TURN OF THE SCREW TANKAR

Min kompis Magnus gick i pausen, men min kompis Martin verkade uppskatta musiken mycket mer än jag gjorde. Jag önskar att jag var mer av en finsmakare, men jag är en sån som känner skillnad på rödvin och vitt vin (om jag inte blundar), och min musiksmak är lite likadan. Det enkla, snabba, lättillgängliga är min melodi: Mozart, Puccini, Bizet och Offenbach. Mycket Offenbach, tack. THE TURN OF THE SCREW bygger på en berättelse av Henry James och handlar om en kvinna i mitten av 1800-talet som får jobb som guvernant åt två barn som bor med en hushållerska i ett avlägset gods. Väl där visar det sej att barnen är förföljda av två spöken av två tidigare anställda som barnen kände. Operan följer originalhistoren ganska väl, och tyvärr är det inte en vidare bra spökhistoria. Den känns konstruerad, ihopknåpad. En spökhistoria, tycker jag, ska vara lite som en detektivhistoria: det ska finnas en hemlighet, en överraskning, och när det är slut måste man känna att man lärt sej något, men här avslöjas det ganska tidigt vilka de två spökena är, och vad de har för relation till varandra, men det blir aldrig klart vad de har för relation till barnen, eller vad de vill med dom. Svaret verkar vara att "spöken spökar" och så gräver man inte mer i det. Världen ser annorlunda ut än när Henry James och Benjamin Britten levde, och jag antar att man inte såg riktigt samma problematik som vi, i att en medelålders man verkar besatt av en prepubertal pojke. Det manliga spöket bryr sej nämligen bara om honom, och har inget som helst förhållande till flickan, och hennes och det kvinnliga spökets förhållande verkar inte alls lika laddat. Visst, man kanske inte kan säga att något förhållande mellan en levande och en död är sunt, men det är något riktigt sjukt över det här. Scenografin föreställer ett trapphus i något som får mej att associera till en skola. Det känns inte som en herrgård eller ett gods, och absolut inte som ett hem. Kanske ska det föreställa ett sjukhus? Till en början tycker jag mycket om det, men eftersom handlingen utspelar sej på flera olika platser, medans scenografin blir densamma, blir det förvirrande. Som när de säger att de skar springa ner till sjön, men stannar kvar i trapphuset, eller när man säger att man är i någons rum, men är fortfarande i trapphuset. Min största behållning av föreställningen är skådespeleriet. Speciellt skådespelarna som spelar barnen - och tack och lov är de barn - är imponerande. Jag har sett så många hemska uppsättning där barnen känns konstlade och självmedvetna, men här ligger de på en nivå som vuxna - begåvade - skådespelare. Jag tror, att om du ska se en uppsättning av THE TURN OF THE SCREW, så är detta ett mycket bra val. Det känns gediget, kunnigt, och skådespeleri och sång imponerar.

HAIR PÅ GÖTA LEJON - TANKAR EFTER FÖRBEREDANDE GENREP

 Folk tittade på mej, när jag cyklade hem från föreställning, och jag förstår dom: en medelålder man i limegrön toppluva och grön fuskpäls som verkar sluddersjunga "Ja, må han leva" för sej själv. Men till mitt försvar vill jag säga att jag var varken full eller på annat sätt från min sinnen: jag försökte testa hur man gör när man sjunger utan att bry sej om texten, orden, man sjunger. För det var ett av mina problem med kvällen föreställning: jag hörde inte vad vissa sjöng. Först trodde jag att det hade med ljudet att göra, men när jag plötsligt upptäckte att jag hörde vissa perfekt medan andra lät som om jag hade vatten i öronen, så blev det plötsligt väldigt intressant att analysera VARFÖR vissa nådde ut, och andra inte. Och jag tror - därav mina vokala volter på cykelturen hem - att vissa inte bryr sej om orden de sjunger, bara tonerna och ljuden de åstadkommer.

HAIR är en svår musikal att göra intressant, och jag tror det bland annat har att göra med att ingen förändras. Ingen verkar lära sej något. Kanske upplever man något, men det är inget som ruckar karaktärens grundinställning. Ett annan problem är att man ofta sätter upp den som en slags provokation, men ingen blir längre provocerad av peace and love, fri kärlek och långt hår. Tiden har liksom gått förbi den. Jag önskar att man hade gått steget längre, istället för att försöka slå in redan inslagna dörrar. Varför inte leka med könsroller? Jag hade älskat att se en prideparad spåra ur: att låta transpersoner och gaypersoner ta större plats. Kunde inte en av de manliga rollerna spelas av en kvinna? Jag tyckte mycket om Helen Norbergs lekfulla Mask- och perukdesign, och Jonna Bergelins kostymer fick mej att tänka att det finns verkligen inget NU vad gäller kläder. Allt är lite inne, och ingenting är ute. Det handlar mer om en attityd. Mats Sahlströms scenografi gjorde mej lite förvirrad, även om jag tyckte om den: det verkar först som om vi är i en stor galleria, men skådespelarna på scenen pratar direkt till publiken och säger att de är i en teatersalong. Det hela är förvirrande. Sångernas överraskande arrangemang, av Mathias Venga och Martin Östergren, var en av de stora behållningarna. Vad jag förstår av tidsmarkörer - Putin dyker upp i andra akten - så utspelade det sej i nutid, men jag störs av att ingen har mobiltelefoner. Jag vet, det är en fånig åsikt, men så ser verkligheten, nuet, ut, och jag tror att varje regissör som vill sätta upp något som ska vara här och nu, på något sätt måste ta ställning till det. Borde inte dessa personer instagramma, TikToka och BeReala sej? Det hade kanske inte nödvändigtvis blivit intressantare, men nu stör avsaknaden av mediamaskiner. Vad gäller scenerier hade jag önskat att man inte hela tiden riktade sej ut mot publiken när man sjöng, eller agerade. Det hade nog blivit mer intressant om det hela blev något av en lek med varandra, istället för något redan iscensatt för en publik. Man står liksom med ena foten på Börsens scen, känns det ibland, snubblande när en konsert. I andra akten känns det som om regissören vill säga en hel del, men på något sätt blir det otydligt, grumligt, uddlöst. Jag är lite förförd av Viktor Norén, som spelar Berger. Han är en slags blandning av Mick Jagger och Mephisto. Tyvärr tycker jag att det andra affischnamnet, Moonica Mac, försvinner lite i bakgrunden, och borde lyftas fram. Det här är en grabbarnas föreställning. Kvinnorna trånar, längtar och blir med barn. Men i ärlighetens namn måste jag säga att ingen verkar ha någon riktig riktning, och när det slutar är det mest för att musiken har tagit slut. #hair #götalejon #musikal #musical #teater #minstengångiveckan #scen #koreografi #sång #musikteater #scenografi

Hur jag stoppades och smickrades

 Så, min kompis Magnus bjöd in mej till genrepet av PETER PAN GÅR ÅT HELVETE...

peter pan går åt helvete, peter pan goes wrong, stil, teater, cirkus, djurgården, publikrepetition, genrep, selfie, publik, teater, show, föreställning, teatertekniker, pernilla wahlgren, Nils Weibull, Ola forssmed, magnus boren, Per Andersson, Johan Charles, paus, minst en gång i veckan, teaterkritik, skådespelare, David Batra, anton lundstedt, gamla stan, teater i stockholm, scentekniker, påklädare, teatertekniker, cykla genom stockholm, smicker, personlig stil, negroni, 

LINKS:

”HOW I GOT MY HOUNDSTOOTH SEQUIN PUFFER JACKET”:

On instagram: https://www.instagram.com/reel/CnkUY0asJjD/?utm_source=ig_web_copy_link

Or youtube: https://youtu.be/6R7wC-UV0_M

#Peterpangåråthelvete #peterpangoes wrong #minstengångiveckan #negroni #j230118

Peter pan går åt helvete - tankar efter genrepet

MEDVERKANDE  PERNILLA WAHLGREN är Tingeling Anna – spelar Fru Darling, Lisa, Tingeling och Tigerlilja  PER ANDERSSON är Peter Pans Skugga Robert – spelar Hunden Nana, Peters skugga och Starkey OLA FORSSMED är Kapten Krok Christer – Regissör i teatergruppen Teater Thalia och spelar Herr Darling och Kapten Krok. DAVID BATRA är John Darling Dennis – spelar John Darling, Sjöjungfru och Herr Smee CLARA HENRY är Wendy Darling Sandra – spelar Wendy Darling HAMPUS NESSVOLD är Krokodilen Max – spelar Michael Darling, Sjöjungfru och Krokodilen .  ANTON LUNDQVIST är Peter Pan Jonathan – spelar Peter Pan ANDREAS T OLSSON är Berättaren Douglas – spelar Berättaren och Cecco ÖVRIGA MEDVERKANDE  JOHAN CHARLES är Jon Jon – teaterns scenchef MAGNUS BORÉN är Tekniker Mikael – tekniker, sjukvårdare, pirat, förlorat barn samt ersättare för Christer, Dennis, Robert och Douglas LILY WAHLSTEEN är Kitty och Tootles Kitty – spelar den förlorade pojken Tootles NILS WEIBULL är Tekniker Ian – tekniker, pirat, förlorat barn samt ersättare för Jonathan, Max och Jon. STINA NORDBERG är Tekniker Thea – tekniker, förlorat barn samt ersättare för Anna, Sandra och Kitty  

Kreativt team: Edward af Sillén Regi, Översättning och Koreografi Magnus Borén Regiassistent Peter Brunberg Adaptering ljusdesign och ljusoperatör FOH Sari Nuttunen Mask och peruk Sebastian Löjdqvist och Mary Myntti Kostym Hede ateljé Dekor och rekvisita Anders Amrén Teknisk samordnare Seth Ericson Stuntgruppen Stunt Mathias Venge Musikaliskt ansvarig Johan Siberg Repetitör Marcus Englesson Rekvisitör Git Brännström Sufflös tekniskt Team: Urban Näsvall Produktionsledare Arne Ohlsén Scenchef Erik Stenemo Scentekniker Felix Nitell och Magnus Lappen Hedberg Ljus- och scentekniker Nico Acevedo Dimmerman Johannes Brandt Ljuddesigner FOH Micke Rosenback Micman Johannes Neiker Q-laboperatör Alexander Cherian och Douglas Melin Flygtekniker Jörgen Barfod Headrigger Mattias Rainman Andersson Systemtech och rekvisita Micke Jakobsson Site-ansvarig Arena Madelene Billman Kostymansvarig Mattias Jönsson Specialeffektskonstruktör Sandra Andersson och Camilla Nilsson Kamera Dan Lindgren Bildproducent Johanna Ahlskog Scripta Lennart Loberg Turnéledare PRODUKTION: Lasse Karlsson och Michael Henriksson Producenter Sara Huss Kleimar Assisterande producent Åsa Holmgren och Thomas Sebelius Medproducenter Sofie Lundmark Projektledare Gustaf Forsman Biljettchef Dessi Hietala, Ebba Falk, Charlotta Nyqvist Marknadsteam Micke Lindström Teknisk koordinator arenor Robert Eldrim Artwork Bindefeld PR/Press

Jag vill börja med att säga att jag tyckte bättre om den här upssättningen än uruppsättningen,  som jag såg på Shaftesbury Theater 2016, även om skillnaden inte är speciellt stor: scenografin är i stort sett identisk, liksom scenerierna. Kostymerna - vad jag minns från London - är intressantare här. Liksom regin. Karaktärerna är lättare att tycka om.

Ola Forssmed är - som alltid, måste jag tillägga - helt fenomenal. Ren, tydlig, trygg, komisk och mänsklig på samma gång. Jag är alltid förvånad över att han inte har en egen teater. 

Pernilla Wahlgren, Anton Lundqvist och Hampus Nessvold  känns som om de har spelat den här föreställningen i flera månader och bara blivit bättre. Det är som om de kunde se sej själva utifrån och förstå vad det är de förväntas göra. Andreas T Olsson är också oklanderlig, men jag skulle gärna se mer av honom.

Den stora överraskningen är Johan Charles som föreställningens scenchef. Jag har sett honom i några uppsättningar, och han lyckas alltid överraska mej genom att var lite  bättre den här gången än sist jag såg honom.  

Men det finns något fundamentalt som jag inte gillar, och det ligger i manuset. När jag cyklar hem från Cirkus, tillsammans med  min kompis Christian, försöker jag verbalisera vad det inte är jag gillar, och när Christian nämner att vi skrattade åt ett förolyckat barn - då fattar jag plötsligt vad det är: vi förväntas å ena sidan vara hårdhudade och skratta åt att folk gör sej illa, att barn dör och folk slås medvetslösa, men å andra sidan förväntas vi dras in i en romantiskt kärlekstriangel, och plötsligt, efter ganska många komiska olyckor, förväntas vi ta en person som fått en elektrisk chock på allvar, trots att vi tidigare förväntas ta ganska lätt på att en person störtat från taket ner i scengolvet, och en annan blivit hängande upp och ner efter att slagits sanslös. Det är som två olika världar på samma scen: det ena är en tecknad värld där folk kan råka ut för allt, men hämtar sej och kommer tillbaka, det andra är en mer naturalistisk värld där folk verkligen gör sej illa.

Men detta är en föreställning som måste ses, om inte annat så för att detta är något du aldrig tidigare har sett. 

PETER PAN GÅR ÅT HELVET APPLÅDTACK GENREP, CIRKUS

Kreativt team: Edward af Sillén Regi, Översättning och Koreografi Magnus Borén Regiassistent Peter Brunberg Adaptering ljusdesign och ljusoperatör FOH Sari Nuttunen Mask och peruk Sebastian Löjdqvist och Mary Myntti Kostym Hede ateljé Dekor och rekvisita Anders Amrén Teknisk samordnare Seth Ericson Stuntgruppen Stunt Mathias Venge Musikaliskt ansvarig Johan Siberg Repetitör Marcus Englesson Rekvisitör Git Brännström Sufflös tekniskt Team: Urban Näsvall Produktionsledare Arne Ohlsén Scenchef Erik Stenemo Scentekniker Felix Nitell och Magnus Lappen Hedberg Ljus- och scentekniker Nico Acevedo Dimmerman Johannes Brandt Ljuddesigner FOH Micke Rosenback Micman Johannes Neiker Q-laboperatör Alexander Cherian och Douglas Melin Flygtekniker Jörgen Barfod Headrigger Mattias Rainman Andersson Systemtech och rekvisita Micke Jakobsson Site-ansvarig Arena Madelene Billman Kostymansvarig Mattias Jönsson Specialeffektskonstruktör Sandra Andersson och Camilla Nilsson Kamera Dan Lindgren Bildproducent Johanna Ahlskog Scripta Lennart Loberg Turnéledare PRODUKTION: Lasse Karlsson och Michael Henriksson Producenter Sara Huss Kleimar Assisterande producent Åsa Holmgren och Thomas Sebelius Medproducenter Sofie Lundmark Projektledare Gustaf Forsman Biljettchef Dessi Hietala, Ebba Falk, Charlotta Nyqvist Marknadsteam Micke Lindström Teknisk koordinator arenor Robert Eldrim Artwork Bindefeld PR/Press #peterpangåråthelvete #minstengångiveckan #teater #fars #komedi #stockholm #peterpan #genrep #kultur #minstengångiveckan #pjäs #scen #skådespelare #kostym #scenografi edward af sillen, stina nordbergs, magnus boren, ola forssmed, nils weibull, pernilla wahlgren, per andersson, davidbatra, anton lundqvist, Clara Henry, andreas t olsson, hampus nessvold, johan charles, peter pan går åt helvete, minst en gång i veckan, teater, fars, komedi, stockholm, Peter pan, genrep, kultur, pjäs, scen, skådespelare, kostym, scenografi 230118

HUR JAG KÖPTE BUBBELVIN PÅ BURK

Så, jag har lite svårt att komma ihåg namnet på pjäsen jag ska se...

Teater, bara Astrid, Astrid Lindgren, kulturhuset Stadsteatern, plattan, hundtandsmönster, paljetter, limegrön mössa, teater i stockolm, vegan, vegan i stockholm, vegan sergels torg, vegansk tonfisk, vitt vin på burk, vegansk restaurang i stockholm, klarascenen, dramatik, scen, skådespelare, cafe plattan, Jonas Gardell, läsa böcker, burkvin, publik, artes, öl, majsan persson, christian hedenfeldt, 

Live: Mina tankar efter "Bara Astrid" #baraastrid #teater #astridlindgren

Det här är en livesändning från mitt instagramkonto https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/, där jag pratar om Malin Stenbergs uppsättning av Irena Kraus' BARA ASTRID, en pjäs om Astrid LIndgren, på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern. Jag var lite avogt inställd från början, måste jag erkänna. För det första visade affischen en grupp sammanbitna, svartklädda personer som mer kändes som hämtade från en uppsättning av TROJANSKORNA än en pjäs om underbara Astrid, och gav intrycket att här kommer det inte att bli många skratt, kanske knappt några leende. (Vilket inte alls stämde med vad jag sen skulle komma att se på scenen) Jag hade också läst på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida att pjäsen är en "är en fri fantasi om Astrid Lindgren", vilket för mej betyder att författaren har approprierat en persons livshistoria och utnyttjar den personens liv till att säga vad den, författaren, vill. Nu kanske du säger att så är det alltid med konst: det är konstnärens version av verkligheten, och det håller jag med om: men om man känner sej tvungen att skriva att det är en 'fri fantasi', då betyder det att man tar sej ganska stora friheter, och detta gjorde att jag kände att jag inte kunde lita på någonting man påstod. Jag kunde inte slappna av och följa med, jag drogs inte in i handlingen, jag bedömde allt på avstånd, och ifrågasatte allt som sades. Vilket inte borgar för en vidare trevlig kväll på teatern. Det handlar om någon som kallas Astrid, som vil bli författare, men blir med barn med en man på tidningen där hon jobbar. Han vill lämna sin fru och gifta sej med Astrid, men hon säger att hon inte älskar honom och lämnar istället bort sin nyfödda son till en familj i Danmark. Hon vill bli författare, och inget får stå i hennes väg. Den Astrid som visas upp är grumlig, ofärdig, otydlig. Jag förstår henne inte, jag vet bara att jag inte tycker om henne. Att lämna bort sitt barn verkar inte kosta henne något, och kanske är det så att det kreativa teamet förutsätter att vi ska tänka att det ALLTID är fasansfullt för en kvinna att överge sitt barn, men eftersom man ändå har bemödat sej med att skriva och regissera en hel pjäs om ämnet så kanske det hade varit intressant att se hur det hela hade påverkat hon som dom kallar Astrid? Pjäsen har ingen paus, även om det dramaturgiskt någonstans i mitten känns som om det drar ihop sej till ett avbrott. Jag, som tagit reda på att det inte ska vara en paus tror att man börjar närma sej slutet, och blir måttligt överraskad när man bara fortsätter, och en död Astrid stiger ner på scenen. Vad jag verkligen tyckte om var en kort scen där Odile Nunes kom in som Ellen Key, en scen som jag inte alls förstod vad den gjorde där, men som kändes verkligt intressant. Jag går från salongen med tanke att om Kulturhuset Stadsteatern vill att publiken ska komma tillbaka, då får man nog komma med mer lockande alternativ. På scenen Mia Benson Sandra Huldt Matilda Ragnerstam Anders Berg Anders Johannisson Emma Mehonic Peter Eriksson Odile Nunes Olivia-May Keller -"- Tilja Briggert-Tåje Produktion Av Irena Kraus Regi Malin Stenberg Scenografi Lars Östbergh Kostym Zofi Lagerman Ljus Sofie Gynning Koreograferade inslag Dorte Olesen Kompositör Jonas Redig Mask Susanne von Platen #baraastrid #astridlindgren #kulturhusetstadsteatern #kultur #minstengångiveckan #pjäs #scen #skådes