Under Instant Playhouse samlas fem dramatiker, fem regissörer, femton skådespelare och ett stort produktionsteam med det gemensamma uppdraget att inom loppet av 24 arbetstimmar skriva, repetera in och ha premiär på fem helt nya pjäser! Resultatet spelas sedan under tre exklusiva föreställningar och biljettintäkterna går oavkortat till välgörande ändamål – denna gång till UNICEF:s arbete för barns utbildning. Varmt välkommen på en unik och lekfull teaterupplevelse då du samtidigt bidrar till något gott!
Manus: Maria Blom, Mårten Klingberg, Gertrud Larsson, Bengt Ohlsson, Andreas T Olsson
Regi: Sara Cronberg, Per Graffman, Elisabet Klason, Stina Rautelin, Edward af Sillén
På scen: Hanna Dorsin, Niklas Engdahl, Cecilia Frode, Charlie Gustafsson, Fredrik Hiller, Philip Hughes, Charlotta Jonsson, Regina Lund, Rennie Mirro, Rachel Molin, Petra Nielsen, Molly Nutley, Emma Peters, Lena T Hansson, Fredrik Wagner.
Spelas endast tre gånger: Lördag 3 feb kl 19.00 samt söndag 4 feb kl 13.00 och 17.00.
Under varje föreställning spelas samtliga fem pjäser á ca 15 minuter vardera, total längd ca 2 timmar inklusive paus.
TILL FÖRMÅN FÖR UNICEF
Instant Playhouse spelas endast 3 gånger:
3 feb - premiär kl 19.00
4 feb - kl 13.00 & 17.00
Biljettintäkterna i sin helhet går till UNICEF:s arbete för barns utbildning.
Produktionsteam:
Nils Harning, Kostym
Maja Döbling, Erik Radix, Sera Cederberg, Scenografi
Torulf Wetterrot, rekvisita
Daniel Douhan, ljus & ljud
Madelene Holst, Tidernas Media, videoproduktion
Kjell Åström, foto & videoproduktion
Johan Jeppsson och IBL Bildbyrå, foto
Viktor Kjellberg, grafik
Produktionsassistenter: Michelle Öberg, Fanny Engström, Rosita Carlsson, Maria Friberg, Theo Thermaenius, Christina Kamma, Malin Tell, Hanna Bladh, Josefine Svensson, Clara Eriksson Lind, Adam Gardelin.
Lollo Helgesson & Magnus Stråberg, PR & marknadsföring
Moa Åström, projektledning & marknadsföring
Katarina Hatti Isaksson, sociala medier & marknadsföring.
Varmt tack till:
Alla ovärderliga medverkande på och bakom scen!
Nordic Light Hotel för lån av konferensrum för rep och boende för inrest regissör!
Original Novel - Daniel Wallace, Book - John August, Music & Lyrics- Andrew Lippa, Director - Nigel Harman, Set & Costume Designer - Tom Rogers, Lighting Designer - Bruno Poet, Projection Designer - Duncan McLean, Sound Designers - Avgoustos Psillas/Luke Swaffield for Autograph, Choreographer - Liam Steel, Casting Director - Stuart Burt CDG, Music Supervisor, Arrangements & Orchestrations - Alan Williams, Musical Director - Alan Berry, Associate Musical Director - Huw Evans, Associate Musical Director & Orchestrator - Jerome van den Berghe, Copyist - James Turner, Keyboard Programmer - Phij Adams, Dialect Coach - Danièle Lydon, Associate Director - Ed Stambollouian, Props Supervisor - Lily Mollgaard, Costume Supervisor - Jennie Falconer, Assistant Costume Supervisor - Louise Nipper, Production Manager - Richard Bullimore, Med Kelsey Grammer, Clare Burt, Matthew Seadon-Young, Frances McNamee, Landi Oshinowo, Forbes Masson, Dean Nolan, Laura Baldwin, Jamie Muscato, George Ure, Tanisha Spring, Sophie Linder-Lee, Jonathan Stewart, Gemma McMeel, Billy Barratt, Jaxon Knopf, Colby Mulgrew
Lägg till bildtext
I sin bok Gentlemen Prefer Blondes låter författarinnan Anita Loos sin huvudperson Lorelei Lee dra slutsatsen att det är går fortare att åka båt till Paris än till London, utan att låta henne reflektera över att det avgörande faktumet givetvis är varifrån man åker. En båtresa från New York till London tar givetvis längre tid än en från London till Paris.
Med detta sagt vill jag påstå att det är mycket bekvämare att ta sej till London från Göteborg än från Stockholm. I alla fall tyckte både jag och min vän Patti-Li Leuk att det kändes så. Den enda verkliga skillnaden var väl att vi båda redan bodde på hotell, och därför redan i stort sett var färdigpackade, och att flygbussen till Landvetter gick några minuters promenad från vårt hotell, Elite Park Avenue. Hade vi varit hemma i Stockholm hade vi behövt ta oss in till cityterminalen, vilket hade inneburit att vi givetvis hade behövt sticka hemifrån 45 minuter tidigare.
Japp, det är dags för London igen. Patti-Li och jag hade kollat igenom våra kalendrar några veckor tidigare, och insått att detta var den mest lämpliga glipan mellan allt annat som var inbokat. Och naturligtvis var det också de mest optimala dagarna vad gäller urvalet av föreställningar.
Jag testar ett nytt sätt att packa.
Att maximera några dagar i London är ett riktigt pussel, speciellt om man, som vi, åker dit huvudsakligen för att se föreställningar. Medan de stora West End-teatrarna ofta har långkörare, har de mindre teatrarna - som i många fall har ett intressantare utbud - alltid en kortare spelperiod, så det är väldigt lätt att missa vad som går där. I skrivande stund visar till exempel Southwark Playhouse den nya musikalen BANANAMAN, vilket vi kommer att missa, eftersom vi redan kommit tillbaka, och den spelas endast under en knapp månad, och mellan 23:e Februari och 24 Mars spelar visa man PIPPIN, och mellan 25:e Maj och 23 Juni går Kander- och Ebbmusikalen THE RINK. Vad skulle du välja att se? THE RINK, eller hur?
Sen gäller det förstås att komma fram till, och komma överens om, vad man vill se. Den här gången hade jag bara en sak jag absolut ville se: Streetlight Peoples uppsättning av Adam Gwons musikal ORDINARY DAYS på Drayton Arms Theatre, medan Patti-Li hade hört mycket gott om en nyskriven musikal på Sam Wanamakers Playhouse; ROMANTICS ANONYMOUS, och han var också saftigt sugen på EVERYBODY'S TALKING ABOUT JAMIE, en nyskriven musikal baserad på en dokumentär om en tonårig bög som ville gå på skolans avslutningsfest i drag.
När man så har prickat in några datum då man ska vara i London tillkommer variablerna hur man ska pricka in maximalt med föreställningar, utan att behöva välja bort något. Vilka föreställningar har matinéer, vilka kör söndag, och vilka kör måndagar? Finns det någon matiné en tisdag?
Det tog oss några dagar av Facetajmande för att att få ihop vårt lilla schema, men till slut hade vi lyckats pussla in åtta föreställningar på fyra dagar.
En trött författare gör dagens första instagraminlägg.
Planet gick från Landvetter klockan åtta, vilket innebar att vi var tvungna att gå upp klockan fem, för att ta flygbussen kvart över sex.
Du vet såna där dagar när allt går fel, man tappar saker, glömmer grejer och saker går sönder? Patti-Li hade en sån dag.
Hotellet vi bor på i Göteborg, Elite Park Avenue, tillhandahåller en enklare frukost - färdiginplastade mackor och kaffe - nere i receptionen för dom resenärer som måste ge sej av innan hotellets frukostbuffé har öppnat, men för säkerhets skull hade Patti-Li gjort eget kaffe, på rummet, och hällt upp det i en resemugg från Bodum, och stoppat den i sin ryggsäck.
Vi kontrollerar om vi var vakna. Vi var det, någorlunda.
Det var bara det att muggen inte var av den den tättslutande typen, vilket han tursamt upptäckte redan när han nere i foajén ställde muggen på en av de stora sittpuffarna, ryggsäcken välte, och allt kaffe forsade ut, inte in i ryggsäcken, utan ut över golvet.
Sen, på väg till flygbussen, som bekvämt nog stannar bakom hotellet, upptäckte han att nån tappat bort sin halsduk.
En mycket snygg och bra mugg.
Olyckor brukar väl komma i tre, och vi inväntade nervöst flygbussen, beredda på att den skulle var inställd, sen, när den kom - i tid - var jag lite nervös att det på något sätt skulle vara en flygbuss till en annan flygplats, men det stod klart och tydligt flygplatsens namn på bussen som kom. Och vi behövde inte ens vara nervösa för att vi ska gå av vid fel terminal, för på Landvetter har dom bara en.
”Har du ditt pass med dej?” frågar jag, när vi satt oss och åkt en stund. Han börjar leta. Tiden står liksom still. Han letar. Han hittar det. Vi andas ut. Jag, som redan kollat mitt pass på hotellrummet, i hissen och i foajen, kände för säkerhets skull efter att det var kvar. Så slår mej en tanke:
”Biljetter?”
Han känner inte ens efter:
”Ja.”
Vi sitter tysta. Ett obekant, vintermörkt Göteborg svajpar förbi utanför bussrutan. Så, långsamt, öppnar han sin kaffefläckiga ryggsäck, tar fram en mapp, öppnar den, bläddrar lite bland alla utskrivna A4-papper, och stoppar ner allt igen.
Det är inte det att jag är direkt flygrädd, även om jag alltid är väldigt glad när planet väl landar, men det skulle kännas lite pirrigt att sätta sej i planet innan den tredje katastrofen inträffat.
Den kommer, gudskelov, ganska snart:
”Jag hittar inte min telefon…”
Vi har checkat in, lämnat av våra resväskor, passkontrollerats och säkerhetscheckats, och var precis på väg att stiga in i taxfreeshoppandets förlovade land.
Selfie i taxfree-shoppen, sekunder innan 3:e katastrofen.
Jag stannar:
”Va?”
”Min telefon. Jag hittar inte min telefon…
Jag står lite maktlös och ser honom klappa sej på fickor, tömma ut och in på fack och gräva genom ryggsäcken. Detta måste vara den tredje katastrofen.
Istället för att drabbas av panik eller ge mej hän åt känslor, när något allvarligt händer, brukar jag på nåt sätt stänga ner och istället fokusera på vad det inträffade innebär: fyra dagar i London utan telefon låter lite som en mardröm, inte bara vad gäller kartletande, googlande, fejsbookande och instragrammanden, men hur spärrar man vad som spärras måste när man inte ens har en dator att göra det på?
”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…
”Det ringer,” informerar jag.
Det ringer.
Det ringer igen.
”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta.
”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”
”Ja?”
”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.
”Kanske?” svarar han.
”Har han glömt sin telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag säkerhetskontrollen, helt aningslös om att dom inte har en aning om vem han är.
”Detta är säkerhetskontrollen,” upprepar kvinnan. ”Denna telefon är upphittad.”
Ombord. På väg. På gång.
Ett antal timmar senare, närmare åtta timmar senare, kommer vi fram till teatern för vårt första teaterbesök.
I tiden däremellan har vi hunnit flyga till Gatwick, ta oss med Thameslink-tåget till London Bridge, under skyskrapan The Shard, där vi köpte varsin Pasty, en slags portionspaj, på West Cornwall Pasty Co., lämnat våra väskor på vårt hotell - vi var så tidiga att vårt rum inte ännu var färdigt - irrat runt i Chinatown, käkat Thanksgiving-cupcakes på Hummingbird Bakery på Wardour Street i Soho, och gått rakt över gatan till glassbaren Yorica!, där jag köpte veganglass.
Hummingbird Cupcake
Man kan väl säga att vi inte var direkt hungriga när vi kom fram till teatern.
The Other Palace är en West End-teater som öppnade så sent som 2012, under det dåvarande namnet St. James Theatre, och var då den första nybyggda teater att öppna i centrala London sen 30 år. Tidigare, på den här platsen, låg den rivningshotade Westminster Theatre, som brann ner 2002. 2016 köptes den av Andrew Lloyd Webbers Really Useful Theatre Group.
Tydliga skyltar utanför och i teaterns vestibul påvisar att fotografering är strängligen förbjudet, även utanför salongen, så bara för att jäklas smyger vi en trappa upp, till en folktom bar, och livsänder från mitt instagramkonto.
2013 hade BIG FISH Broadwaypremiär på Neil Simon Theatre, och den lades ner samma år, efter bara 98 föreställningar.
Musikalen bygger på Tim Burtonfilmen från 2003, som i sin tur bygger på boken Big Fish: A Novel of Mythic Proportions, av Daniel Wallace.
Kompositören och textförfatteren Andrew Lippa är kanske mest känd för THE WILD PARTY och THE ADDAMS FAMILY, och han tillhör inte en av mina favoriter. Det känns som om hans musik alltid ligger utanpå själva berättandet, som om de musikaliska numren många gånger skulle kunna strykas, och berättelsen i sej inte skulle förändras.
Eftersom jag varken har läst Daniel Wallaces bok, eller sett filmen, regisserad av Tim Burton, så var handlingen helt okänd. Jag hade snokat reda på att det handlade om relationen mellan en son, och om en far som inte riktigt höll sej till sanningen, men det var allt.
Föreställningens stora stjärna är Kelsey Grammer, känd från teveserier som Skål och Frasier, men också från Broadwaymusikaler som LA CAGE AUX FOLLES och NEVERLAND, och det känns som om denna produktionen var en slags avancerad workshop för en påtänkt flytt till Broadway. Även uppsättningen scenografi och kostym ger intrycket av en workshop, det känns lite billigt, lite fantasilöst, lite basic, som om detta var det bästa man kunde åstadkomma med mycket begränsad budget. Speciellt i de stora fantasi-scenerna får jag intrycket av en ambitiös amatöruppsättning.
Men det är musikalen manus som för mej är den stora tabben: Det handlar om en vuxen son som försöker komma till rätta med sin fars förflutna, vad som är fakta, och vad som är fantasi, men ärligt talat hade jag lite svårt att hänga med.
I en bok är läsaren alltid i handlingens absoluta nu, oavsett hur mycket man hoppar framåt eller bakåt: några ord som tio år tidigares satte sej den då tonåriga Scarlett O’Hara upp i sin säng på Tara och insåg att hon under naten blivit kvinna, eller dagen innan hade D’Artagnan, på en ridtur genom Bois de Boulogne, beslutat sej för att sluta röka, eller, första gången Sherlock Holmes insåg att han var på väg att dö, var han bara nio år, men ironiskt nog, på scenen, i ögonblickets konst, är det mycket svårare att hoppa fram och tillbaka. Vi behöver tydliga markörer.
Den här historien flackar mellan så många utgångspunkter, så många synpunkter, så många tolkare och plan, att det är svårt att veta vad som är nu och här:
Dels är det den vuxne sonens berättelse, som hoppar från dagen så han ska gifta sej, via flera flashbacks till hans barndom, via faderns insjuknande i cancer och påföljande stroke, tills en dag - långt efter faders död - då han själv börjar berätta fantastiska historier för sin egen son. Det ligger också insprängt en berättartråd där sonen försöker hitta bevis för att hans far varit otrogen.
Men det är också hans faders fantastiska berättelser, allt från hur han som barn träffade en häxa som berättade för honom hur han skulle dö, hur han träffade en jätte, en sjöjungfru och en varulv som äger en cirkus, till hur han skjuts ur en kanon, fångar en mördare, med mera, med mera.
Som exempel på hur rörigt det kan bli finns det en scen där den vuxne sonen berättar för sin fru (en miljö) om hur hans far berättade en godnattsagor (en annan miljö) som handlade om hans fantastiska ungdom (en tredje miljö).
Kanske är det meningen att alla bitar ska fall på plats, skapa en enhetlig, absolut, otvetydig bild, lite som ledtrådarna i en Agatha Christie-deckare bara kan leda fram till ett svar, men det känns inte så.
Eftersom verket bygger på en ganska framgångsrikt bok, och en ännu mer framgångsrik film, verkar det som om varit överdrivet respektfulla i sitt hanterande av historien. Saker behöver strykas, förtydligas, förenklas.
Kanske hade det varit enklare om man gjort en sån där klassisk berättelse: börjat berättelsen nästan i slutet, och arbetat sej bakåt: en son inser på sin faders dödsbädd att han inte vet vem han är, och börjar nysta i hans berättelser. Och eftersom det ofta på scenen är två unga män; den vuxen sonen och den yngre versionen av fadern - huvudpersonen i alla de fantastiska historierna - kanske det hade varit smart att låta sonen ikläda sej rollen som sin yngre far, lära känna honom genom att vara honom.
Trots att jag varken tyckte om musikalen eller uppsättningen, kunde jag inte låta bli att bli berörd. Kanske är det för att jag börjar komma upp i en ålder då fler och fler av mina vänner förlorar sina föräldrar, kanske är det för att jag har en viss svaghet för fabulerande och fantasi.
Efter vissa föreställningar finns det en hel del att prata om, antingen för att det varit väldigt bra, eller för att det fanns en massa som irriterade, saker som kunde gjorts bättre, eller annorlunda. Andra gånger har man inte mycket att säga, antingen för att det varit så bra att man är stum, lätt introvert och vördnadsfull, eller för att den sedda föreställningen helt enkelt inte verkar vara värd att vändas och vridas. Det pratas en hel del, etfteråt, men inte om föreställningen.
Vi glömmer och går vidare, i rask takt: genom ett mörk, kyligt London, skyndar vi uppför ett cyklistfyllt the Mall, förbi ett illa upplyst St. James’s Park och upp till julljusglittrande West End och Arts Theatre, och nästa föreställning: TOXIC AVENGER.
THE WILD PARTY, ett gästspel på Fria Teatern i Högdalen:
Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party.
THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, på Dansens Hus:
"Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion."
Efter löjligt proppade December och Januari är det åter lite lunk i livet - och jag har tid att sätta mej ner och knåpa på den här bloggen. För tillfället arbetar jag med ett sjok föreställningar jag såg i London så lång tillbaka som i slutet på November förra året, och det är musikalen BIG FISH som står först på tur, men eftersom dessa utländska inlägg är lite mer krävande ber jag att - medan du väntar - få locka med några filmer från resan: filmade för min instagram story (Joakim_Clifton-Bergman), redigerade i den utmärkta apple-appen Clips, och utlagda på min Youtubekanal. Här kommer första delen av en väldigt lång film:
Director Dominic Cooke, Designer Vicki Mortimer, Choreographer Bill Deamer, Music Supervisor Nicholas Skilbeck, Orchestrations Jonathan Tunick, Music Director Nigel Lilley, Lighting Designer Paule Constable, Sound Designer Paul Groothuis, Med Julie Armstrong, Norma Atallah, Josephine Barstow, Jeremy Batt, Tracie Bennett, Di Botcher, Billy Boyle, Janie Dee, Anouska Eaton, Liz Ewing, Geraldine Fitzgerald, Peter Forbes, Emily Goodenough, Bruce Graham, Adrian Grove, Fred Haig, Aimee Hodnett, Dawn Hope, Liz Izen, Alison Langer, Emily Langham, Sarah-Marie Maxwell, Ian McLarnon, Leisha Mollyneaux, Gemma Page, Kate Parr, Philip Quast, Edwin Ray, Gary Raymond, Adam Rhys-Charles, Jordan Shaw, Imelda Staunton, Zizi Strallen, Barnaby Thompson, Christine Tucker, Michael Vinsen, Alex Young
Jag har aldrig sett en föreställning av FOLLIES i levande livet. Vissa skulle säga att jag fortfarande inte har det: en filmad version - även om den sänds live - är inte samma sak. Men för mej duger det gott.
Innan filmvisningen är jag som vanligt - när det gäller föreställningar på Bio Rio - hembjuden till mina vänner Lars Larsson Molin och Benjamin Baker. Men jag är inte ensam: Den här gången är deras lägenhet smockfull av unga musikalartister - många från föreställningen jag just sett, THE WILD PARTY - och dogmatiska Sondheimister. Molin och Bakers lägenhet är fantastiskt smakfullt inredd, med en emfas på minimalism, och det är tur, för deras hem är snabbt lika knökfullt som Holly Golightlys i den filmade partyscenen i Breakfast at Tiffanys. Som vanligt har jag haft för ambition att mingla, och likt Roger De Bris i THE PRODUCERS,Keep it light, keep it bright, keep it gay, men givetvis hamnar jag i nåt hörn, i djupa teaterdiskussioner. Den här gången handlade det mycket om värdet av en uppsättning av JESUS CHRIST SUPERSTAR där Jesus och hans lärjungar spelades av kvinnor, medan de mer patriarkala rollerna fortfarande spelades av män. Jag var lite tveksam, andra var entusiastiska.
Nere på biografen, där jag möter upp min kompis Patti-Li Leuk, trängs ännu fler människor, och den här gången är mobben kryddad, här och där, av mer etablerade musikalarbetare. Intresset för Sondheim-musikaler är stort.
FOLLIES hade premiär på Broadway 1971, i Winter Garden Theatre, där CATS och MAMMA MIA! brukade residera, och där SCHOOL OF ROCK går för tillfället. Manuset skrevs av James Goldman, kanske mest känd för en av mina favoritpjäser, THE LION IN WINTER. Sångtexter och musik skrevs av Stephen Sondheim, Hal Prince regisserade, och för koreografin stod Michael Bennett, som precis jobbat med Prince och Sondheim i COMPANY, och som fem år senare skulle skapa A CHORUS LINE.
Den nominerades till 10 Tony’s och vann 7; Bästa Kvinnliga Huvudroll, Bästa Text och Musik, Bästa Regi, Bästa Koreografi, Bästa Scenografi, Bästa Kostym och Bästa Ljusdesign.
På sin tid var detta den dyraste Broadwayuppsättningen någonsin, och trots att den spelades över 500 gånger gick den med förlust.
Givetvis har jag sett flera bootlegs av musikalen på Youtube, antingen hela föreställningar, eller delar av den, och dessutom kan jag nästan alla låtarna utantill. Detta är en musikal som har hängt med mej länge, en av de första, tror jag, där jag insåg att musikal inte nödvändigtvis behövde vara Show, Glitter och Glamor. Lite ironiskt, när man tänker på att detta är en föreställning om Show, Glitter och Glamor.
Detta är en slags musikalversion av EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, om man bara fokuserar på Helena, Hermia, Demetrius och Lysander, och inte förväntar sej några vändpunkter i vem som älskar vem.
Det handlar om två medelålders par, hemmafrun Sally och den handelsresande Buddy, och den framgångsrika politikern Ben och hans hustru Phyllis. För över 30 år sen var dom alla vänner; Sally och Phyllis bodde ihop i en liten lägenhet i New York, och jobbade som dansare på Broadway, och dom uppvaktades av Ben och Buddy. Sally hade ett kort förhållande med Ben, och hon drömmer fortfarande om honom, och det som kunde varit. Hennes man, Buddy, älskar henne, men känner sej inte älskad, och tröstar sej med en annan kvinna. Den förmögne Ben och hans sofistikerade fru Phyllis har andra problem: han har sen länge slutat älska henne - om han nånsin gjort det, och båda tröstar sej med andra vid sidan om.
Vad som lockar med föreställningen, men som också stjälper den, lite, är att den utspelar sej under en slags återförening av före detta showgirls som alla arbetade på Weismann’s Follies, i en teater som nu ska rivas. Förutom Phyllis och Sally introduceras flera äldre kvinnor, många med en egen, fenomenal sång, och yngre versioner av festdeltagarna, minnen eller ett slags spöken, glider runt i verkligheten mellan nu och då.
Showbizmiljön har egentligen ingenting med grundintrigen mellan de fyra att göra, den ger bara en glamorös bakgrund, det kunde lika gärna utspelat sej på en flygplats, där de alla råkar träffas.
Och som vanligt i Sondheim-musikaler är musiken bättre än manuset.
Mitt stora problem med musikalen är majoriteten av sångerna inte berättar historien. Det är bra sånger, några av dom är tillhör mina absoluta favoriter, men man skulle kunna stryka dom, och det skulle inte på något sätt påverka handlingen. Sånger som Rain on the Roof, Ah, Paris, Broadway Baby, Who’s That Woman, och I’m Still Here berättar inte Ben, Sally, Phyllis och Buddys historia, och de skulle kunna bytas ut mot andra sånger utan att det skulle påverka slutresultatet.
Sången In Buddys Eyes, som sjungs av Buddys fru Sally till den framgångsrike Ben, är också lite svårtolkad. På något sätt känns den otydlig, som om den skrevs för en annan roll, eller för en annorlunda Sally, en Sallys som inte längre, eller inte ännu, är förälskad i någon annan än sin man. Kanske skrevs den i en annan version, en tidigare version, där Sally älskade sin man - eller trodde hon gjorde det - men senare upptäckte att hon drogs till en gammal romans?
Life is slow but it seems exciting
'Cause Buddy's there.
Gourmet cooking and letter-writing
And knowing Buddy's there.
Every morning, don't faint
I tend the flowers. Can you believe it?
Every weekend I paint
For umpteen hours.
And yes, I miss a lot
Living like a shut-in.
No, I haven't got
Cooks and cart and diamonds.
Yes, my clothes are not
Paris fashions, but in
Buddy's eyes
I'm young, I'm beautiful.
In Buddy's eyes
I don't get older.
So life is ducky
And time goes flying
And I'm so lucky
I feel like crying,
Ord som ”Life is slow but it seems exciting 'Cause Buddy's there.” och senare ”And all I ever dreamed I'd be/The best I ever thought of me,/Is every minute there to see/In Buddy's eyes” tolkar jag inte som något en kvinna skulle sjunga om en man hon inte älskade till en man hon är intresserad av. Visst, hon kanske ljuger för sej själv, eller försöker övertyga den hon sjunger för om att hon är lycklig med någon annan, men det känns som att texten pekar åt ett annat håll.
Jag har också ett litet problem med musikaler där sånger framförs i flera slags grader av verklighet: Dels är det verkligheten som du och jag lever i, där någon bara tar ton och sjunger en sång, dels är det den där vanligt förhöjda musikalverkligheten där en karaktär sjunger ut och ingen hör sången, eller också kan alla höra, och börjar kanske dansa.
I den här musikalen använder man sej i slutet av musikalen till och med av tredje verklighet, en slags parodisk verklighet ”Loveland-segmentet” där man liksom verkar vara fast i en slags mardrömsversion av sitt eget liv och framför en varsin sång som alla parodierar klassiska vaudeville-nummer.
Sally, kvinnan som är gift med Buddy med kär i politikern Ben, sjunger Losing My Mind, en pastisch på Helen Morgan, kvinnan som är känd för att sitta på ett piano och sjunga torch-songs. Tyvärr, tycker jag, är den här sången inte tillräckligt distanserad, det finns inte tillräckligt mycket parodi över den, utan hon skulle kunna sjungit den i ”musikalverkligheten” till Ben i början av kvällen, när dom återsågs.
Phyllis, den rika politikerfrun, som med ren vilja och hårt arbete, lite som lika Joan Crawford, gått från enkel och fattig till rik och världsvan, framför The Story of Lucy and Jessie, ett dansnummer med många manliga dansare som handlar om två kvinnor, en ung, en gammal, en naiv, en sofistikerad, och båda vill vara den andra, och sammanfattar att om man hade slagit ihop dem hade de blivit lyckliga. Jag har sett många versioner av den på Youtube, och alla verkar vara så överkoreograferade att vad sången har att säga, innehållet, försvinner. Sångerskan kunde i många fall ha sjungit vad som helst. Dessutom tycker jag inte att dualitet är det mest framträdande karaktärsdraget hos den här rollen.
Det finns en annan version av det här numret, Ah, But Underneath, en av mina favoritsondheimsånger, där Phyllis framför en slags striptease till en sång som handlar om en kvinna med flera lager, och som, när man trängt igenom tillräckligt långt in, inte verkar ha en kärna, och kvinnan är borttrollad:
Sometimes when the wrappings fall,
There's nothing underneath at all!
Buddy framför The God-Why-Don't-You-Love-Me Blues, ett komisk, musikaliskt clown-nummer om en man som dras till kvinnor som inte vill ha honom, men lämnar dom om de visar sej intresserade. Det är en kul sång, men inte vidare representativ för Buddy, eftersom han älskar sin fru, även om han vet att hon inte älskar honom.
Ben framför, och bryter ihop under Live, Laugh, Love, en überoptimistisk sång om Kärlek och Livslust, påminnande om All I Care About is Love, från Kander och Ebbs CHICAGO. Inte heller den här sången verkar ha mycket att göra med rollen som framför den.
Kanske Sally och Phyllis, med deras bakgrund i show-business, skulle kunna associera i dessa teatrala banor, att likna sina liv vid kända nummer, att liksom vara fast i sång, men det känns lite sökt att Buddy, den handelsresande mannen, och Ben, den framgångsrike politikern, skulle uppfatta det på samma sätt. Kanske hade det varit enklare, tydligare, och mer logiskt, om de båda männen hade ett förflutet i nöjesbranschen?
Det mest besvärliga, för mej, är inte bara sångerna i sej, utan för vem, och varför dom sjunger. Nu verkar de alla ha gjort en slags psykoanalys av sej själva och sjunger en sång som handlar om karaktären, sedd utifrån. Kanske hade det varit tydligare om deras yngre motparter hade framfört numren, och de själva bara hade tittat på? Vad de berättar är vad de själva verkar behöva höra.
Under ett av föreställningens mest kända sånger, I’m Still Here, framförd av Carlotta, en för detta showgirl, händer något. För några år sen, 2011, var jag och Patti-Li Leuk i London och såg en fantastiskt föreställning om Judy Garland, END OF THE RAINBOW, med en lika fantastisk kvinna, Tracie Bennett, i rollen som Garland.
Nånstans i mitten av Carlottas sång flämtar jag till, och viskar till Patti-Li:
”Det är hon!!!”
Han ser på mej, och tittar tillbaka på duken, inte säker på vem ”hon” är. Jag, å andra sidan, försöker leta i minnet. Medelålderns gör sej gällande:
”Hon! Hon? Hon som vi såg i London, den där första teaterresan vi var där? På Trafalgar Studios. Over the Rainbow, eller After the Rainbow, eller vad den hette! Den om Judy Garland? Det är hon!”
Av alla filmade versioner jag har sett, är det här den där man har lagt mest fokus på de fyra huvudrollerna, de två paren. De andra karaktärerna blir tydligt ovidkommande. Det är endast sångerna de sjunger som rättfärdigar att de då och då får lite fokus.
Vad som mest berör mej, är regissörens val att låta de yngre karaktärerna se de äldre, och se hur de har blivit. Jag har sett en massa pjäser - och filmer - där äldre karaktärer liksom ser tillbaka på sitt yngre jag, men jag kan inte minnas någon där de yngre, som spöken, kan se sej själva i framtiden.
Vanligtvis, som i madame Armfelt i A LITTLE NIGHT MUSIC, är det de äldre, mer visa, livserfarna rollerna som ser tillbaka på ungdomliga galenskap. Här är det de yngre idealisterna, drömmarna, som ser framåt på de åldrades dårskaper, på vad livet gör med oss, och vad vi gör med livet.
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE WILD PARTY, ett gästspel på Fria Teatern i Högdalen:
Rent koreografiskt är det både ambitiöst och imponerande, och en stor del av behållningen är de många dansnumren, som What a Party, Raise the Roof, The Juggernaut och A Wild, Wild Party.
THE GREAT TAMER, av Dimitris Papaioannou, på Dansens Hus:
"Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion."
LINDA, av Penelope Skinners, en reading på Playhouse Teater:
Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt.
