Musik Elton John, Manus och sångtexter Lee Hall, Regi Ronny Danielsson, Översättning Calle Norlén, Scenografi Julia Przedmojska, Kostym Annsofi Nyberg, Mask Linda Sandberg, Ljusdesign Ellen Ruge, Koreograf Roine Söderlundh, Musikalisk ledare/Kapellmäst. Joakim Hallin, Orkesterarrangemang, Karl-Johan Ankarblom, med Jacob Hermansson, David Fridholm, Carl Sjögren, Uno Elger, Adrian Macéus, Oliver Palm, Jakob Eklund Sara Jangfeldt, Robert Noack, Kajsa Reingardt, Ole Forsberg, Robin Keller, Elisabet Carlsson, Jonas Schlyter, Rebecka Stagh Arve, Naomi Bethke, Levi Blad, Niklas Blomkvist, John Österlund, Valdemar Molino Sanchez, Edward Lundqvist, Grim Lohman, Oliver Lund, Nils Boyer, Jonatan Falk, Lowe Bjurman, Alexander Larsson, Anette Belander, Henric Flodin, Henrik Jansson, Henrik Jessen, Johan Karlsson, Elin Kortesalmi, Fredrik Lexfors, Gustaf Mardelius, Lotte Ohlander, Fredrik Olofsson, Patrik Riber, Andreas Vilsmyr, Marcus Elander, Joakim Jennefors, Jonna Schwertner, Naomi Bethke, Samira Bethke, Julia Bogefors, Melina Couriaut, Filippa Hansson Neitorp, Ebba Hellgren, Vendela Ilves, Maja Jonsson, Cleopatra Josephson, Nikki Lantz, Ida Litzén, Olga Martin Löf, Elma Norberg, Minna Norgren, Olivia Nyström, Isabella Olasson, Ebba Pierrou, Elise Sandborgh, Rebecka Stagh Arve, Felina Tedner, Fanny Trozelli, Alba Wadman, Phillippa Wicknertz, Matilda Wiklund, Molly Wärn, Musiker Joakim Hallin, Patrik Skogh, Elin Andersson, Johan Alenius, Britt Crafoord, Ulric Johansson, Lasse Jonsson, Dan Strömkvist, Daniel B. Palm, Mats Agnelid, Peter Fredman, Staffan Findin, Understudies Ole Forsberg, Elin Kortesalmi, Jonas Schlyter, Anette Belander, Fredrik Lexfors, Johan Karlsson, Fredrik Lexfors, Lotte Ohlander, Johan Karlsson, Molly Wärn
Det finns tre föreställningar du inte får missa i Stockholm, just nu. Det är GLADA ÄNKAN på Operan, BOOK OF MORMORN på Chinateatern, och BILLY ELLIOT på Kulturhuset Stadsteatern.
Det finns säkert andra föreställningar, som kanske är lika bra, men då har jag missat dom.
Det här är fjärde gången jag ser Billy Elliot. Första gången var när filmen kom, nån gång runt millenniet - jag vet, visst känns det som om den kom nån gång på 90-talet? - och jag kommer ihåg att jag tyckte mycket om den. Jag minns att Julie Walters spelade danslärarinnan, och att Adam Cooper, från Matthes Bournes SWAN LAKE, spelade den vuxne Billy, i ett utdrag ur samma balett.
Andra gången var när jag såg BILLY ELLIOT THE MUSICAL, på Victoria Palace, i London, i Januari 2011. Jag och min kompis Patti Li-Leuk var där för att se en himla massa musikaler, och jag minns att jag gillade den, även om upplevelsen överskuggades av END OF THE RAINBOW, en föreställning om Judy Garland, som vi såg senare samma dag. Jag gillade det grova, realistiska, osentimentala, det ”omusikaliska” i föreställningen.
Tredje gången var när jag tre år senare, 2014, såg en direktsändning av londonföreställningen, på Bio Rio, vid Hornstull. Den här gången spelades danslärarinnan av musikalstjärnan Ruthie Henshall, och jag var inte helt såld. Jag saknade nåt brutet, några skavanker och defekter i hennes porträtt av danslärarinnan, som någon som kanske kunde ha blivit någon, men livet kom i vägen. Eller som någon som insett att hon aldrig skulle bli tillräckligt bra för att komma någonstans.
Och nu, för några veckor sen, såg jag den för fjärde gången.
Det är ett publikrep vi har väntat länge på, jag och min kompis Majorka Estate. Och det är en uppsättning, verkar det, som har tagit en evighet på sej att ta sej hit, till Stockholm. Var det tre år sen man för första gången hörde talas om den? Fyra?
Detta är en samproduktion med Malmö Opera, och en version av föreställningen har spelat nere i Malmö under 2016. Några av skådisarna har följt med upp, men de flesta är nya. Jag hade gärna sett Åsa Fång, Marianne Mörck, Lars Väringer och Rasmus Mononen. Å andra sidan får stockholmarna Sara Jangfeldt. Mer om henne senare. Mycket mer om henne senare.
Filmen, som hade premiär 2000, är författaren Lee Halls mest kända verk, för vilket han oscarnominerades. Den regisserades av Stephen Daldry, som också regisserade The Hours, och som tydligen ska regissera filmversionen av Wicked, planerad för 2019.
Han har regisserat flera scenproduktioner, bland andra West Endproduktionen av musikalversionen av Billy Elliot, som spelades mellan 2005 och 2016, och broadwayversionen, som kom 2008 och gick till 2012, och som nominerade för 15 Tony Awards och vann 10: Bästa Musikal, Bästa Text och Musik, Bästa Skådespelare (till tre Billy-killar, vilket är ett rekord, i sej), Bästa Biroll, Bästa Regi, Bästa Koreografin, Bästa Orkestrering, Bästa Scenografi, Bästa Ljusdesign och Bästa Ljuddesign.
Det är 1984, i en hopplös liten stad, lamslagen av en strejk bland gruvarbetarna, eftersom gruvan är den huvudsakliga näringen. Det handlar om elvaårige Billy Elliot, vars mamma har dött, och som bor tillsammans med sin far och sin bror, som båda är gruvarbetare, och sin alzheimerssjuka farmor. Hans pappa skickar honom att träna boxning, men han upptäcker istället balett, något som inte uppskattas därhemma, där ambitionen är att inte ha någon ambition. Man ska jobba i gruvan, supa på puben, och låta livet gå förbi.
En sak som är svår att transponera i skillnaden mellan Sverige och Storbritannien, är klasskillnaden. Billys pappa är en arbetare, hans danslärarinna tillhör medelklassen, och försörjer sej på något som räknas till överklassen. Det finns en motsättning där, som vi inte har i det här landet, där arbetare räknar sej till medelklassen. Visst, en kille som väljer dans kan nog stöta på problem, men symbolen i valet är inte lika tydlig.
Det finns också mycket engelsk närhistoria, som är lite svår att greppa: Margaret Thatcher och gruvarbetarnstrejkerna, till exempel.
I föreställningar regisserade av Ronny Danielsson, har jag börjat förvänta mej kundvagnar, badkar, kylskåp, lastpallar, containrar, klätterställningar och konstnärliga ”grepp”, som att någon smyger runt i ett varghuvud eller som i det här fallet: fjädrar.
Och ärligt talat, jag tycker att kundvagnar och de överdrivna ”greppen” har avtagit under de senare produktionerna. Här stör fjädrarna, och plymerna, som faller ur brev eller flyger i luften, knappt alls. Det känns som om dom mer är där för att man inte ska glömma vem det är som har regisserat föreställningen.
Inte heller scenografin irriterar. I många tidigare uppsättningar har det känts som om personerna på scenen försökt berätta sin historia trots ett väldigt motstånd, eller en direkt opposition, från den fysiska världen.
Här befinner vi oss i en stor gymnastiksal, och motsättningen i scenografin blir bara tydlig när vi ska befinna oss hemma hos Billy, då det förefaller som om familjen bor i något som skulle kunna tillhöra Norma Desmond. Inte heller går det att förminska spelrummet genom ljus, eftersom hemmets olika rum upptar hela scenen. Hallen och köket ligger på scenens vänstra sida, medan trappan upp till Billys rum finns på den högra.
Som vanligt dräller folk runt lite i skymundan, men aldrig i så stor utsträckning att det stör.
Den här produktionen hade varit en omöjlighet bara för några år sen, innan danssskolan BASE23 startade, för det är tack vare den som man har kunnat framställa en hel hord av välutbildade unga dansare, inte bara till billyrollen, utan också till rollen som hans vän Michael, och danslärarinnans dotter, Debbie, förutom alla andra dansande ungar. Ungdomarna alternerar, och jag antar att upplevelsen beror mycket på vem av dom du ser, då alla har olika styrkor: vissa dansar bättre, andra agerar eller sjunger bättre.
Den stora skillnaden mellan den här och de andra produktionerna jag har sett, är att man har ”showat till” några av dansnumren, i alla fall som jag minns dom, och det är varken sämre eller bättre, bara annorlunda. Mer musikal, liksom. Dansnumret Angry Dance, där Billy visar att dans är mer än bara rörelser, upplever jag som svagare, mer ett dansnummer än ett känslomässigt uttryck, men det kan bero på att jag visste vad som skulle komma.
Jag tycker också att männen, pappan och brodern, har en annan inställning till Billys dansande. Där det i tidigare uppsättningar bara tycks ha varit ett litet irritationsmoment i deras liv, i alla fall till en början, förvandlas dom nu - så fort det uppdagas att Billy tagit danslektioner istället för att boxas - till veritabla musikalmonster, med ett enda fokus: att få Billy att sluta dansa. Det gör också att dom framstår som mycket endimensionella, framförallt brodern; där jag förut kunnat ana en viss desperation, spelas han nu som om man vände sej till en publik helt igenom bestående av barn, och att hans roll var tänkt att framstå som helt igenom ond.
Pappan, på något sätt, blir en mycket perifer person, och trots att jag inte ser honom dricka speciellt ofta, får jag en bild av honom som någon som väljer flaskan framför familjen.
Jag har inget emot att en skådespelar glider lite på tonerna, men det är tydligt att sången inte är ett uttryck som Jakob Eklund känner sej bekväm i. Jag kan också känna att han är för ung, som typ, för att spela den livsnedslagne pappan. Det känns nästan som om han bara är tiotalet år för gammal för att kunna spela Billys sure storebror. En man som är nedbruten efter åratal av slit i en gruva, och förkrossad av fruns död, är han inte. Det är nästan lite svårt att förstå att han fortfarande är singel, såhär några år som änkling.
Detta gör att föreställningens centrum skiftar till danslärarinnan, som verkar vara den enda vuxne som ser någorlunda klart på situationen. Vilket för oss över till Sara Jangfeldt, som sen några år tillbaka har seglat upp som en klar favorit vad gäller scenkvinnor, speciellt inom musikalen. Hon har en lite eljest persona, som gör henne väldigt intressant på scenen. Jag skulle vilja se henne gör Eliza, även om jag inte nödvändigtvis vill se MY FAIR LADY. Jag vill se henne göra alla kvinnorna - de flesta i alla fall - i NINE. Jag vill se henne göra Gypsy, i GYPSY, bara för att få se hur hon skulle göra rollen, och Madame Rose, om tiotalet år, när hon blir tillräckligt gammal. Men helst av allt, tror jag, skulle jag vilja se henne göra GREY GARDENS.
Här spelar hon Billys danslärarinna, en rökande, något bedagad, taggig, trött och asförbannad tuffing, lika blasé som en dödstrött sheriff. En slags skadeskjuten Grizabella, en sorts music hall-Fantine.
Eftersom den socialrealistiska delen är teatralt framförd - jag tycker inte det blir riktigt klart vad det är som står på spel vad gäller gruvan, strejken och ”männens” liv - så blir det här, i ”kvinnans” värld, som berättandet känns grundat. Det är den här världen som man vill att vi ska identifiera oss med. Det andra är något som händer därutanför.
Det är mötet mellan Billy och kvinnan som förändrar hans liv, som är kärnan i den här föreställningen, och det är det mötet som gör detta till en mycket, mycket bra föreställning.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
BANKDIREKTÖR BORKMAN på Kulturhuset Stadsteatern:
"Kostymerna är moderna, och jag hade föredragit att dom istället varit tidstypiska. Det blir - för mej - alltid lite konstigt när man försöker modernisera äldre pjäser, men inte går hela vägen. Ska det vara nutid: släng in mobiltelefoner, facebook, internet, moderna människor, som du och jag. Det blir konstigt med människor i nutida kläder, men föråldrade förutsättningar: När den skrevs var det inte konstigt att en fru bara levde på sin man, idag hör det till ovanligheterna. Då kunde man sympatisera med en kvinna som gift sej med en förmögen man och upptäcker att pengarna gått förlorade. Hon hade ingen utväg.
Idag tänker man: skaffa dej ett jobb, ett liv."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/bankdirektor-borkman-genrep-kulturhuset.html
PETRA MEDE, DEN OFRIVILLIGA DIVAN, på Maxim:
De senaste åren har jag inte tittat på melodifestivalen, speciellt inte den svenska tävligen. Det är nog över tio år sen jag satt ner i en soffa, oståbågar i näven, gin och tonic i glaset, och verkligen kollade in programmet. Jag tänker inte raljera om varför, men det hela känns lite väl som en formel, som något som kopierar något som en gång var unikt. Som en remake på en remake.
Det är därför jag har en lite oklar bild av vem och vad Petra Mede är.
Jag har sett BOOK OF MORMON på Chinateatern:
Trots det relativt lilla scenutrymmet lyckas man alltid - med stor hjälp av LED-skärmar - trolla fram en scenografi som håller Broadwaystandard. Jag vet inte hur dom gör det: ena stunden känns scenen översållad av hyddor, skjul och baracker, för att i nästa stund vara helt rensad, utan att jag tycker mej ha sett en enda människa vare sej bära eller putta på något. Det är lite Brynolf & Ljungvarning, ärligt talat.
