RÖVARE, StDH: föreställning 34 10/5 2017

Text: Friedrich Schiller, Översättning: Magnus Lindman, Regi: Jens Ohlin, Textbearbetning: Jens Ohlin och Hannes Meidal, Scenografi: Anton Thorsson, examensstudent Scenografi: Scenex17, Kostymdesign: Matilda Hyttsten, examensstudent Kostymdesign: Scenex17, Ljusdesign: Lina Benneth, Ljuddesign: Pedro Martinez, Maskdesign: Patricia Svajger, Med Agnes Lindström Bolmgren, Anders Jacob, Christopher Lehmann, Emmi Henriksson, Frida Österberg, Joel Ödmann, Lolita Zackow, Lucas Krüger, Maria Mortensson Zakrisson, Mattias Malmros

Det görs en massa fördummande teater. Säker teater. Teater som inte utvecklar eller utmanar, som inte ruckar dina tankar, som inte lotsar eller lockar, och som aldrig är inte och trampar på minerad mark. Och jag pratar inte om komedier eller farser, utan om teater som är så rädd att publiken ska missförstå budskap och intention att man tycker det är lika bra att skriva oss på näsan. Politiskt korrekt barnteater för vuxna, liksom.

Ibland känns det som om Moral Majority och One Million Moms på något sätt är är ansvariga för att lägga repertoaren på flera stockholmsteatrar.

Jag menar inte det här som ett skryt, men ibland - väldigt sällan - när folk säger, ”Gud vad du är smart!” så får jag lust att säga ”Det är inte jag som är smart, det är du som är lite dum.”

Så jag är fullständigt beredd på att vissa kommer att kalla mej lite dum, men jag anser att det här var en väldigt smart föreställning. En sån där uppsättning som fick mej att känna det som om regissören trodde jag var intelligentare och mer insatt än jag var. 

Den fick mej att vilja fatta mer än jag förstod.

Poeten, filosofen, läkaren, historien och pjäsförfattern Friedrich Schiller föddes 1759 i vad som idag är Tyskland, men som då var en stat i det tysk-romerska riket,  och han dog 1805, i tuberkolos, bara 45 år gammal. Tillsammans med polaren Goete skapade han en period som skulle komma att kallas Weimarklassicismen, och som handlade om att skapa en ny humanism, byggd på romantikens, klassicismens och upplysningstidens grunder. 

RÖVARNA var hans första pjäs, och den skrevs när han fortfarande gick i skolan. När den sattes upp för första gången, 1781, hade han hunnit bli regementsdoktor, och för att kunna närvara vid premiären lämnade han olovligt sitt regemente, för vilket han straffades med 14 dagar i arresten, och ett förbud att publicera ytterligare verk, trots att pjäsen mycket framgångsrik, och han själv fick ett hejdundrande genombrott. 

Han flydde till staten Weimar, där han fick jobb som professor, och bildade senare tillsammans med Goete Weimar Theater, som blev den ledande teatern i Tyskland. Han anses ha skapat nya teaterformer, bland annat melodramat och den borgerliga tragedin, och hans verk är ett typexempel på en ny våg inom tysk litteratur, Sturm und Drang, Storm och Längtan, som avlöste upplysningen och som var mer en romantisk längtan tillbaka till naturen, till nationell och folklig egenart, till stora känslor och absoluta sanningar. Jag tänker på den perioden som Beethovens %.e symfoni, Emily Brontes Svindlande Höjder och Mary Shelleys Frankenstein, som Byrons poesi, även om ingen av dom ingick i rörelsen.

Senare, på grund av den här pjäsen, skulle Schiller bli en hedersmedlem av den franska republiken. 

Det handlar om två bröder, deras far och killarnas kvinnliga kusin. Den ena sonen, som är förlovad med kusinen, är god, den andre påminner lite om Richard III och lyckas intrigera så att fadern gör den andre sonen arvlös, som då går med i ett gäng. 

Men givetvis, som alltid när man har Jens Ohlin och Hannes Meidal att göra, så är originaltexten bara något att ta avstamp i, eller ur.  Här har man bearbetat så mycket att man lika gärna skulle tillskriva verket prefixet Inspirerad Av. Och det är bra. Berättelsen glider runt i en slags  nu- och dåtid, mellan förlegade sociala regler och modernt kaos.  Man har också lagt in moderna referenser i texten, som när favoritsonen påbörjar ett brev med Här är brev från älsklingsgrabben, vilket rycker mej ur historien, in i mina egna grumliga associationer, och ger föreställningen en slags verfremdungseffekt.

Flera gånger glömde jag bort att jag var på StDH, för det här är något som mycket möjligt kunde gå i Målarsalen på Dramaten. Det fanns inget billigt, improviserat, eller tillfälligt över scenografi eller kostymer. Inte för att StDH:s elevuppspel brukar vara amatörmässiga, men det här är lite mer.

Stockholms Dramatiska Högskola, StDH, bildades 2011 genom en sammanslagning av Teaterhögskolan i Stockholm och Dramatiska Institutet, och 2014 gick dom ihop med Dans- och Cirkushögskolan och Operahögskolan i Stockholm och bildade Stockholms Konstnärliga Högskola. 

Idag kan man gå en kandidatubildning till skådespelare i fyra svenska städer: Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå. Skådespelarutbildningen i Stockholm ser mer eller mindre likadan ut, antar jag, från år till år, och elevernas samlade talang ligger nog på en jämn nivå, så om ett slutspel på skolan flippar eller floppar beror nog mycket på vilken regissör dom får.

Kostymerna och speciellt adelns 1700-talskostymer imponerade, med sina utstuderade detaljer och avancerad ambition. Männen bär västar och livré - en slags föregångare till fracken - och kvinnan en korsettklänning med panier, en underkjol som gjorde att höfterna blev breda, vilket gjorde att midjan föreföll smalare. Men det är tygvalet som är la pièce de résistance: 

Du vet den där färgen som dom använder i Disneysfilmen på julafton, där dom målar ett schackbräde med en färg som redan är svart- och vitrutig? Här är det samma sak, men man verkar ha doppat allt, från knästrumpor, kortbyxor och kalsonger till hela kusinens klänning i en hemsk, blommig färg, med röda vallmor och gröna blad på en vit fond, som inspirerad av svenskt tenntextil. Det är mycket effektivt, precis om kvinnans ögonbrynslösa mask och vita  fårpälslika pompadourhöga peruk.

Det är framförallt scenografin som får mej att av någon anledning tänka på Målarsalen. Kanske är det för att man sitter så nära scenen, men till skillnad från många källarteateruppsättningar, där man också har aktörerna på ett nästan intimt avstånd, så känns det här påkostat och utsökt. Hela bakre höger scenhörn är täckt av ett diorama, en stor, trekantig, inglasad mosskläde monter - av den där typen du hittar på Naturhistoriska museet - fylld med uppstoppade exempel på svenska djur, som räv, uggla och hovdjur, och med en fond föreställande ett gråtråkigt, platt, lövlöst landskap, som en vårdag när snön smält bort, men ingenting har ännu börjat spira. Detta område är till början reserverat för den kvinnliga kusinen, som för att visa att hon lever i en slags konstruerad lustgård, men allteftersom folk dör - och så gott som alla dör en blodig död - så tar dom plats bakom glaset. 

Givetvis finns det fler mansroller än kvinnoroller, och här har man - för det mesta, löst det på ett mycket tillfredställande sätt: istället för att kvinnorna ska spela män, så gör man en Ellen Ripley, från Alien-filmerna: de får vara butchiga brudar, jäkligt kaxiga, coola kvinnor, och på så sätt har man gjort några ganska perifera roller väldigt intressanta. Ofta, när kvinnor spelar män, och när män spelar kvinnor, så tycker jag att man gömmer sej bakom det andra könet. Man  blir lite av en distanserad parodi, man förlöjligar eller ger efter för ett beteende som man annars inte tillåter sej. En tjejkompis som brukade vara drag king, det vill säga hon klädde ut sej till kille, med skäggstubb och mustasch, lindade bröst och dildo i kalsongen, sa att hon när hon klädde ut sej vågade stå på sej, vara stark och ta plats på ett helt annat sätt än när hon var ”hon”. 

Här verkar man inte ha behövt någon förklädnad för att hitta sin inre styrka, och jag myser så jag ryser.

Det enda undantagen är pappan, som spelas av samma skådespelerska som spelar kusinen - och sonen som blir rövare: de spelas av en kvinnor men ska uppfattas som män, vilket är lite synd, men jag antar att det var bästa sättet att lösa det på: om sonen hade varit en dotter så hade man kunnat skylla den kommande förskjutningen på att en kvinna inte var stark nog, att hon utmanövrerats för att hon var en kvinna, och det vore en ganska enkel och ointressant lösning, och om man tvärtom gjort den elaka sonen till en kvinna så hade man kunnat tolka det som att enda sättet för en kvinna att få makt är genom att intrigera.

Tråkigt nog märkte att jag blivit lite indoktrinerad av mitt teatertittadne, lite hjärntvättad: jag satt hela tiden och väntade på att man skulle klämma in det övertydliga, det politiskt korrekta, en redundant förklaring, en simplicerad sanning, vilket är väldigt vanligt när man sätter upp klassiker: istället för att låta verket tala till, eller utmana, en modern publik som är intelligenta nog att göra en tolkning utifrån vår nuvarande värld, så brukar man ofta klämma in någon slags brasklapp som på något sätt tar udden av vår vilja att förändra våra liv. 

Det är med stor lättnad jag inser att man inte sysslar med sånt. Jag gillar teater som får mej att tänka, inte teater som talar om för mej hur jag ska tycka.

Vad jag tar med mej från den här föreställningen är hur lätt det är att förskjuta någon, att få någon att gå över till de andra, till motståndarsidan, eftersom dom ofta inte har något annat val. Det krävs styrka att våga stå själv, och får man inte vara med i en grupp söker man sej till en annan. 

Jag har några bekanta som tycker sej ha rätten att dubba andra som antifeminister, rasister, nazister, fascister, utan att personerna de definierar själva identifierar sej så; dom har bara inte samma åsikter, eller vokabulär. Precis som religiösa extremister ser dom syndare i alla andra som inte har exakt samma övertygelse, eller åsikter.  De förstår inte att dom gör fiender av fränder. Det är lättare att ta avstånd än att tala förstånd. Det är lättare att överge än att övertyga.

En vän till mej, Kolon Dufvslag, berättade för några år sen på en lunchrast att han hade en brordotter som gått med i ett främlingsfientligt parti, och att alla andra i släkten tagit avstånd från henne, utom han, hennes farbor. När kraven kom att han borde bryta med henne, blockera henne på Facebook, sa han: 

”Men jag är ju den enda hon har kvar? Utan mej skulle ju hennes facebookflöde bara vara en homogen massa av såna som tyckte som hon. Var skulle han få höra andra åsikter, läsa om andra liv? Vem skulle kunna påverka henne? Hon skulle ju tro att alla tyckte som hon?”

Vad jag menar är att om man hela tiden blir kallad slarvig finns det till slut ingen anledning till att plocka upp efter sej. 

Men som Schiller sa: Stora själar lider i det tysta, så jag ska inte mala mer. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

SMILE på Kulturama: 

Förstår du nu vad jag menar med att vi musikalnördar har tur att vi har Kulturama, för vem annars skulle hitta, och våga sätta upp, den här typen av musikaler? Hur mycket enklare, men tråkigare, hade det inte varit att bara sätta upp WEST SIDE STORY, RENT, och HAIR, i rotation, år efter år?

Men det finns förstås också ett problem med detta: Så gott som hela publiken känner inte till historien, och har aldrig hört musiken eller texten förut.

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/smile-kulturama-forestallning-33-75-2017.html

FROZEN SOULS, en examensföreställning på StDH:

Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/frozen-souls-examensforestallning-stdh.html

FRUN FRÅN HAVET, ett genrep, på Dramaten: 

När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/frun-fran-havet-genrep-pa-dramaten.html

SMILE, Kulturama, föreställning 33, 7/5 2017.

Marvin Hamlisch; Musik, Howard Ashman: Manus och sångtexter,  Jerry Belson: Originalfilmmanus, Johan Schildt: Översättning och regi, Mathias Lundqvist: Arrangemang och Kapellmästare, Petronella Lindén: Koreograf, Medverkande: Musikalartistutbildningen årskurs 2: Markus Cederberg Elin Forslund, Hanna Göland, Nathalie Kohlström, Isabelle Larm, Maja Larsson, Sandra Lindblom, Frida Linnell, Natalie Lundborg, Alexandra Lundmark, Malin Svanlund, samt Magnus Eriksson Emke (gästskådespelare), Albin Sundström (gästskådespelare) och Musikalartistutbildningen år 1 (ensemble)

Jag är inte sådär jättesugen på Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av MY FAIR LADY. Givetvis är det ganska respektlöst att uttala sej om en produktion som antagligen inte ens har börjat repa, som jag inte har sett, och vars läsningar jag absolut inte vet något om, men spontant är jag ganska besviken på musikalvalet: Dels för att jag inte är en superfan av själva musikalen, dels för att jag tror att man inte kommer att göra en traditionell uppsättning, där man låter materialet tala, utan en hårt vinklad variant där det framgår att man egentligen inte tycker om musikalen, och absolut inte tar problematiken på allvar.

Det finns en gnutta hopp, för mej, baserat på att den här Eliza, Nina Zanjani, är född i Iran: Jag skulle tycka att det vore väldigt intressant med en uppsättning som handlade om vad det innebär att vara svensk, om förhållandet mellan invandrade svenskar och svenne-svenskar. Tänk dej en högboren höger-Higgins som kommer ut från en föreställning på konserthuset och träffar på en Eliza som håller på att plocka ihop sin farbrors blomsterstånd på Hötorget. Och tänk dej dagen efter, när Eliza reser in från Rinkeby till Östermalm för att lära sej bli ”svensk”. Känns inte det ganska provocerande, och intressant, med en Higgins om tar med Eliza på Nobelfesten, med en ”svensk” som försvenskar en invandrare, och sen känner sej hotad när hon acklimatiserar sej, och börjar konkurrera på lika villkor?

Men jag antar att man inte kommer våga gå så långt; jag förutspår att det kommer att handla om en Eliza som är stark och frigjord redan från början, som egentligen inte behöver en make-over, och att fokuset mer kommer att ligga på att förlöjliga Higgins.

Och faktum kvarstår: 

Fanns det verkligen inte något mer intressant att sätta upp?

Då har vi tur att det på Kulturama finns personer som är både mer bevandrade i den musikaliska mångfalden, och ointresserade av att satsa på säkra kort. År efter år sätter deras musikalartistutbildning upp intressanta produktioner av överraskande musikalval.

Musikalen bygger löst på filmen Smile som kom 1975, med manus av Jerry Belson, vars mest kände film nog är Close Encounters of the Third Kind, och med regi av Michael Ritchie, som senare skulle regissera Bette Midlers konsertfilm Divine Madness, och filmen Fletch. 

Manuset till musikalen skrevs av Howard Ashman, som några år tidigare hade skrivit manus och sångtexter till LITTLE SHOP OF HORRORS, och som senare skulle komma att återförenas med dess kompositör, Alan Menken, och skapa sångtexter till filmerna The Little Mermaid, Beauty and the Beast och Aladdin, som alla utvecklats till framgångsrika scenmusikaler, innan han 40 år gammal dog av AIDS.

Om text- och manusförfattaren var relativt okänd, så var kompositören Marvin Hamlish en supernova, på grund av den Pulizerpris- och Tonyawardsvinnande A CHORUS LINE, som jag förra våren såg en uppsättning av med SMU på Kulturhuset Stadsteatern. 

Den här musikalen var inte lika väl mottagen. Den hade premiär 1986, på the Lunt-Fontanne Theatre, där BEATY AND THE BEAST skulle komma gå från 1999 till 2007, då den ersattes av den inte lika framgångsrika THE LITTLE MERMAID, och SMILE lades ner 1987, efter bara 48 föreställningar. 

Den nominerades till en tony award för bästa manus, men förlorade till Alain Boublil & Claude-Michel Schönberg, som vann för LES MISERBLES. 

Förstår du nu vad jag menar med att vi musikalnördar har tur att vi har Kulturama, för vem annars skulle hitta, och våga sätta upp, den här typen av musikaler? Hur mycket enklare, men tråkigare, hade det inte varit att bara sätta upp WEST SIDE STORY, RENT, och HAIR, i rotation, år efter år?

Men det finns förstås också ett problem med detta: Så gott som hela publiken känner inte till historien, och har aldrig hört musiken eller texten förut.

Det handlar om en amerikansk skönhetstävling, på en väldigt låg och lokal nivå, där unga kvinnor från småställen i Kalifornien tävlar om titeln som delstatens Young American Miss. Tävlingen drivs av en tidigare deltagare, med hjälp av hennes man. Paret har också en ung son som planerar att tjäna en extra hacka genom att försöka sälja nakenbilder på de tävlande, tagna när de duschar. Vi får följa fyra unga kvinnor som två och två delar rum, och vi får se lite av världen runt en sån här tävling. 

Mitt problem var att jag hade svårt att förstå vem det handlade om, och vad man hade för förhållande till handlingen. 

Där man i en professionell uppsättning är ekonomiskt begränsade av hur många man har råd att ha på scenen, finns inga såna inskränkningar på Kulturama, eftersom man har lyxen att slänga in en hel årskurs med scenhungriga förstaårselever i mindre roller, som många gör sitt yttersta att dra uppmärksamheten till sej under sin korta scentid. Detta gör att de stora scenerna kan kännas ganska ofokuserade eftersom den ganska vaga berättelsen tappas bort i ett folkhav där alla verkar ha en egen historia att berätta. Kanske hade man kunnat lösa fokusproblemet med ett mer begränsande ljus, för jag gillar att folk får ta plats.

Problemet ligger mycket i manus, som flänger lite hit och dit. Det känns, tänker jag, när jag sitter och ser föreställningen, som om den person som skulle spela huvudrollen var sjuk denna dagen, och man bestämde sej för att köra ändå, för det känns som om alla personer är biroller. Till och med den slutliga vinnaren av tävlingen är en periferal person som vi inte har gjort någon närmare bekantskap med, och visst, det skulle kunna vara ett grepp - som i det handlar inte om den som vinner - men det gör också att man inte känner sej engagerad, att man känner sej lite dramaturgiskt lurad, som om Askungens prins hittat någon annan som skon passade på. För att använda sej av en fras ur tävlingsvärlden: vi har satsat på fel häst. 

 Kanske är det så att man försöker berätta för mycket, om för många, vilket gör att jag tycker att jag inte lär känna någon, inte riktigt lär mej förstå vad det är som driver dom. 

Jag har också lite problem med läsningen, tolkningen av musikalen. Det känns ibland som om man nästan ångrar sitt musikal-val, som om man några veckor in  i repetitionen upptäckte att det här med skönhetstävlingar inte är politiskt korrekt, och inte riktigt vill stå för den ytliga världen som målas upp, men istället för att trycka på ätstörningar, utseendefixering och sargade självkänslor, så verkar det som om man har försökt släta över, och inte ta det på allvar.  Man vacklar mellan en slags distanserad parodi, ett förlöjligande av tävlingsvärlden, och stunder då vi förväntas engagera oss i tävlingen, och i de tävlandes liv. Det känns som om man både försöker fördöma och försvara. Kanske hade det räckt att ta det på allvar, att bara visa upp hur förnedrande den här typen av tävlingar kan vara.

Grundmaterialet är i sej varken för eller emot skönhetstävlingar, det berättas bara om den världen, ungefär som A CHORUS LINE handlar om en auditionsituation, och därför får man inga tydliga sceniska tillfällen - i sång eller scen - att effektivt kommentera hur man ser på denna typ av tävlingar.

Det mest gripande i föreställningen, är en bihistoria som kom till i den omarbetade versionen, efter att broadwayproduktionen lagts ner, och handlar om en mexican-amerikanska som gör så bra ifrån sej att en av de tävlande bestämmer sej för att stoppa henne. Den rollen är, och görs, både vansinnigt rolig när hon charmar domarna, och djupt tragisk när hon förnedrats till att lämna tävlingen. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

FROZEN SOULS, en examensföreställning på StDH:

Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/frozen-souls-examensforestallning-stdh.html

FRUN FRÅN HAVET, ett genrep, på Dramaten: 

När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/frun-fran-havet-genrep-pa-dramaten.html

LÖWENSKÖLDSKA RINGEN på Uppsala Stadsteater: 

Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp. 

Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.

Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv. 

Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…

Jag ska till Uppsala. 

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/lowenskoldska-ringen-uppsala.html

FROZEN SOULS, Examensföreställning, StDH, Föreställning 33 3/5 2017

Adam Stålhammar, Alica Tserkovnaja, Hanna Ollikainen, Isabelle Boström, Jakob Olausson, Matilda Dahl, Idé, koreografi och regi: Karina Holla, Scenografi: Youlian Tabakov, Musik/ljuddesign: Henk van Riemsdijk, Ljusdesign: Anders ”Shorty”Larsson, Foto: Jonas Jörneberg, Produktionstekniker: Ragnar Fäst och Pedro Martinez, Producent: Katarina Tillberg, Ansvarig lärare Mimskådespeleri, lektor i mimgestaltning: Lena Stefenson

Det finns en slags föreställningar som jag kallar för tillståndsteater. Det är uppsättningar som saknar en tydlig tid, ett skeende, en handling, en början, en mitten och ett slut, där man efteråt inte kan säga: Först hände det här, sen hände det här, och sen…  De är ofta mer som installationer än iscensättningar. Jag gillar när man som publik uppleva en slags dramaturgi. När man känner att slutet närmar sej, när det nästan är över; det finns en kulmen, det tar inte bara slut.

Med tillståndsteater vet man inte varför det börjar just där det började, och när det är över undrar man varför det slutade just då, just så.

För några år sen såg jag och min kompis Malvolio Morrhår en fantastisk uppsättning av den avgående mimklassen, en hemskt omruskande uppsättning om våld i hemmet. Och så, förr-förra året, 2015, såg vi MÖTA HÖSTEN TILLSAMMANS? på Dansens Hus, som handlade om ensamhet och kontakt, också den en fantastisk avgångsproduktion av mimlinjen. 

Vad jag gillade med båda produktionerna var att om man inte hade vetat att det var mimklasser som framförde verket så hade man nog bara trott att det var väldigt fysiskt begåvade regelrätta skådisar som agerade. För mej var det en slags ny mimteater, där man pratade lika mycket som man mimade och där jag inte upplevde skådisarna som begränsade av att dom inte pratade. Det var fysisk teater när den var som mest underbar. 

Jag antar att det var på grund av att jag hade dessa två föreställningar i minnet som den här uppsättningen fick mej att känna mej lite besviken, som om man tagit ett steg tillbaka mot det ordlösa, det begränsade. Och jag menar inte att klassen, eleverna, på något sätt var en besvikelse, det var själva produkten som lämnade mej ganska… opåverkad. Eller oförändrad kanske är ett bättre ord om en föreställning om metamorfos? Det var som om själva verket var något som var ämnat som redovisning för första årskusen, men den framfördes av den tredje, om du förstår vad jag menar?

Skådisarna i sej var ganska underbara, och fick mej att tänka på målningar av Caravaggio. Det var något med ögonens uttryck, ett resultat av undertext, smink, och ljussättning, antar jag. 

Jag har kompisar som gillar galenskap och vansinne på scenen, som tycker att när folk spelar besatta av djävulen, schizofrena, skvatt galna och drogdementa, så är det tecken på avancerad teaterkonst, och ju konstigare något är, ju större konst är det. 

Säkert är det väldigt svårt, men även tillfredställande, att spela såna roller i såna pjäser, men jag tycker att det är ganska ointressant att titta på. Jag gillar det nyktra, det logiska, det psykologiskt tydliga, jag föredrar det jag förstår, det jag kan relatera till. Om någon är galen så föredrar jag att den försöker leta sej genom dimmorna till en förnuftig verklighet, försöker förstå, försöker reda ut, eller i alla fall att jag kan följa med på resan.

När regissören eller koreografen uttalar sej i program eller pressrealease, kan det bli ganska intressant, speciellt om det är en förställning där hon eller han också är verkets auteur. Programbladet går  ofta till tryck långt innan verket är klart, så vad man får läsa är ofta vad man ämnade, vad man siktade på, ambitionen, inte nödvändigtvis det som blev. Här skriver regissören att det handlar om mänsklighetens utveckling, historien som vi alla bär i våra kroppar, om metamorfos, om att förmågan att förvandla sej till någon annan, till växter och djur gör det möjligt för oss ha ha empati för andra levande varelser, och att dom delar detta med oss i dessa svåra tider. Livet är värt att leva, skriver hon.

Det är lite vagt, eller hur? Det skulle kunna passa in på vilken föreställning som helst, nästan. 

Jag har sett verkets regissör på scenen, i FRÄMMANDE KROPP på Teater Giljotin, där hon spelade en kvinna som levde som man under andra världskriget, och med den föreställningen i ryggen så känns inte den här som någon överraskning, utan lite vad jag skulle kunna förvänta mej. 

Kostymerna är svarta, och speciellt kvinnornas kläder är väldigt vackra och detaljerade, och jag punktdaterar dom till 1900-talets första årtionde, ungefär, med långa, ganska vida kjolar, nästan korsett-tajta jackor med långa smala ärmar och högt knäppta halsar, med imponerande vackra detaljer i knappar, veck och volanger. Herrarnas kostymer verkar inte ha varit lika intressanta för kostymören, men så har ju manskläder sett lite likadana ut sen några århundranden tillbaka. Man byter kläder några gånger, och avslutar föreställningen i kalsonger och underkläder.

Det finns ingen egentlig handling, utan föreställningen består mer av fristående scener. Man förvandlas till kacklerlacksliknande insekter, man krigar, man tar på sej pälsar, horn och skinn, det är energiskt, komiskt och levererad med hög inlevelse av elever som nog aldrig kommer att vara mer skärpta, exakta, vältränade och engagerade än dom är just nu. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

FRUN FRÅN HAVET, ett genrep, på Dramaten: 

När det är som bäst tangerar den Tjechov, speciellt i Bengt Braskereds kärlekskranke lärare, och i Andreas T. Olssons kulissmålare som stannade kvar i byn, och blev något av en överlevnadsexpert, och när det är som sämst så är det lite som en opera utan orkester, som en telenovela utan soundtrack.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/frun-fran-havet-genrep-pa-dramaten.html

LÖWENSKÖLDSKA RINGEN på Uppsala Stadsteater: 

Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp. 

Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.

Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv. 

Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…

Jag ska till Uppsala. 

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/lowenskoldska-ringen-uppsala.html

FUNHOME på Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag brukar försöka leva som om jämlikhetsrevolutionen redan var över, som om alla hade samma rättigheter. Och som om alla hade samma skyldigheter. Jag anser nämligen att skyldigheterna är nästan viktigare än rättigheterna, för utan rättigheter har du inga skyldigheter. 

Det är därför jag har bestämt mej för att inte hip-hurra-a när en kvinnlig chef blir tillsatt, eller när vi ser en person med icke-europeisk utseende på scenen. 

Det borde inte vara så jävla fantastiskt, eller hur? 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/fun-home-kulturhuset-stadsteatern.html