Manus & Musik - TREY PARKER, ROBERT LOPEZ & MATT STONE, Originally Directed by CASEY NICHOLAW and TREY PARKER Regi & översättning Anders Albien, Koreograf Siân Playsted, Musikaliskt ansvarig Janne Radesjö, Scenograf Andreas Bini, Kostymdesigner Camilla Thulin, Mask & Perukdesigner Linda Kebbon, Ljusdesigner Palle Palmé, Ljuddesigner Oskar Johansson, Scengrafik/video Johan Larsson & Philip Sundbom, Producent Christoffer Bendixen, 2Entertain, Medproducent Vicky von der Lancken, Projektledare Nanette Hayes, Produktionsledare Charlotte Ryding, Marknadsföring Annika Cardell, Ekonomi Pernilla Wahlberg, Biljettansvarig Elisabeth Johansson, Kapellmästare / Keyboard Janne Radesjö, Keyboard Kristian Kraftling, Trummor Magnus Fritz, Gitarr Torbjörn Stener, Bas Mats ”Limpan” Lindberg, Träblås Mats Sundström, Trombon Anders Nordkvist, Trumpet Lars Almkvist, MED LINUS WAHLGREN, SAMANTHA GURAH, PER ANDERSON, PETER GARDINER, ANTON LUNDQVIST, CAMILO GE BRESKY, LARS GÖRAN PERSSON, ALEXANDER LARSSON, KIRALINA SALANDY, SARA ÖSTBERG DIAKITÉ, ELENOR MARGARITA ERIKSSON, CLARISSA KRABBE, STEVE SHUNGU, MALICK AFOCOZI, ANDREAS ÖSTERBERG, TONY JAMES-ANDERSSON, TOMAS STRÖMBERG, JAMES LUND, MARTIN REDHE NORD, NICKLAS BERGLUND, ROBERT SILLBERG, JESPER BLOMBERG, SIMEN GLOPPEN, SIVERT HAUGE
Many nights we prayed
With no proof anyone could hear
In our hearts a hope for a song
We barely understood
Now we are not afraid
Although we know there's much to fear
We were moving mountains
Long before we knew we could, whoa, yes
There can be miracles
When you believe
Though hope is frail
Its hard to kill
Who knows what miracles
You can achieve
When you believe somehow you will
You will when you believe
When You Believe
ur The Prince of Egypt
av Stephen Schwartz
Det här är nog den produktion jag har sett fram emot mest den här teatersäsongen, hösten 2016 och våren 2017. Och jag har väntat med kanske lika delar hopp som rädsla. Hopp om att det skulle bli en fantastisk produktion, lika provocerande och rolig och politiskt inkorrekt som originalet, och rädsla för att man kanske skulle backa, inte ta ut svängarna, eller för att media skulle försöka skapa någon slags pk-driven proteststorm, med mormoner och representanter från afrikanska ambassader skanderande och upphållande protestplakat.
Jag hade inte behövt vara orolig - utom för mina egna fördomar.
BOOK OF MORMON hade premiär på Broadway i Mars 2011, på Eugene O’Neill Theatre, där man bland annat visat ANNIE, THE ODD COUPLE, THE BEST LITTLE WHOREHOUSE IN TEXAS, THE FULL MONTY och CAROLINE, OR CHANGE. Den följde musikalen FELA! som gått där i två år.
Musikalen är skriven av Trey Parker, Robert Lopez och Matt Stone, som alla tillsammans skrivit manus, musik och text.
Robert Lopez är mest känd för att tillsammans med Jeff Marx skrivit musiken till musikalen AVENUE Q, för vilket han fick en Tony, och för att tillsammans med sin fru Kristin ha skrivit musiken till filmen Frozen, för vilket dom fick en Oscar. Han är den yngste av bara tolv personer som har vunnit en Emmy, en Grammy, en Oscar och en Tony, och den som har vunnit dom snabbast, på bara tio år.
Trey Parken och Matt Stone är mest kända för att ha skapat den animerade tv-serien South Park, men dom ligger också bakom musikalen CANNIBAL! THE MUSICAL.
2011 nominerades musikalen till 13 Tony priser, och vann 9: Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Text och Musik, Bästa Kvinnliga Biroll, Bästa Regi, Bästa Orkestrering, Bästa Scenografi, Bästa Ljusdesign och Bästa Ljuddesign. Andrew Rannells och Josh Gad, de två manliga huvudrollerna, var också nominerade, men priset gick till Norbert Leo Butz, för rollen i CATCH ME IF YOU CAN, och Rory O’Malley, nominerad för bästa manlig biroll, förlorade till John Larroquette för HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING. Bästa koreografi gick till Kathleen Marshall för ANYTHING GOES, och Bästa Kostymdesign gick till PRISCILLA QUEEN OF THE DESERT.
Det är lite synd att vi inte har några teaterpriser i Sverige, för det hade blivit ett spännande år. Kanske inte för BOOK OF MORMON, som nog hade kammat hem det mesta, utom möjligtvis kvinnliga biroll, där man skulle ha fått tävla mot Helene Sjöholm och Shima Niavarani i BULLETS OVER BROADWAY, och Sara Jangfelt i BILLY ELLIOT.
Och det skulle vara svårt att välja vem av dom som priset skulle gå till: Linus Wahlgren eller Per Andersson? Kanske skulle den splittande nomineringen göra att priset helt enkelt gick till Henrik Dorsin för DEN GLADA ÄNKAN, på Kungliga Operan?
Det är nämligen så att det är ganska svårt att avgöra vem som har den manliga huvudrollen. I början är man ganska säker på att det är Linus Wahlgren, han är den snygge, som man är säker kommer att finna kärlek och framgång, och Per Anderson är hans komiske kumpan, men i andra akten skiftar berättandet, och det är plötsligt den andre personen vi följer, vilket är väldigt ovanligt, och inget man lär ut på manusförfattarseminarier, där man ofta talar om hjältens resa, och ofta propagerar för att berättelsen ska berättas ur en synvinkel, om en person. Här byter man liksom båt, mitt i forsen.
Vad handlar det om, då? Jo, två unga mormonmissionärer som tillsammans med sina klasskamrater från LDS Church Missionary Training Center i Utah ska skickas ut i världen för att berätta om The Book of Mormon, en skrift som är helig för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och andra mormonkyrkor. Alla klasskamrater paras ihop, och den stilige, ambitöse Elder Price, som drömmer om att bli skickad till Orlando, Florida, skickas tillsammans med den något misslyckade Elder Cunningham till Uganda, en plats som styrs av militärer, man sysslar med kvinnlig könsstympning och där majoriteten av befolkningen har aids.
På missionsstationen har man inte lyckats omvända en enda ugandabo. Det vill säga, tills Elder Cunningham, med sin breda kunskap i sfi-fi, Harry Potter, Star Trek och Star Wars, börjar fabulera, i ett försök att stoppa våldtäkt av barn.
Inte den vanliga handlingen i en musikal, n’escafe?
Produktionen på Chinateatern är den första i världen med att ha en icke-engelsktalande version, och för tillfället kan man bara se BOOK OF MORMON i USA, på Broadway och i två turnéversioner, på West End, en splitter nyöppnad I Australien, och så den svenska. Om du lyckas få en biljett, vill säga.
Detta är inte en franchisemusikal, i den betydelsen att den måste se likadan ut i alla produktioner, världen över, som MAMMA MIA!, eller THE PHANTOM OF THE OPERA, på Cirkus, eller PRISCILLA, QUEEN OF THE DESERT, som gick på Göta Lejon för några år sen, där det kommer ett engelsktalande team och lär det svenska teamet hur det ska göras.
Trots detta håller den här produktionen en oändligt hög internationell standard, vilket i och för sej är något jag har kommit att förvänta mej av Chinateatern, av regissören Anders Albien och hans team. Bara på den här teatern är han ansvarig för många av de stora succéerna, från CHINAREVYN och HAIRSPRAY till ROCK OF AGES, FLASHDANCE THE MUSICAL, och JERSEYBOYS, men står även bakom såna stockholmsimporter från skånska Nöjesteatern som SPAMALOT och SÄLLSKAPSRESAN.
Trots det relativt lilla scenutrymmet lyckas man alltid - med stor hjälp av LED-skärmar - trolla fram en scenografi som håller Broadwaystandard. Jag vet inte hur dom gör det: ena stunden känns scenen översållad av hyddor, skjul och baracker, för att i nästa stund vara helt rensad, utan att jag tycker mej ha sett en enda människa vare sej bära eller putta på något. Det är lite Brynolf & Ljungvarning, ärligt talat.
Branding, i betydelsen varumärkesmarknadsföring, är lite av en död konstform inom teatersverige, och det är ganska förståeligt, då knappt den största publiksuccen går längre än två säsonger, och det knappt finns ett behov av en logga, en font, ett bildspråk, en t-shirt eller en mugg.
Här behöver man kanske inte, eller i alla fall kanske det känns onödigt ambitiöst att marknadsföra en produkt med något motsavarnde CATS ikoniska kattögon, PHANTOM OF THE OPERAS vita halvmask, eller HAMILTONS svarta personsiluett som den femte spetsen i en svart stjärna mot en bakgrund av bladguld. Men när man, som här, använder sej av originaluppsättningens layout och bildspråk, då blir det bland det bästa jag har sett i affischväg, på väldigt länge. Inte bara konstnärligt, utan rent igenkännligt. Då jag skulle ha svårt att beskriva många andra affischer, vilka bilder, vilka skådisar, vilka färger, motiv och fonter som används utan att först ta en titt, har jag inget som helst problem att beskriva Chinateaterns trycksaker och manérbilder. Jag behöver bara se en dörrklocka, eller en mörkorange bokstav, eller ett svartvitt, överexponeart foto, och jag vet vilken produktion det gäller. Man har en look.
Annars är det egentligen bara Turteater som har sitt eget, tydliga bildspråk, där det inte råder något tvivel om vilket teater det handlar om, även om produktionen i sej kanske inte är så tydlig.
Per Andersson har aldrig haft en så här bra roll, och han har heller aldrig varit så här bra.
Jag tror jag upptäckte Linus Wahlgren när han gjorde Gaston i SKÖNHETEN OCH ODJURET, på Göta Lejon, 2005-2006. Innan dess var jag nog en av dom där illinformerade jönsarna som bara antog att han hade fått jobbet för att han var en av dom, en Wahlgren, utan att egentligen fundera över att det kanske finns en anledning till att dom får jobben: dom är nämligen en begåvad familj. Efter föreställningen var jag sådär tröttsamt imponerad, som om jag egentligen hade förväntat mej att han knappt skulle kunna sina repliker, eller nåt. Det var inte bara det att han var bäst: han var så väldigt mycket bättre än alla andra, kanske med Ola Forssmed tätt bakom. Han var självklar, rolig, sexig och musikaliskt begåvad. Och han är en sån där som jag återupptäcker, och imponeras av, gång på gång på gång. När jag några år senare såg honom i AVENUE Q gjorde jag det igen: sa till mej själv: ”Han är ju faktiskt överraskande bra.”
Som om det fortfarande vore en överraskning.
Men här trodde jag nog nästan att han bitit av för mycket för att kunna tugga: inte skådespelarmässigt, utan musikalt. Speciellt låten ”I Believe” är en liten beltardänga från helvetet. Men han fixar det, den, och allt annat, utan problem.
Jag bugar.
För att vara en historia om i stort sett tre personer, utnyttjas och synliggörs ensemblen så mycket att alla kommer till sin rätt, och alla får framträda. Många spelar så många roller att det blir ett binöje att försöka känna ingen vem från tidigare sen som gör vad. Snacka om snabba byten, för att inte tala om kostymkaskaden som måste ske bakom scen, när saker rivs av och andra slängs på.
Till skillnad från andra produktioner där jag ibland kan vara lite osäker på om alla i applådtacket verkligen har medverkat på scenen, eftersom man knappt ha sett dom, då mycket av deras insatser har skett i bakgrunden, eller i halvmörker, känns det här mer som om de är omöjligt få: de människor jag ser har alla haft mindre roller, och jag väntar en stund på att den verkliga ensemblen ska välla in, när jag inser att det här, de här 20-talet människorna, är alla.
Det kändes länge som om den här musikalen skulle vara en omöjlighet att sätta upp i Sverige. Den var för modern, på något sätt. För laddad med pk-ammunition. Det kändes som om vi som land måste ta ett demokratiskt beslut om ifall detta var något som fick visas upp, innan vi släppte något så kontroversiellt över våra gränser.
Konstigt nog är det inte den senast skapade musikalen som går i Stockholm: BULLETS OVER BROADWAY, som går på Göta Lejon, hade premiär 2014.
Och så är vi framme vid mina fördomar, eller man kanska ska säga en inställningen som jag inte ens hade insett och ifrågasatt.
Jag tror på humorn som vapen, och jag tror att skratt kan och ska verka avväpnande, inkluderande, och normaliserande. De sista tio åren har det kommit en strömning som propagerar på en viss toppstyrning och en tydligt separation av vad man får skämta om. En kock som bryter på franska, norska, engelska, tyska, går bra, en spanskbrytande kock är inte helt okej, speciellt om han jobbar på en mexikansk restaurang, och en kock som jobbar på en indisk restaurang kan bara vara rolig om han inte har en förväntad brytning. Man kan visa en vit man som går omkring och tigger, men att visa en romsk kvinna som sitter utanför Ica är att förstärka fördomar, även om det mer hör till ovanligheterna att ingen sitter utanför en mataffär, och inte är ett problem om någon gör det.
Som bög föredrar jag att man kanske visar upp en grov parodi på en fjolla mot att man av missvisad hänsyn tar bort honom helt ur historien. Det är först när stereotypen inte längre är rolig som man har vunnit, normaliserats, accepterats.
Jag menar inte att jag nödvändigt vill slåss för att för att få skämta om allt och alla, men jag vill uppmärksamma att om vi inte visar upp alla i en skrattspegel så osynliggör vi många. Det är som om dom inte finns. Om det här fortsätter, och snaran dras åt, kommer man till slut bara våga skämta om rika vita, blonda, blåögda män, och inga andra kommer att synas.
Detta till trots var det flera gånger under musikalen som jag tänkte: ”Nej, nu, det här går inte, nu går dom för långt…” för att i nästan stund inse att dom inte alls gått för långt, att det mycket väl går.
Min fördom låg i att jag inte hade något som helst problem med att man visade upp vita män som fullständiga idioter, med en nästintill tecknad intelligens, men när man gjorde samma ska med svarta, då höll jag hela tiden undermedvetet på att kolla om det verkligen var okej att skratta. Privat har jag inga som helst problem att skratta åt och med mina vänner med utanförskandinaviska rötter, men om man ställer dom på scenen vill nån liten pk-gen i mej tydligen att dom plötsligt ska vara tråkigt och opersonligt representativa, som stadsmän på besök.
Gudskelov varade det här pk-anfallet bara i några minuter.
Kanske det mest underbara med den här musikalen, är att man tror att det handlar om hudfärg, och så visar sej att det inte alls har med det att göra, utan med kultur. Det är olika kulturer, olika religioner som skiljer oss människor, inte hur vi ser ut.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
GLADA ÄNKAN på Kungliga Operan:
"När det är som bäst påminner det om Broadway, om Hasse och Tage, om Galenskaparna och After Shave, om Bröderna Mozart och farsen Rampfeber, och när det är som sämst måste jag ha blinkat, för jag hittar ingenting att hacka på."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/glada-ankan-genrep-operan-forestallning.html
NATTVANDRINGAR I DEN UNDRE VÄRLDEN, på Kilen:
"För den verkligt stora behållningen är huvudrollsinnehaverskan. Hon golvar mej, och man blir lite förälskad i hennes rollfigur. Det finns inga stora, dramatiska uttryck, à la grekiska dramer, med hjärta, smärta, hat och hämnd, utan det är i det totalt normala, smått komiska lilla livet som figuren får liv."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/nattvandringar-i-den-undre-varlden.html
ROMEO OCH JULIA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 2, 15/1 2017
Det hade varit skönt att se någonting riktigt, något som kändes, smärtade, rev och rappade. Jag hade velat se en föreställning där det var nära att jag ställt mej upp och skrikit: Nej, gör det inte, vänta, hon kommer att vakna!
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/romeo-och-julia-kulturhuset.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar