka vägen ner i underjorden. Hades, underjordens gud, har något att säga henne. Exakt vad vet jag inte. Syftningarna till grekisk mytologi blir lite förvirrande: jag saknar en Orpheus, och jag vet inte varför det är Hades som lockar ner Eurydike, och inte Aristaeus som jagar henne dit. Biten av en orm blir hon i alla fall, men då är hon redan därnere. 

Jag tycker att föreställningen förlorar lite på att flörta med legenden om Eurydike, eftersom den egentligen inte har så mycket med den att göra. Det hade kanske varit intressantare om man hållit parallellerna dolda, så att vi, publiken, eventuellt hade sett sambandet, utan att få det skrivet på näsan, för det får i alla fall mej att hela tiden falla ur historien och försöka förstå vad det är för symboler som man refererar till, även när det kanske inte alls finns några dolda meningar.  Och jag är inte tillräckligt smart att reda ut allt, känner jag.

En gång när jag försökte skriva en seriös pjäs, så var jag mer intresserad av att imponera på ett ansiktslöst övre kulturskikt med mitt geniala manus, med mina högtravande referenser och blinkningar till den antika mytologin och dramatiska arketyper, än jag var fokuserad på vad jag verkligen ville säga, vilket egentligen inte var så mycket, och absolut inte originellt.  Jag påstår inte att det är så i det här fallet, men mina tankar om föreställningen går lite åt det hållet.

Författaren verkar vilja säga något om vad han tycker är ett övre samhällsskikt, men jag uppfattar det som att han gör det von oben, själv, med en lite nedlåtande, överintellektualiserad attityd.

Mitt stora problem, när en dramatiker försöker göra en Tennessee Williams, det vill säga använda sej av myter och klä dom i moderna kläder, är att den verkliga världen måste vara verkligt verklig, för att det ska funka. Det blir annars så väldigt abstrakt och eteriskt att mycket förlorar sin distinktion: Blanche Dubois kommer visserligen till Elyseiska fälten, med spårvagnslinjen Linje Lusta, men det är namnet på en gata i ett mycket specifikt område, Latin Quarter, i New Orleans. I ORPHEUS DESCENDING är den poetiska handlingen fast förankrad i en spannmålsbutik i en liten stad i södern. Sebastian, i SUDDENLY LAST SUMMER, blir dödad och uppäten, som Dionysos, men platsen är en europeisk semesterort. 

Här vet jag inte riktigt var det är meningen att vi ska befinna oss, om den verkliga världen, den där huvudrollen arbetar, ska vara en plats som existerar, eller om allt är en saga, utan någon som helst fast förankring. Men det gör också att samhällskritiken blir lite uddlös. Det glider liksom över och blir en fabel, en distanserande saga.

Detta sagt om dramatikern, så vill jag framhålla att jag tycker regissören - som är en och samma person - gör ett utmärkt jobb. Föreställningen är iscensatt på ett mycket intressant och vackert sätt, med fantastiskt fina och finurliga scenbilder, projektioner och filmer. Där finns den poesi jag saknar i texterna. Jag går från föreställningen med känslan av att ha sett ett mycket intressant dansverk, där en apcharmig kvinna ur publiken letat sej upp på scenen. 

För den verkligt stora behållningen är huvudrollsinnehaverskan. Hon golvar mej, och man blir lite förälskad i hennes rollfigur. Det finns inga stora, dramatiska uttryck, à la grekiska dramer, med hjärta, smärta, hat och hämnd, utan det är i det totalt normala, smått komiska lilla livet som figuren får liv. Jag hade gärna sett henne och denna karaktär i andra saker, som Eurydike Försöker Ställa Allt Till Rätta, en föreställning där hon kanske dimper ner i den stora dramatiken och försöker lösa konflikter, lite som en slags dramatikens diplomat. Jag skulle gärna se henne försöka medla mellan Hamlet och Gertrude i, eller vad sägs om Eurydike Ordnar Upp i Orestien?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ROMEO OCH JULIA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 2, 15/1 2017

Det hade varit skönt att se någonting riktigt, något som kändes, smärtade, rev och rappade. Jag hade velat se en föreställning där det var nära att jag ställt mej upp och skrikit: Nej, gör det inte, vänta, hon kommer att vakna!

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/romeo-och-julia-kulturhuset.html

FIGAROS BRÖLLOP,  på Dramaten: 

Efter föreställningen, när vi väntade på att de längre bort i bänkraden skulle resa sej, så att vi kunde komma ut, började jag prata med det äldre, äkta paret som satt bredvid mej:

”Vet du, det är så länge sen man såg något som var bra,” sa mannen som satt bredvid mej.

”Ja, allt ska göra så konstigt, nu för tiden,” beklagade han som satt bredvid honom.

”Som om det var barnteater.”

”Som om vi var dumma i huvudet.”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/figaros-brollop-genrep-pa-dramaten.html

GRUPPEN KÖPER SEJ FRI, på Kulturhuset Stadsteatern:

När en teatergrupp, eller en förställning, ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej. Inte för att jag har något emot jämlikhet, det är bara det att ordet i sej har blivit lite nött och utnyttjat. Exploaterat. Jag vet ingen föreställning eller teatergrupp som skulle säga att den inte är feministisk. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/gruppen-koper-sig-fri-kulturhuset.html

ROMEO OCH JULIA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 2, 15/1 2017

Foto: Carl Thorborg

Av William Shakespeare, Översättning Göran O Eriksson, Bearbetning Armin Kerber, Regi Linus Tunström, Scenografi och kostym Julia Przedmojska, Musik Foad Arbabi, Ljus William Wenner, Mask Carina Saxenberg, Ljud Simon Mårtensson, Med Gizem Erdogan, Daniel Nyström, Emil Almén, Elin Skarin, Alma Pöysti, Robert Fux, Leonard Terfelt, Elin Skarin, Anna Wallander, Anders Johannisson, Gunilla Röör, Åke Lundqvist, Lennart Jähkel, 

If your heart always did

What a normal heart should do

If you always play a part

Instead of being who you really are

Then(And) you might just miss

The one who's standing there

So instead of passing by

Show him(the someone) that you care

Instead asking why

Why me? And why you?

Why not we two?

'Cause love don't need a reason

Love don't always rhyme

And love is all we have for now

What we don't have is time

Love Don’t Need a Reason

av Peter Allen, Micheal Callen Marsha Malamet.

Det hade varit skönt att se någonting riktigt, något som kändes, smärtade, rev och rappade. Jag hade velat se en föreställning där det var nära att jag ställt mej upp och skrikit: Nej, gör det inte, vänta, hon kommer att vakna!

Det finns två pjäsen, nej, en pjäs och en musikal, som jag inte behöver se igen, så länge jag lever. Det finns fler, men ROMEO OCH JULIA och WEST SIDE STORY, toppar listan. Det är historier jag inte behöver få berättade för mej, igen, nånsin. Varför? Därför att jag är ganska så ordentligt cynisk, som tänker: varför investera i två straighta ungdomar som ändå tar livet av sej i slutet?

Jag vet inte hur gammal jag var, men tillräckligt gammal för att få följa med på fest, tydligen, och tillräckligt gammal för att tycka det är pinsamt att böla öppet, inför alla, som en snorunge. 

Eller fest och fest; vi var hos några vuxna, hos någon väninna till min mamma. Musikalen Showboat, från 1951, gick på teven, och det var inte alls en sån där musikal som jag var van att se, en sån där Fred Astaire och Ginger Rogers snurrade runt, runt, och var lite sura på varandra, men blev vänner sen. 

Det här var sorgligt. Det var så ledsamt att jag fick en liten klump i halsen, du vet, längst bak, som gör att man inte kan prata ordentligt, man måste harkla sej. 

Idag skulle jag inte kunna säga dej vad filmen handlar om, och jag antar att jag missade en hel del av den, för så fort det blev för sorgligt, och jag tårarna började komma, då smet jag in på toaletten, och stod och lipade, ljudlöst. 

När jag försvann in för tredje eller fjärde gången undrade min mamma om jag hade fått blåskatarr, och jag förstod att det här att smita iväg var mer suspekt än jag hade tänkt.

Jag berättar det här för att illustrera att jag inte alltid varit en känslokall, distanserad, analytisk fetbobba utan något som helst romantiskt sinne.

Eftersom jag försöker se minst en föreställning i veckan, kan det ibland bli så att jag går på saker som jag inte är vidare nyfiken på, speciellt om det visar att jag har sett allt annat. Ärligt talat är det ganska ofta så, men det behöver inte betyda att föreställningen visar sej vara ointressant när jag väl ser den. 

Den här dagen, en söndag, stod jag och valde mellan att gå och se ROMEO OCH JULIA på Kulturhuset Stadsteatern, eller WEST SIDE STORY med Viktor Rydbergs Gymnasium, på Maxim. Jag vägde för och emot, och till slut fick ekonomin avgöra. 

Det var ännu ett fall där snålheten bedrog visheten.

Det är inga problem att få en sistaminutenbiljett, och det är så gott om lediga platser att man i princip kan välja och vraka. Jag väljer en plats långt fram, och hamnat precis bakom sufflören, visar det sej. Det är också den plats dit Mercutio går när han ska ställa sej på armstöden till en stol ute i salongen. 

Vi är så få i salongen att det mer känns som om man bjudit in personer för en diskussion om pjäsen efter föreställningen, än en föreställningspublik. Jag sitter länge och väntar på att resten ska komma, och det kommer som en verklig överraskning att det bara blir vi, ikväll, när dörrarna till salongen stängs, och det börjar.

Det handlar om Romeo och Juliet, nej, det handlar om Romeo Montague och Julia Capulet, för vilken familj dom tillhör är minst lika viktigt som vilka dom är som individer. Nästan viktigare, för man lär egentligen inte känna dom, mer än som två personer som blir förälskade i varandra. 

Vad det är hos varandra som dom blir förälskade i, blir jag aldrig riktigt klok på. Dom bara ska falla för varandra, så jag antar att det är varandras utseende, i första hand, och trots att dom båda har en ganska avancerad retorik och en fallenhet för ordsmideri, verkar det inte som om den talangen uppskattas, eller ens uppmärksammas, av den älskade.

I alla fall, deras familjer, Montague och Capulet, ligger i fejd. Romeo, som redan är förälskade i någon från det andra lägret, en Capulet; den då okända Julias kusin, Rosalie Capulet, smiter tillsammans med sina vänner Mercutio och Benvolio in på en fest som hålls av Capulet, där han och Julia för första gången träffas. Ögonblicklig kärlek uppstår. 

Jag tror aldrig jag har blivit förälskad vid första ögonkastet. Attraherad, javisst, nästan dagligen, men aldrig förälskad. Därför hade det varit intressant att se hur det går till. Hur attraktionen ögonblickligen går över i besatthet: Jag är kvinna, du är man, vi är någorlunda attraktiva, let’s get it on. Tyvärr så visas det väldigt sällan på scenen. Det är som om man inte riktigt har tid att undersöka vad det är man blir intresserad av. 

Men det som fascinerar med en förälskelse, till skillnad från attraktion, är allt den måste övervinna. Allt som sker trots, och på trots. Alla nej, på vägen. 

Det hela började som en italiensk sägen, med rötter i antiken, som översattes till vers av Arthur Brooke 1562, två år innan William Shakespeare föddes. 1567, när barden bara var tre år, skrev Willian Painter en prosaversion, Palace of Pleasure. 

Shakespeares version tros ha skrivits någon gång mellan 1591 och 1595, och är en av hans tidigare tragedier, skriven innan EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, HAMLET, TRETTONDAGSAFTON och MACBETH, men efter RICHARD III och SÅ TUKTAS EN ARGBIGGA.

Han norpade en hel del från Brookes och Painters berättelser, eftersom upphovsrätten inte var vad den är idag, men han tillförde också en del intressanta biroller, som Mercutio och Paris. 

Berättelsen har använts i inte mindre än 27 operor, av alla från Berlioz till Tjajkovskij, med Gounods opera som den kanske bäst kända, och kritiskt erkända, och den mest välkända baletten är nog Prokofievs. Regissörer som George Cukor, Franco Zeffirelli och Baz Luhrman har filmat den.

På Stadsteatern har man bearbetat, strukit, styckat och suddat, så att vad som finns kvar kanske skulle passa bättre på en mycket mindre scen. Över trettiotalet roller har strukits ner till elva, med några dubbleringar,  men istället för att koncentrera handlingen till ett slags kammarspel, så känns det istället lite som om man rasslar runt i ett slags folktomt universum. Ibland går tankarna till något man skulle kunna skapa om man ville göra en Staffan Göthe, utan att ha den erfordrade fallenheten. Eller också är det bara de uppstoppade djuren som får mej att tänka så.

Jag hade velat se tvekan, tvivel och trevande, och upplever det här skeendet som stressat, övergripande och allmänt, som om man ville komma till kritan, utan att ha klart för sej vad det skulle vara. Det landar liksom inte i något. Jag känner nästan inte för någon De mer perifera rollerna blir för distanserade för att jag ska kunna läsa, eller i vissa fall ens förstå dom.

Innan föreställningen hade jag fruktat att detta skulle vara en högtravande uppsättning, en slags iscensatt litteratur, men hade faktiskt föredragit det, om skådespelarna hade tillåtits utveckla vändpunkter, fått vara här och nu, med fokus på sekunderna som tickar iväg. 

Till och med, tror jag, hade jag föredragit om man använt huvudrollsinnehavarnas olika kulturella bakgrund som något att bygga en konflikt på, men inte heller det används. Som det är nu förstår jag inte varför man sätter upp den, vad man tycker man har att tillföra med denna läsning. Jag hittar ingen romantik, sensualism, eller sexualitet. Och inget riktigt ställningastagande.

Kostymerna är kontemporära, med några få, förvirrande undantag, och scenografin är lite fyrkantigt. Lekfullt, kanske, och innovativt, men fyrkantigt. Bokstavligen. 

Den förra produktionen jag såg, där Julia Przedmojska gjort scenografin, DORIAN GRAY, på Kulturhuset Stadsteatern, hade två väggar, ställda i rät vinkel mot varandra. Den här har lagt till ytterligare en sådan modul, satt båda på hjul, och monterat dit gångjärn, så att väggarna går att fälla. 

Det är egentligen inte scenografens fel, men scenografin får för stort utrymme, i båda fallen. Den står ut, tar över. Det hade behövts en mycket mer lekfull och innovativ iscensättning för att utnyttja rummet, för att normalisera spelplatsen, för att skapa en verklig värld som karaktärerna lever i, och inte få oss att sitta och undrar vad man ska hitta på för underfundiga nedfällningar, lucköppningar eller väggvridningar härnäst

Vad som är svårt, när man som här tar ett avsteg från den historiska, faktiska verkligheten och skapar en slags fantasivärld, där plats och tid mer är luddiga, och konturslösa - vi vet inte när i tiden detta ska utspela sej, vi vet bara att det inte är en tillbakablick - är att de reglar som bygger detta sociala samhälle, och kultur, måste vara tydliga. Kan folk flyga? Är samhället ett patriarkat? Är det en synd att döda? Om det är nu, eller i framtiden, varför har man inga datorer eller mobiler? 

För att verkligen kunna förstå, uppskatta och bedöma en roll, så måste man veta de regler de lirar med, deras möjligheter och begränsningar. 

Här har man tagit en dåtid, klätt den i nutid, och hoppats på det bästa, utan att jag egentligen förstår varför man har valt att inte sätta det i historiskt kontext. 

När Julia sätter sej upp mot sina föräldrar och säger att hon inte vill gifta sej med greve Paris, så hade det hjälpt att veta om detta var vanligt: är det så att i denna världen brukar unga flickor själva få välja vem dom vill gifta sej med, eller är detta en omöjlig tanke? Det kvittar om vi som modern publik tycker att det borde vara så: det är viktigt för att måla Julias roll: är hon en mycket modig ung kvinna, med radikalt moderna idéer, eller är hennes krav normala, vilket gör hennes föräldrar krav, och följaktligen dom själva, mer intressanta, och hon själv blir en slags medelmaria?

Eftersom man här har valt att låta Romeos kusin Benvolio spelas av en kvinna som verkar vara en riktig fighter, och som inte tycks dra någon oresonlig uppmärksamhet till sej med sina blåmärken och märken efter slagsmål, så tolkar jag det som att detta är en värld där kvinnor inte förväntas hålla sej för sej själva, utan konkurrerar på lika villkor, vilket gör Julias konflikt med sina föräldrar till ganska ointressant, då den inte kräver något större mod från hennes sida. 

Jag har alltid tyckt att Mercutio är den mest fascinerande rollen i pjäsen, därför att han på något sätt står utanför handlingen. Kärleksparet blir ofta ganska ointressanta, som Barbie och Ken, mer som två ideér, två representanter för ung, blind kärlek, än två verkliga, intressanta människor. Mercutio på något sätt stoppar upp handlingen, ger tyngd, ger själ åt berättelsen. Hans död är så mycket mer upprörande - i alla fall för mej - än både Romeos och Julias. Han vill ju inte dö, medan de andra två inte vill något annat. 

Det blir så även här: jag dras till Mercutio, Benvolio, Amman - som av någon anledning spelas av en man, och spelas mycket bra, - och konstigt nog, Paris, greven som är den man som Julias föräldrar helst ser att hon skulle gifta sej med. Jag har aldrig sett en uppsättning där han, den tilltänkte, fått så stor uppmärksamhet, och lyckats hålla den, utan att jag egentligen vet varför, förutom att han på något sätt känns levande.

Man använder sej också av ett väldigt - låt oss säga - speciellt sätt att försöka ta livet av sej: man försöker kväva sej med en plastpåse. Det är lite svårt att förstå att i en värld där alla andra dör av knivhugg, så väljer inte en, utan båda, oberoende av den andra, att försöka ta livet av sej med en plastpåse över huvudet, även om det bara är en som lyckas. 

När det är över dröjer det innan applåderna kommer. Men sen klappar vi länge. Det är inte så mycket för det vi har sett, utan för att visa dom däruppe, skådisarna, att vi uppskattar deras slit, deras ambition och deras vilja att ge den bästa tänkbara föreställningen för den lilla publik som hittat dit. Jag önskar att dom hade fått mer utrymme att göra det dom är bäst på: att existera i stunden, fascinera och trollbinda.

Jag kan blir lite förundrad över att man i såna här förställningar, där man förefaller vilja säga Varför kan människor inte bara leva i fred? så sällan verkar undersöker varför människor inte bara kan leva i fred.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

FIGAROS BRÖLLOP,  på Dramaten: 

Efter föreställningen, när vi väntade på att de längre bort i bänkraden skulle resa sej, så att vi kunde komma ut, började jag prata med det äldre, äkta paret som satt bredvid mej:

”Vet du, det är så länge sen man såg något som var bra,” sa mannen som satt bredvid mej.

”Ja, allt ska göra så konstigt, nu för tiden,” beklagade han som satt bredvid honom.

”Som om det var barnteater.”

”Som om vi var dumma i huvudet.”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/figaros-brollop-genrep-pa-dramaten.html

GRUPPEN KÖPER SEJ FRI, på Kulturhuset Stadsteatern:

När en teatergrupp, eller en förställning, ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej. Inte för att jag har något emot jämlikhet, det är bara det att ordet i sej har blivit lite nött och utnyttjat. Exploaterat. Jag vet ingen föreställning eller teatergrupp som skulle säga att den inte är feministisk. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/gruppen-koper-sig-fri-kulturhuset.html

DONNA JUANITA på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det tog inte lång tid in i föreställningen innan jag började tänka: det här skulle kunna ha blivit riktigt bra. Med en annan regissör, kanske, nej, säkert, och definitivt med ett annat manus. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/donna-juanita-kulturhuset-stadsteatern.html