måndag 4 maj 2015

VI ÄRO TUSENDEN, på Teater Reflexen, föreställning 58 1/5 2015

Medverkande Adam Hansson Anna Niskanen Anna Saintout Assar Bergström Anders Olsson Edvin Bergenfalk Eiralin Brook Elisabeth Swartling Elsa Boye Elsa Broman Elvira Sidusgård Emanuel Andersson Emma Aarflot Ewy Rostam Fanny Tjäder Fredrik Högkvist Fågel Kiibus Hilda Bergström Isak Nilsson Jerker Karlsson Josefine Pedersen Juno Frisk Kalle Ljungqvist Kat Bergström Katarina Wahlgren Kristoffer Sjöblom Love Almquist Love Sokolow Malva Tyllström Maria Bodin Maria Friberg Mio Tholerus Mira Nyman Moa Andersson Morris Bratt My Norrman Nike Norrman Nils Råstander Noa Green Samuel Linderström Simon Sang-Wahlstedt Vendela Helldorff Yrsa Bergström, Familjen Westberg Ellen: Malva tyllström Ur-Ellen: Anna Saintout Svart-Erik: Anders Olsson Åke: Samuel Linderström Margit: Eiralin Brook Ung Ellen & Ung Margit: Yrsa Bergström Ung Åke: Assar Bergström Regi Anna Niskanen Eiralin Brook Kat Bergström Malva Tyllström Maria Friberg Samuel Linderström, Musik & Arrangemang Fredrik Högkvist Johanna Lagnebjörk Noa Greén Samuel Linderström - Kapellmästare, Nya texter Eiralin Brook Fredrik Högkvist Kat Bergström Maria Bodin Nils Råstander Samuel Linderström, Med hjälp av de tillägg som tidigare skrivits av; Marie Egnell Petra Hultenius Tina Johansson, Producent & Konstnärlig Ledare Kat Bergström, Ny musik Fredrik Högkvist Samuel Linderström, Rekvisitasyndikatet Emma Aarflot Fågel Kiibus Jerker Karlsson, Ljus & Ljud, Anton Strömkvist - Ljus Hasse Johansson - Ljud, Originalmanus & Musik Berit Persson Bernt Andersson Bertil Goldberg Christer Boustedt Henric Holmberg Håkan Wennberg Ninne Olsson Peter Wahlqvist Sven Wollter Ulf Dageby.

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR,
Svensk text: 
Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: 
Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

”Ni har inga nazister här idag?” undrar den något fjollige mannen med den kortärmade skjortan och den genomträngande rösten. Det var uppenbarligen menat som ett skämt, ett ganska vågat sådant, men ingen skrattar. Hans vänner ser sej lite generade omkring, för att kolla vilka som har hört vad han har sagt. Vi är ganska många som har hört, och vi är inte roade. 
Jag står ute på torget i Kärrtorp, utanför teater Reflexen. 

Teater Reflexen bildades när de två kulturföreningarna Enskedespelet och Södra Fot 2010 slog ihop sina påsar och flyttade in på den gamla biografen Reflexen i Kärrtorp. Man har sen dess bland annat spelat Trettondagsafton och Den Goda Människan från  Sezuan, plus en massa gästspel, varav jag bara sett ett: AKT: KÄRRTORP, en Workhshop med Bahar Pars och Unga Tur. 

Den är publiken är nog ovanligt röd, politiskt, tänker jag, där vi står och väntar på att få gå in. Det är nog framför allt vänner och föräldrar till teatergruppen, och jag tror inte att det är så många som lutar åt höger i den här samlingen. Här är solidaritet inte ett skällsord.
Men jag tänker också, när det är dags att gå in, att när det gäller, då är det ingen som tänker på någon som helst solidaritet. Eftersom man inte har platsbiljetter är det först till kvarn som gäller, och vill man sitta bra så kan man inte stå där och vänta på sin tur. Alla tränger sej, så varför ska inte jag, verkar vara parollen. Visst är vi lite roliga på så sätt?

Jag sätter mej längst fram, i mitten. Bredvid mej sitter redan en ung kille i hellugg och glasögon. Han sitter och bläddrar med några papper, och först efter en stund förstår jag att det är han som är sufflören. 
Jag har sett ganska många manus i min dar, men jag tror aldrig jag har sett något så illa som det han sitter och fingrar på. Fonten är liten, texten kompakt, och när man släcker i salogen märker jag att han inte ens har en läslampa. Han måste sitta och vinkla  sina papper för att försöka fånga det ljus som reflekteras av scenen. 
Om man skulle klassindela teatervärlden skulle nog skådisar, dramatiker och regissörer hamna som överklassen, toppskiktet. Medelklassen skulle nog var kostymörer, scenografer, musiker och inspicienter. Scenarbetare, påklädare och sufflörer skulle nog tillhöra den rena arbetarklassen. Givetvis är det ingen som tänker så, men jag ler på geisha-vis - du vet, i mjugg bakom mina fingrar - när jag tänker på att i en pjäs om arbetarrörelsen är det dom som står längst ner på stegen som återigen har det sämst. 

Vi Äro Tusenden har sina rötter i en föreställning om den svenska arbetarrörelsen, Tältprojektet, och som turnérade runt i Sverige och Danmark under fyra och en halv månad under 1977. Många av dåtidens artister och musikgrupper med uttalad politiskt orientering medverkade, som Nationalteatern, Nynningen, och Oktober. 

Det är lite meta. Det handlar om några ungdomar i teatergruppen Den Nya Generationen, som bestämmer sej för att sätta upp Tältprojektet, en föreställning om arbetarrörelsens historia, gestaltad genom en familjs historia, från fattigdom och nödtorft till studier och studenten. Men det mest intressanta med den här föreställningen, tycker jag, är att den inte slutar där Tältprojektet slutade, i verklighetens 1977, utan man tar sej en högst kritiskt blick på allt som hänt sen dess. 

Som i alla amatörteaterproduktioner är det högt och lågt. Ibland är man uppe i en mycket proffsig nivå, ibland dippar det lite. Vissa kan verkligen leverera en sångtext, andra känner nog att det är lite läskigt. Men det är ingenting som stör. Detta är ju en produktion som handlar om ett gäng amatörer som sätter upp en pjäs, så om det går lite knaggligt här och var är bara realistiskt. 
Fler av skådisarna dubblerar också som musiker, eller, i vissa fall, är det kanske tvärtom? Och kanske gör det att kvaliteten blir lite lidande, men det ger en jäkla massa kredd.
Många av scenerna är mycket imponerande, inspirerande regisserade. En scen, i första akten, där några kvinnor liksom väver ihop stora tygstycken, måste varit ett helsike att repa och att koreografera. 
Men det finns en vilja att berätta, och en politisk tydlighet, som är imponerande. Man vet vad man håller på med. Man vet vad man tycker om det man berättar, och man visare var man står. 
Jag hade det också mycket roligare än jag trodde jag skulle få. 

Det mest störande, och det som faktiskt är lättast att fixa, är farten. Eftersom man har repeterat spelscenerna var för sej, antar jag, så är det när historien ska sys ihop som det krånglar. En scen slutar, en annan ska börja. Man går av scenen. Några andra går på. Gör sej redo. Jag är klar. Är du klar? Är alla klara? Osäker på om alla verkligen är med, börjar man, lite tvekande. Man tappar en himla massa fart med detta fumlande, men jag kan tänka mej att det bara är något som vi i premiärpubliken kommer att få uppleva. Redan nästa föreställning kan jag tänka mej att man är bra mycket säkrare. 
Kostymt håller man en imponerande hög kvalitet. Man har både tidstypiska kläder, eller kostymer som är inspirerade av tiden. Här har inte bara rafsats ihop, här har valts, med omsorg, och den stora gruppen har otroligt många byten, så jag kan tänka mej att det måste vara ett mastodontjobb att få ihop kläder och skor som passar, så att ingen blir utan. Och många av kostymerna är inte sånt du hittar på nån lumpbod. Man rör sej i smutsbruna jordfärger, i svart och vitt, och med tiden fram mot pasteller och 70-talets mer grälla färger, allt med inslag av blodrött, förstås.

Om man sätter upp den här föreställningen igen - och det hoppas jag att man gör, gärna som en återkommande årlig uppsättning, alltid med premiär på första Maj - ser jag gärna att man gör större ingrepp i den ursprungliga föreställningen. Att man låter ramhandlingen, ungdomarna som planerar att sätta upp föreställningen, få större plats. Att vi som publik får se föreställningen så som dagens ungdomar skulle se den, om dom verkligen satte sej in i all fakta, all historia. Vad hade en kvinna för rättigheter i början av seklet? Varifrån kom de nya tankarna? Vad var den genomsnittslön för en genosnittssvensk? Vad hade man för trygghet? Vad kunde ha hänt, om det som hände inte hände? Var gick det fel? Hur gick det fel? Och hur gör vi det rätt igen?
Och vad sägs om att i den här versionen, den jag hoppas kommer, går sufflören ut i strejk, med krav på bättre arbetsförhållanden? Vore det inte en ganska fin scenbild, i den sista spelscenen, om alla som inte agerar tar upp varsitt manus, solidariskt sufflerande?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Maria! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

TRIPLE BILL med Transition Dance Company på Riddarfjärdsteatern 

"Det finns två slags människor jag beundrar. Det ena är dom som kan sjunga, dom som hör när det blir fel toner och som vet hur man undviker att ta dom. Det andra är balettdansare. Jag beundrar deras disciplin, deras envetenhet, deras fokus. Att avstå så mycket, att ge upp så stora delar av sitt liv, för konsten. Det är en religion jag kan förstå. "


Låter det intressant? Här är resten: 

DET GULLIGA POJKSLEMMOT, på Dramaten:

"Jag känner mej ofta som om jag bara är här på besök, i verklighetens Sverige. Att jag är en slags turist. Jag uppfattar det som om jag har en ganska bra övergripande  blick av läget, men så händer något som gör att det känns som om jag har så himla mycket kvar att lära innan jag kan säga att jag har förstått. "

Låter det intressant? Här är resten: 

MORDET PÅ MARAT, på Kulturama Gymnasium:

""Jag gillar när jag känner mej lite dum, på teater. Det betyder att regissören tror att jag är smartare än jag är. Jag föredrar det framför de gånger när jag känner att regissören tror att vi, publiken, är dum som skumgummi."

Låter det intressant? Här är resten: 


Den här veckan ser jag fram emot -

- 8 föreställningar på Urban Connection, Stockholms Streetdansfestival på Dansens Hus.


- Kvinnor på Gränsen till NervsammanbrottKulturamas Musikallinje årskus 1 & 2


- Fröken Elvis på Klara Soppteater



- Riksteaterns föreställning MIDDAG på Brage Folkets Hus i Botkyrka.


söndag 3 maj 2015

TRIPLE BILL med Transition Dance Company på Riddarfjärdsteatern föreställning 57 25/4 2015.

Artistic director: David Waring, Dansare: Izzy Brittain, Gretchen Elaine Erickson, Daisy Harrison, David Kam, Saara Hurme, David Layne, Christopher Neary, Leanne Oddy, Vanessa Michielon, Robert Suchy, Emily Rutherwood, 

Let me wake up in the morning to find
I have somewhere exciting to go.

To have something that I can believe in.
To have someone to be.
Use me... Choose me.

God, I'm a dancer,
A dancer dances!

Give me somebody to dance with.
Give me a place to fit in.
Help me return to the world of the living
By showing me how to begin.

Play the music.
Give me the chance to come through.
All I ever needed was the music, and the mirror,
And the chance to dance for you.

THE MUSIC AND THE MIRROR 
ur A Chorus Line
Musik Marvin Hamlisch
Sångtexter Edward Kleban

Det här är en ny scen för mej. Jag har cyklat förbi här, flera gånger, men jag har inte haft en aning om att det var här man höll till. Jag trodde skolan låg längre ner, vid Hornstull. Eller, kanske har man vissa lektioner i den där skolan uppe på höjden, därnere vid Hornstull? Var det inte kille som mobbades där, som hängdes ut genom ett fönster, eller blandar jag ihop det?
I alla fall, det här är inte den skolan. Det här är Riddarfjärdsskolan, Kungliga Svenska Balettskolan, och det är här, under kulturnatten, som Transition Dance Company gästar. 
Riddarfjärdsskolan ligger i Munchenbryggeriet, den där enorma tegelbyggnaden som skulle kunna varit ett slott, Södermalms Slott, eller i alla fall ett slags palats, eller ett stadshus. Den enorma tegelbyggnaden, som var Pripps bryggeri fram till 1971, ligger liksom inspräng vid Södermälarstrand, nästan som för att hindra att Skinnaviksberget stupar rakt ner i Riddarfjärden. 
Jag gillar inte kulturnatten. Det är inte för att jag inte gillar kultur, och inte för att jag inte gillar nätter, det är för att jag har lite svårt att välja. Det finns så mycket jag vill se att jag vet att vad jag än väljer så kommer jag att vara lite nyfiken på om något annat kanske hade varit ett bättre val. Så mitt val blir, som Askungen i Sondheims Into The Woods

Better run along home
And avoid the collision.
Though at home they don't care,
I'll be better off there
Where there's nothing to choose,
So there's nothing to lose.

Som tur var fick jag en inbjudan till det här långt innan jag ens hade en tanke på våren, och på kulturnatten, och jag trodde länge att det var en inbjudan till Kungliga Balettskolans slutproduktion. Det var först några dagar innan, när jag började läsa på lite, som jag insåg att det här, det var ett gästspel. 

Transition Dance Company är knutet till Trinity Laban Conservatoire of Music och Dance i London, och består av unga dansare från hela världen. En slags turnerande dansskola och plantskola för nya koreografer, och det är första gången dom gästar Riddarfjärdsskolan, första gången dom gästar Stockholm, första gången dom gästar Sverige.

Jag är lite tidig, som vanligt. Efter att ha gått in i foajén och fått min biljett så sätter jag mej ute på gården och lyssnar på en podcast, The Ensemblist, ett program om hur det är att vara dansare och tillhöra en ensemble på Broadway. Dagens avsnitt, passande nog, handlar om balettens återtåg på Broadway, i On the Town och An American in Paris, och hur det känns för balettdansare att visserligen dansa åtta föreställningar i veckan, men också att bara ha en föreställning att fokusera på. 
Lite längre bort, vid de branta klipporna upp till Skinnarviksberget, står två unga tjejer och spraymålar varandras hår, lila. 
Det finns två slags människor jag beundrar. Det ena är dom som kan sjunga, dom som hör när det blir fel toner och som vet hur man undviker att ta dom. Det andra är balettdansare. Jag beundrar deras disciplin, deras envetenhet, deras fokus. Att avstå så mycket, att ge upp så stora delar av sitt liv, för konsten. Det är en religion jag kan förstå. 

Jag har läst att skolans årskurs nio ska bjuda på dans ute på den asfalterade gården, och jag undrar lite över tåspetsskor och tajts och ballerinaknän på det knaggliga underlaget, men när dom börjar är dansen modern, till modern musik. Dom lär sej inte bara klassisk dans på skolan, förstår jag. 
Uppe i backen, på vägen ut mot verkligheten, står ett gäng ungdomar. Det ser ut som om dom dansar, eller, försöker dansa. Jag undrar om dom är en del av skolan, eller om dom bara är ungar från stan som råkat gå förbi, och bara härmar dansen. Lite på lek, för att retas, provocera, lite på allvar, för att undersöka hur det känns?

Inne i en av danssalarna har man ställt upp ett litet café. Väggarna har speglar, och det står till och med ett piano i ett hörn, sådär som man har sett att det gör i filmer. Framför mej i kaffekön, i full färd med att försöka räkna ut hur pumptermosen funkar, står en man som jag för mej själv döper till Den Förälskade Ryssen. Jag har ingen aning om ifall han är rysk, och den gången han pratade med mej, för att säga att jag kan gå före honom i kaffekön, hör jag inte att han har någon som helst brytning. Men han ser lite rysk ut, och han känns lite som om han bara var på besök, så jag döper honom till det i alla fall. Han har en kvinna med sej, och dom verkar inte kunna välja mellan kakor och bullar. Jag köper en kaffe och lyxar till det med en stor kanelbullle, och går ut och sätter mej på gården igen. När jag efter en stund har lyssnat klart på podcasten, och går in i danssalen igen, har Den Förälskade Ryssen satt sej bakom pianot. Kvinnan sitter i hans knä. Inte för att hon måste, antar jag, utan för att hon vill sitta i hans knä, och för att han vill att hon sitter i hans knä. Dom klinkar på pianot. I ett rum full av andra människor, i en värld för sej själva, sitter dom och klinkar på pianot, försöker plocka ut en melodi, utan en tanke på att detta klinkande, dom första tonerna ur något som jag tror mej känna igen som ett mycket känt klassiskt verk, repeterade om och om igen, kan irriterad någon annan. Kärleken har gjort dom blinda för sin omgivning. Och möjligtvis tondöva.

Jag går in och sätter mej i salongen. Det är ett stort rum, med plats för många. Större än Stadsteaterns mindre, scener, tror jag. Under det att lokalen fylls sitter jag och förvånas över hur många som tycker det är passande att gå rakt över scenen. Det finns gott om plats att gå på golvet framför den första stolstraden, men folk ska ändå upp på dansmattan och traska. Den Förälskade Ryssen vågar sej till och med på ett slags fnissigt, hemsnickrat grand jeté på sin väg över scenen, för att roa sin flickvän. Dom verkar förälskade på det där sättet som gör att alla omkring dom blir lite irriterade, som om dom, ensamma, på egen hand, hade uppfunnit det här med kärlek. Jag vet inte hur det är med resten av publiken, men jag tror inte vi är många som önskar dom lycka till. Jag ger dom ett halvår. Nej, förresten, det räcker med fjorton dar...

Den första koreografin är Ancient Man Speaks, en reptilsnabb dans, av Bawren Tavaziva, från Zimbabwe. Jag tänker på när man vänder på en sten och äckliga saker krälar fram, kvickt, eller folk som trängs i en storstad; alla vet vart dom ska, och man rör sej snabbt, målmedvetet, utan att krocka. Dansarna är klädda i kroppsnära kläder i höstfärger, snäva byxor, männen i t-shirtar, kvinnorna i linne, och kläderna är dekorerade i en slags jeanssömmar, du vet, som sömmarna på en jeansjacka, på samma gång både funktionella och dekorativa?

Den andra koreografin, Transition III, av Miguel Pereira, minns jag först inte alls, när jag kommer hem, och får riktigt tänka till, för att komma ihåg. Man var klädda i indigo, männen i byxor, kvinnorna i shorts, alla i ärmlösa toppar med en punktfäst tygstycke på ryggen, lite som en liten mantel, men ändå inte. Jag minns att man liksom satt på varandra, ibland genom att någon svankade, och på så sätt gjorde sin rygg till en stol, eller genom att helt enkelt bara sätta sej på på någon liggande, sådär som hundar kan göra ibland. Jag fick ingen direkta bilder av en här koreografin, förutom hur det känns att falla. Falla sådär som få av oss skulle kunna göra, och ändå överleva?

I pausen går jag runt och tittar på affischer och bilder av gamla produktioner, gamla klasser gamla elever. De flesta blev nog aldrig det dom ville bli, vissa av dom kanske nådde ända fram, och många av dom har nog redan dansat klart. Kungliga Svenska Balettskolan har sina rötter i Gustav III:s Opera, och i vad som sen blev Operans Balettelevskola. Det var väl där Tintomara gick, hon i Drottningens Juvelsmycke? För hon var väl dansös?

Dom dansar ute på gården, igen, och de andra ungarna håller fortfarande på uppe i backen. Jag går fram till en man med en tröja med skolans namn och frågar honom om de andra, de där uppe. 
”Jo,” svarar han, ”dom tillhör skolan. Dom är gymnasie-elever, och dom som dansar här nere går i nian…”
Jag tackar, lite besviken. Det hade varit en mycket bättre historia om dom där uppe varit rackarungar som genom att imitera något dom först tyckt var löjligt, så att säga, hade funnit dansen. Kanske behöver jag glasögon. Nu när jag vet kan jag ju tydligt se att det där, dom där uppe, är såna som verkligen kan sin sak. Det är bara i filmen som otränade ungdomar kan klämma ur sej en arabesk. 

Sista koreografin är nog den som de flesta kommer att minnas. Inte så mycket för själva dansen, jag minns faktiskt inte ens om det fanns så mycket dans, nej, mest för frasen: 
”I am a speaker…”
Det står en högtalare på stativ till höger på scenen. En man kommer in, klädd i vardagkläder, men i svart kroppsstrumpa där till och med fingrarna är klädda, och han har en högtalare istället för ett huvud. Fler dansare kommer in, alla i en slags privata kläder men utklädda till högtalare. En av dom, en kvinna, säger:
”I am a speaker, I’m a bit confused, hello,” eller nåt sånt, och det går inte att låta bli att skratta. Det är så absurt, så galet, så knäppt. Så klär man av sej sina kläder, och med alla i bara kroppsstumpor håller en av dansarna ett slags försvarstal till det absurda. 

”I am a speaker…” säger någon, redan när vi går ut ur salongen, och någon annan skrattar. På vägen uppför backen, där jag trängs och leder cykeln, hör jag minst fem olika personer upprepa frasen. 
”I am a speaker…”
Vi går förbi ungdomarna däruppe, som har stannat, fryst mitt i rörelserna, som i en slags bild tagen av folk springande uppför backen, bort från skolan. Nu, såhär nära, kan vem som helst se att detta inte är några rackarungar, utan nästa generation dansare.
Jag kommer uppför backen. Gränslar cykeln, börjar trampa. När jag kommer ner till svängen in på Hornsgatan stannar jag för röd gubbe, och jag kan inte låta blir att testa, att prova det, att se hur det känns att säga det:
”I am a speaker,” viskar jag. Ingen hör mej. Jag säger det igen, lite högre: 
"I am a speaker." Och så säger jag det igen, full ut, till den röda gubben. 
"I am a speaker!"
Han svarar inte, men han blir grön.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Kungliga Svenska Balettskolan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DET GULLIGA POJKSLEMMOT, på Dramaten:

"Jag känner mej ofta som om jag bara är här på besök, i verklighetens Sverige. Att jag är en slags turist. Jag uppfattar det som om jag har en ganska bra övergripande  blick av läget, men så händer något som gör att det känns som om jag har så himla mycket kvar att lära innan jag kan säga att jag har förstått. "

Låter det intressant? Här är resten: 

MORDET PÅ MARAT, på Kulturama Gymnasium:

""Jag gillar när jag känner mej lite dum, på teater. Det betyder att regissören tror att jag är smartare än jag är. Jag föredrar det framför de gånger när jag känner att regissören tror att vi, publiken, är dum som skumgummi."

Låter det intressant? Här är resten: 

PARADE, på Wermland Opera:

"Jag kan nästan ingenting om bilar. För mej är dom, liksom reglerna till fotboll, ett stort svart hål, dit det jag försöker lära mej liksom sugs in, för att aldrig dyka upp igen. Jag kan inte se om en bil är en Volvo, en Volta eller en Vienetta. Jag vet att min kompis Skäggige Skalman har en röd bil, att mina föräldrar har en vit - tror jag - och att Aloe Veras går mot lila-grått. Det är allt."

Låter det intressant? Här är resten: 


lördag 2 maj 2015

Idag ser jag fram emot -

- kväll, när jag och min kompis Abel Abelle ska se Livet Är En Schlager på Cirkus.




fredag 1 maj 2015

DET GULLIGA POJKSLEMMOT, på Dramaten, föreställning 56 24/4 2015

Text och medverkan David Wiberg, Regi och textbearbetning Paula Stenström Öhman, Musik och ljuddesign Stefan Johansson i samarbete med Min Stora Sorg, Kostym, mask och scenbild Erika Magnusson, Ljusdesign och scenbild Markus Granqvist, Grafisk form Erica Jacobson, Kostym- och maskassistent Fredrik Sundberg Svartsjö, Koreografi Malin Hellkvist Sellén, Producent Sara Fors. Teater Lumor.

I am woman, you are man
I am smaller, so you can be taller than
I am softer to the touch
It's a feeling I like feeling very much

You are someone whom I've admired
Still our friendship leaves something to be desired
Does it take more explanation than this?
I am woman, you are man

I am woman
You are man
Let's kiss

I am woman, you are man
I am gentle, so you can be barbarian

I AM WOMAN
ur Funny Girl 
MusiK Jule Styne
Text Bob Merrill


Du vet den där känslan att du har missat nåt? När personer refererar till något eller någon, och du har ingen aning om vad dom pratar om? Så känner jag när jag sitter och ser den här föreställningen. Som om folk fattar saker som jag inte riktigt förstår. Som om man syftar på texter till sånger som jag inte hört, eller mediamänniskor jag missat, eller händelser som hänt när mitt huvud varit vänt. 
Jag känner mej ofta som om jag bara är här på besök, i verklighetens Sverige. Att jag är en slags turist. Jag uppfattar det som om jag har en ganska bra övergripande  blick av läget, men så händer något som gör att det känns som om jag har så himla mycket kvar att lära innan jag kan säga att jag har förstått. 

Det här tredje delen av en slags drama-serie i monologform om tonårstjejen Linnea. Svart Tulpan och Dagboksanteckingar från ett Källarhål heter de tidigare pjäserna, och jag har missat dom helt. Jag har heller aldrig sett något av Varan-teve, som jag tror var ett slags humorprogram på teve, runt millenniet. 
En naken, grund, scen. Till vänster står ett slags möbel med kostym och peruker. 
Skådespelaren kommer in, i svart grundkostym, med svarta kängor, och med glasögon, peruker, och bomberjacka med grå hooide, grå kofta och grå kavaj byter han karaktärer.  I början grundligt, till och med en påklistrad mustasch, för att senare i föreställningen mer antyda, och den största förändringen sker mest med rösten. 

Det handlar om den skånske författaren Manne, som av sitt förlag får en förfrågan om en självbiografi, och hur han - som kulturgud van att bestämma vad det är som gäller - beslutar att en ung serietecknare, den 21-åriga Linnea, ska författa den. Med i föreställningen finns också en skinnhead, som jag tillbringar mycket tid med att försöka förstå på vad sätt han passar in i handlingen.  

Det handlar om människor jag inte förstår, berättade på ett distanserat, kallt iakttagande sätt. Jag skrattar åt karaktärerna, men inte på det där älskande sättet, som i Tjechov, nej, distanserat, utan medkänsla. Den framgångsrike, uppblåste medelålders mannen ska man givetvis skratta åt, det begriper jag. Han förtjänar uppenbarligen ingen som helst sympati, inga förmildrade omständigheter, han är vad ingen av oss i publiken någonsin kommer att bli, men den unga kvinnan, förstår jag, är en slags nidbild vi ska älska. 
Hon påminner mej om en väninna jag hade en gång, som jag för mej själv kallade Katastrofernas Drottning. Om hon var på besök hemma hos mej kunde hon inte gå på toaletten utan att något gick sönder. Hon kunde försvinna in, låsa dörren, och utanför satt jag och räknade sekunderna tills det hördes ett krasch. Speglar, hyllor, flaskor, saker verkade bara falla, och det var bara att hämta sopborste, börja skyffla skärvor och säga:
”Det gjorde absolut ingenting, det var inte ditt fel, det kunde ha hänt vem som helst…”
Vi hade egentligen inte så mycket gemensamt, förutom att vi var unga, men jag älskade att fika med henne och sitta och lyssna på hennes berättelser om allt katastrofalt som hänt henne, berättelser ur hennes tragiskomiska, intrasslade liv. Hon kunde inte gå på Ica utan att det hände någonting intressant, ett rån, ett elavbrott eller ett amoröst möte med en förrymd mentalfånge bakom kyldisken. För mej, som det aldrig hände något, var hennes liv en blick in i hur det skulle vara att leva i en biologisk slumpgenerator. Saker bara hände henne. Hon hade själv inget ansvar.

Vad jag tar med mej från denna föreställningen är inte så mycket föreställningen i sej: vad jag tar med mej är hur underbara skådespelare är, hur underbar skådespelarkonsten är. För David Viberg, som skådespelare, är ganska underbar, och visar hur gränslös den här konstarten är. De olika karaktärerna har så väldigt lite med varandra att göra att det är svårt för mej att förstå att det är samma person som spelar allt tre roller. Jag ser förvandlingen framför mej, hur han lika klätt som han sliter av sej en peruk eller kränger av sej en kavaj, glider från den unga kvinnan till den gamle mannen, från den förefallande självsäkra till den förefallande osäkra. Från den som tror att han har kontroll till hon som kontrollerar genom att inte ta ställning, genom att ställa sej utanför, inte ta ansvar eller ingripa. Eftersom rollerna är så vitt skilda är jag lite spänd på vem skådespelaren ska vara när han kommer ut i applådtacket, åt vilket håll hans privata personlighet drar, och jag blir gladeligen överraskad när det känns som om han nästan inte finns, som Woody Allen i den där Zeligfilmen, du vet? 

Jag sitter och funderar hur denna föreställning hade varit utan David Viberg. Om det man vill säga hade blivit tydligare om man istället för en skådis som spelade tre roller haft tre skådisar, eller kanske fem? Jag tror det. Men jag vet heller inte vad det är man skulle vilja säga, utan honom. 
Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 190:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MORDET PÅ MARAT, på Kulturama Gymnasium:

""Jag gillar när jag känner mej lite dum, på teater. Det betyder att regissören tror att jag är smartare än jag är. Jag föredrar det framför de gånger när jag känner att regissören tror att vi, publiken, är dum som skumgummi."

Låter det intressant? Här är resten: 

PARADE, på Wermland Opera:

"Jag kan nästan ingenting om bilar. För mej är dom, liksom reglerna till fotboll, ett stort svart hål, dit det jag försöker lära mej liksom sugs in, för att aldrig dyka upp igen. Jag kan inte se om en bil är en Volvo, en Volta eller en Vienetta. Jag vet att min kompis Skäggige Skalman har en röd bil, att mina föräldrar har en vit - tror jag - och att Aloe Veras går mot lila-grått. Det är allt."

Låter det intressant? Här är resten: 

DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Jag har en personlighet, lite som tofu. Den tar smak av sin omgivning. Det är inte det att jag är mjäkig, det är bara det att ibland blir jag väldigt lätt påverkad av vissa personer. Inte i mina åsikter, utan min personlighet, mitt sätt att vara.
  
En gång, när jag var en tvärhand hög, och bodde på mina morföräldrars hotell, såg jag en film om en tant som sprang upp och ner i trapporna. Det var en gammal svartvit film, men eftersom detta var innan färgteven, var alla filmer svartvita, och eftersom jag var så liten, var allt gammalt. Jag hade ingen aning om att tanten i filmen hette Katharine Hepburn, och att filmen hetter Bringing Up Baby, jag visste bara att hon sprang upp- och nerför trappor i en lång, fladdrande morgonrock, och resten av dagen var jag hon, i mormors långa morgonrock, upp- och nerför den vridna trappan mellan första och andra våningen på Hotell Vågen, Mörbylånga. "

Låter det intressant? Här är resten: