Av Henrik Ibsen, Översättning Klas Östergren, Regi och bearbetning Dritëro Kasapi, Bearbetning Sofia Fredén, Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg, Ljus Patrik Bogårdh, Ljud Michael Breschi, Ljud Johan Ehn, Mask Maria Lindstedt, Video Visual Relief Med Peter Andersson, Kajsa Ernst, Emil Ljungestig, Chatarina Larsson, Helena af Sandeberg, Jan Mybrand, Mari-Helen Hyvärinen
I original är den här föreställningen runt fyra timmar lång. Här har man strukit ner den till 90 minuter, och förlorat en hel del på vägen.
Det handlar om före detta bandirektören Borkman som förskingrat en massa pengar, hamnat i fängelse, kommit ut, och nu, sen åtta år, på nåder får bo på övervåningen i en gammal flickväns hus, utanför stan. På undervåningen bor hans fru, den gamla flickvännens syster.
JOHN GABRIEL BORKMAN, som pjäsen egentligen heter, var Ibsens näst sista pjäs, och skrevs när dramatikern var 68 år gammal, 1896. Den hade premiär 1897, i Helsingfors, samma år som Allmänna konst-och Industrihutställningen hålls på Djurgården, och Djurgårdsbron invigs, och detta är första gången varm korv säljs i Sverige, Bram Stokers Dracula publiceras, Oscar Wilde släpps ur fängelset, och det är första gången som Nyårsklockorna läses på Skansen. Filmskådespelerskan Gloria Swanson, piloten Amelia Earhart, författaren Enid Blyton och kostymskaparen Edith Head föds. Ingen intressant person verkar ha dött.
Detta var ett genrep, så mycket kan ha hänt innan premiär.
Under föreställningen sitter jag och funderar på vem som har regisserat. Förr brukade jag alltid kolla upp sånt, men ibland är det intressant att inte ha en aning och försöka gissa. Är det en man eller en kvinna? Är regissören ung eller gammal? Jag får för mej att det är en väldigt ung person, kanske nyutexaminerad, eller någon regielev från STDH som med den här uppsättningen gör sin praktik. Det känns väldigt omoget, pretentiöst, och oformligt. Ofokuserat, och utan en klar läsning. Personregin känns som om skådespelarna har fått mål, dit dom ska försöka ta sej, utan att egentligen har fått någon underbyggnad: ”Här får du ett utbrott, här blir du hysterisk, här får du ett raserianfall…”
Detta gör att skådespeleriet känns ogrundat, forcerat, man spelar sina känslor, i en egen bubbla, och man verkar inte lyssna på de andra, och ta impulser från motspelaren. De talar inte till varandra, man säger det man ska säga, utan att jag förstår riktigt varför. Man är arg, glad ledsen, lite som om man dragit känslolappar i en improvisationsövning.
Nuet, sekunden, verkar vara utan vikt. Vändpunkterna slarvas över. Ingen har några hemligheter eller mål. Det är nästan som om karaktärerna vore lika främmande för dom på scenen som dom är för oss i publiken.
Jag antar att regissören är en ung man, för jag tycker mej sakna en övertydlig feministisk läsning, en sån jag hade förväntat mej om en regissör som regisserat något sånt här var en kvinna.
Och det känns som jag har sett den här pjäsen förut. Den känns bekant, på något sätt, men jag inser efter en stund att den klingar av två andra ibensuppsättningar: ROSMERSHOLM, som jag såg på Dramaten 2014, och EN FOLKEFIENDE, som jag såg på Kulturhuset Stadsteatern 2015. Båda, eller alla tre, handlar liksom om en man som är övertygad om att han har rätt i sin övertygelse, och att alla andra har fel. Och vi får aldrig riktigt veta om han, dom, hade rätt eller fel.
Scenografin föreställer två rum i ett hus på landet. I fonden finns ett stort fönster, som egentligen är en filmskärm, där man projicerar ett snöigt landaskap, och som mycket effektivt används när man ska visa övervåningen, och låter utsikten liksom följa med, i något som för oss i publiken känns lite som om vi flyger.
Scengolvet är täckt av parkett, en flygel står nere till vänster, en fåtölj, ett litet, runt soffbord i naturfärgat trä, och en ikea-stol av genomskinlig plexi står till höger. Lite överallt står flyttkartonger. Som om man inte riktigt, trots att man bott där i åtta år, har flyttat in.
Kostymerna är moderna, och jag hade föredragit att dom istället varit tidstypiska. Det blir - för mej - alltid lite konstigt när man försöker modernisera äldre pjäser, men inte går hela vägen. Ska det vara nutid: släng in mobiltelefoner, facebook, internet, moderna människor, som du och jag. Det blir konstigt med människor i nutida kläder, men föråldrade förutsättningar: När den skrevs var det inte konstigt att en fru bara levde på sin man, idag hör det till ovanligheterna. Då kunde man sympatisera med en kvinna som gift sej med en förmögen man och upptäcker att pengarna gått förlorade. Hon hade ingen utväg.
Idag tänker man: skaffa dej ett jobb, ett liv.
Mitt stora problem är att jag inte förstår varför man sätter upp den här pjäsen. Om man hade gjort en museal uppsättning, för att liksom kunna påvisa att man visst sätter upp klassiker, det hade jag förstått, men när man nu styrker ner den och sätter den i moden tid, då begriper jag inte mycket.
Eftersom det handlar om en bankdirektör som fällts för ett ekonomiskt brott så skulle jag kunna tänka mej att man vill säga något om de som handhar våra pengar, men jag blir inte klok på vad, eftersom jag tycker att det ändå finns ett inbyggt tvivel till vad Borkman har gjort: han förskingrade inte för sin egen skull, utan för något han trodde var till allas bästa. Eller?
När man har strukit en väldig massa text är det ibland förvånande vad man inte har strukit.
Jag vet inte vad man kallar repliker som egentligen bara är till för att förklara, påminna, förtydliga. I en fyratimmarspjäs kanske man behövde påminnas om vem som var vem, och i vilken relation alla stod till varandra, men här, där bara ett slags skelett är kvar, känns vissa repliker mossiga och överflödiga:
”Jag talar om din son, Erhart?”
Hur många söner har hon?
”Min son, Erhart?”
Nej, din gamla klasskompis Erhart.
”Kom till mej, min älskade son Erhart!”
Till skillnad mot din avskydda son Erhart?
Jag menar: en gång är okej, men att älta det är som om man spelade teater på ett hem för patienter med lättare släng av alzheimer.
Vem var Erhart nu igen? Och vem är han son till?
Sen har vi björnhuvudet, som ett skolexempel hämtat ur boken Teatral Symbolism inom Scenkonsten: paret Borkmans son har ihop det med en äldre kvinna - och i vilken värld Helena af Sandeberg gäller för äldre kvinna vet jag inte - som har en dotter som av någon anledning kommer till herr Borkman och spelar piano för honom. Och man verkar tycka att det vore intressant om hon kom in med ett björnhuvud på sitt eget huvud. För jag antar att det inte är Ibsen, utan ett grepp.
Det fick mej att tänka på en uppsättning av LES MISERABLES som jag såg i Malmö för några år sen: en person med varghuvud dök upp i flera scener, vilket gjorde att många av oss i publiken försökte hitta varghuvudet i varje ny scen. Efterfrågningar visade att han skulle symbolisera ondskan, tydligen.
Jag har rätt, och fel, förresten, visar det sej, vad gäller regissören. Det är en man, men han är inte en ung student. Han har varit verksam i tiotalet år, och är nytillträdd biträdande scenkonstchef i huset.
Mer hittar du HÄR.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PETRA MEDE, DEN OFRIVILLIGA DIVAN, på Maxim:
De senaste åren har jag inte tittat på melodifestivalen, speciellt inte den svenska tävligen. Det är nog över tio år sen jag satt ner i en soffa, oståbågar i näven, gin och tonic i glaset, och verkligen kollade in programmet. Jag tänker inte raljera om varför, men det hela känns lite väl som en formel, som något som kopierar något som en gång var unikt. Som en remake på en remake.
Det är därför jag har en lite oklar bild av vem och vad Petra Mede är.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/petra-mede-den-ofrivilliga-divan-maxim.html
Jag har sett BOOK OF MORMON på Chinateatern:
Trots det relativt lilla scenutrymmet lyckas man alltid - med stor hjälp av LED-skärmar - trolla fram en scenografi som håller Broadwaystandard. Jag vet inte hur dom gör det: ena stunden känns scenen översållad av hyddor, skjul och baracker, för att i nästa stund vara helt rensad, utan att jag tycker mej ha sett en enda människa vare sej bära eller putta på något. Det är lite Brynolf & Ljungvarning, ärligt talat.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/book-of-mormon-publikrep-chinateatern.html
GLADA ÄNKAN på Kungliga Operan:
"När det är som bäst påminner det om Broadway, om Hasse och Tage, om Galenskaparna och After Shave, om Bröderna Mozart och farsen Rampfeber, och när det är som sämst måste jag ha blinkat, för jag hittar ingenting att hacka på."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/glada-ankan-genrep-operan-forestallning.html
