GRUPPEN KÖPER SIG FRI, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 96, 31/12 2016.

Foto: Parinazz Iranmanesh

Idé Aida Paridad, Idé, manus, koreografi & regi Gruppen, Scenografi Sven Haraldsson, Kostymidé Gruppen, Kostym Daniela Krestelica, Ljus Åsa Holtz, Ljud Pia Do, Kompositör Emil Roijer, Koreograf Niki Tsappos och Tarika Wahlberg, Affisch Parinazz Iranmanesh, Syntolk Felicia Kronlöf, med Medverkande: Elin Söderquist, Bianca Kronlöf, Nina Haber, Teckenspråksgestaltare: Mina Lilja Zwedberg

Money makes the world go around

The world go around

The world go around

Money makes the world go around

It makes the world go 'round.

A mark, a yen, a buck, or a pound

A buck or a pound

A buck or a pound

Is all that makes the world go around,

That clinking clanking sound

Can make the world go ’round.

Money

Ur CABARET,

Musik John Kander, 

Text Fred Ebb.

När en teatergrupp, eller en förställning, ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej. Inte för att jag har något emot jämlikhet, det är bara det att ordet i sej har blivit lite nött och utnyttjat. Exploaterat. Jag vet ingen föreställning eller teatergrupp som skulle säga att den inte är feministisk. Det är lite som när vissa livsmedelsproducenter för några år sen skröt med att dom hade naturliga råvaror. Man kan liksom klämma in vad som helst under den rubriken. Bly, cyanid och kvicksilver är väl också naturliga råvaror?

Om en föreställning säger att den är antirasistisk, eller antihomofobisk, så finns det alltid någon som kan ha åsikter om hur flatorna framställs, eller hur puertoricanerana porträtteras, som kan känna sej förolämpad, angripen eller utpekad, som kan ställa sej, upp, protestera, skapa facebook-grupper, protestsidor och ge teatern dåligt betyg.

Men det verkar inte funka så med feminism: ordet i sej har blivit en slags garant för att vad som sägs är rätt och riktigt, och ingen kan liksom komma och säga att den inte är vad den påstår sej vara. 

Borde det inte skrivas en pjäs som heter Kejsarinnans Nya Kläder?

På samma sätt kan man inte ifrågasätta eller kritisera något som säger sej vara feministiskt. En tavla, som annars skulle fått hård kritisk, får nog både en andra och en tredje chans om man läser att den heter Ett Feministiskt Mästerverk, speciellt om konstnären är en kvinna. Det kvittar om den verkligen är bra, den är bra, på grund av vad den påstår sej vara. Tycker man inte att en feministisk cabaret är rolig, då har man inte fattar grejen, förklarar man att man tycker att texterna i en feministisk musikal är undermåliga, rent av dåliga, då är det på gränsen att man mansplainar, och säger man att en feministisk pjäs är inkompetent regisserad eller dramatiserad, då står man på andra sidan, och kan se fram emot ett mobb-angrepp.

Jag förstår att man utnyttjar ordet, för det är liksom ett frikort, i sej: i förlängningen betyder det att om man inte går på en föreställning som påstår sej vara feministisk, då är man en manschauvinist, eller ett offer för patriarkatets förtryck. 

Det konstnärliga värdet, kvaliteten, är liksom sekundär, nästan marginell.

Men det finns, gudskelov, feministiska föreställningar och formationer som är fenomenala.

Ofta händer det bara på Dansens Hus, det här att jag sitter och upplever att jag ser något helt nytt, något jag inte kunde fantisera ihop själv, eller föreställa mej. På teater händer det väldigt sällan, eller nästan aldrig. Den fysiska formen är på något sätt fastställd; man går omkring och pratar, ibland sjunger man, eller dansar, det kan vara urspännande, utmanande eller urdåligt, men formen är någorlunda densamma, hela tiden. 

Det är nyårsafton på Kulturhuset Stadsteatern, och i Lilla Scenens salong är det ganska folktomt. Det verkar vara fler lediga platser än personer, och jag, som har fått en biljett på andra bänkraden, har hela längan för mej själv. 

Det sitter bara två personer på raden framför mej, en man och en kvinna, och kvinnan håller på och skriver något på vad som ser ut som baksidan på ett kuvert, eller ett vikt A4:a:

”Ni är fantastiska (hjärta)

Hade köpt en chamgneflaska 

om det varit öppet på systemet”

Är det inte öppet på systemet? tänker jag. Visst har dom väl öppet på nyårsafton? 

Jag tror inte hon har tänkt igenom sin nödlögn.

Ja, det är nyårsafton, och vi som är här har valt att fira den på teatern, inte med en glassig operett, eller någon slags nyårskonsert, utan med en feministisk pjäs om kapitalismen. Jag är på gränsen till självgod, men också lite förbehållsam: det kan hända att det hela kommer att vara lite undervisande, lite nedlåtande, lite patroniserande. Högerkritiska föreställningar - som jag förutsätter att detta är - kan vara väldigt elitistiska, konstigt nog. 

På det vita scengolvet ligger fyra kvinnor, med hjässorna mot salongen. Tre är vitklädda, en är svartklädd. Alla verkar ha håret i någon slags flätat frisyr, med olika varianter för alla. Inga kostymer är identiska, inga val upprepar sej, förutom tre par vita gympaskor. Någon har en vit overall, någon annan, vita shorts, skjorta och pullover, ytterligare någon annan har en kort kjol, vita stumpbyxor, och en kortärmad vit skjorta över en långärmad vit skjorta. Den svartklädda kvinnan har tröja och vida byxor. 

På allas kläder, står ordet Gruppen tryckt, någonstans, som om dom var sponsrade av sej själva, eller hade köpt skrytkläder från klädföretaget Gruppen. 

Vid fonden står en gigantisk spegel, lutad lätt framåt, så att vi i publiken ser de liggande som om dom står upp, liksom ovanifrån. Vid sidan om scenen, som bokstöd, står ljusriggar.

Den svartklädda kvinnan visar sej vara teckentolk, vilket inte betyder att hon står vid sidan om och liksom återger vad som sägs. Hon är integrerad i många av scenerna, och står ofta ställd centralt.

Så börjar dom, och det är bara att hålla i sej, för nu bär det av. 

Det handlar om kapitalismen, sedd ur alla tänkbara vinklar, med över trettio texter hämtade från alla möjliga håll, från Selma Lagerlöfs Herr Arnes Penningar, George Bernhard Shaws Den intelligenta kvinnans vägvisare till socialism och kapitalism, till Nietches Så Talade Zarathustra, Shakespeares Köpmannen i Venedig och artiklar hämtade från DN, Etc och SVD.

Det är humoristiskt, friskt, och - antar jag - feministiskt. Det går väldigt, väldigt fort. I början av föreställningar brukar man på något sätt förklara premisserna, och här försöker jag vara lite kritiskt, avvaktande och ifrågasättande, men det finns helt enklet tid: fakta levereras med fiberoptisk hastighet, man hinner inte tugga, smaka, det är bara att svälja. 

Jag vet inte hur jag skulle beskriva den här genren. Jag skulle kunna säga att det är en slags fysisk iscensättning av text, om det inte hade fått det att låta tråkigt, vilket detta absolut inte är.  Det är nästan motsatsen till tråkigt, det är nästan som om det vore riktad mot en publiken med koncentrationssvårigheter, som lätt tröttnar, och som behöver konstant stimulans.

Det är lite Molière, tänker jag. Politiskt, snabbt, humoristiskt och rytmiskt. Jag, som är ganska koreografiskt handikappad - ni skulle se mej på en stepklass på friskis; jag är det där skalliga knubbot som står längst bak och ser förvirrad ut - förstår inte hur dom gör det: det måste vara som att klappa sej på huvudet och gnida sej på magen, samtidigt som man reciterar ORESTIEN. 

Säg till exempel att dom skulle iscensätta början på det här blogginlägget:

När en teatergrupp, eller en förställning ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej.

Skulle det kunna se ut såhär: 

Fyra kvinnor, CHANSON, HEKABE, BANDIT och TECKENTOLKEN står mitt på scenen.

CHANSON:  När en teatergrupp (Visar på BANDIT.)

BANDIT:  Hej, jag är en teatergrupp -

HEKABE: - eller en föreställning (Visar på BANDIT.)

BANDIT:  Hej, jag föreställer en föreställning -

CHANSON: ger sej själv epitetet feministisk (Knyter näven, flexar armen, tar sej på biceps à la Rosie the Riveter)

BANDIT:  Hej, jag är en feministisk (Knyter näven, flexar armen, tar sej på biceps à la Rosie the Riveter) föreställning - 

HEKABE: (Rättar:) eller en teatergrupp -

BANDIT:  - eller en feministisk (Knyter näven, flexar armen, tar sej på biceps à la Rosie the Riveter) teatergrupp - 

CHANSON: - så (Tar sej på öronen) -

HEKABE: (Till CHANSON:) Vad gör du?

CHANSON: Jag drar öronen åt mej.

ALLA:  (Drar öronen åt sej.)

1995 hade Tom Stoppards ARKADIEN premiär på Stockholms Stadsteater. Det är en komedi om ordning och ordning, om då och nu, om osäkerhet och sånt man vet med säkerhet. Jag såg den sju gånger. Både för att jag var helt fascinerat, men också för att det var mycket jag inte fattade. 

Den här föreställningen är likadan: jag är helt fast, men märker också mina begränsningar vad gäller min hjärna och mitt allmänvetande. Förhoppningsvis har något tagit sej in undermedvetet, utan mitt aktiva lyssnande, för jag är helt förtrollad av rörelserna, spelglädjen och energin, men inte så uppmärksam på vad det är dom berättar. 

Gruppen, som är baserad i Göteborg, har tidigare satt upp GRUPPEN GÖR FREDRA!, GRUPPEN GER SKULD OCH SKAM!, GRUPPEN GOES ONDA KVINNOR!, och GRUPPEN OCH HERRARNA.

2015 gästade dom Kulturhuset Stadsteatern med GRUPPEN KARTLÄGGER DEN SCENISKT TEATERN, och jag önskar så att jag hade sett den. 

Och det är skönt att få avsluta teateråret med en riktig höjdare.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 220:-!  Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 9444:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DONNA JUANITA på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det tog inte lång tid in i föreställningen innan jag började tänka: det här skulle kunna ha blivit riktigt bra. Med en annan regissör, kanske, nej, säkert, och definitivt med ett annat manus. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/donna-juanita-kulturhuset-stadsteatern.html

EN MAN SOM HETER OVE, på Rival: 

"Är det bara jag, eller har Rival blivit en väldigt kreddig scen? 

”Den har alltid varit det,” kanske du säger, ”från det att dom öppnade och körde KVARTERET SKATAN, RAINMAN och Sissela Kyles DINA DAGAR ÄR RÄKNADE. Den är en sån där scen dit de hippa Stockholmarna går, om dom går någonstans överhuvudtaget. 

”Okej…” säger jag, för det verkar som om du vet vad du snackar om."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/en-man-som-heter-ove-rival.html

STJÄRNKLART, på Stockholm Waterfront:

Stjärnklart är en show som dyker upp varje jul, och gör en julbordsturné, runt om i landet. När man säger julbord, så kanske det låter som något litet, intimt, som en trubadur som surrar i bakgrunden när man får sin välkomstglögg och en barbershopogrupp som river av några julhits till kaffet och konfekten. Det här är inte en sån show. Det är här är showernas motsvarighet till melodifestivalen. Det här är stort. Det här är några Börsen-shower på turné.

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/stjarnklart-stockholm-waterfront.html

SparaSpara

DONNA JUANITA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 95, 21/12 2016.

Foto: Carl Bengtsson/Skarp Agent och Matilda Rahm

Sångtexter Hans Alfredson & Tage Danielsson, Av och regi Johanna Garpe, Av Erik Norberg, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Kersti Vitali Rudolfsson, Ljus Erik Berglund, Ljud Kristian Oscarsson & Petter Samuelsson, Mask Katrin Wahlberg, Koreograf Roger Lybeck, Kapellmästare Carl Bagge, Musik av bl a Franz Schubert, Gunnar Svensson, Hoagy Carmichael, Stylist lanseringsbild Ursula Wångander, MED: Gina Dirawi, Claire Wikholm, Matilda Ragnerstam, Robin Keller, Kristofer Kamiyasu, Kajsa Reingardt, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Kalle Westerdahl, Ann-Sofie Rase, Sven Ahlström, Maja Rung, Stran Cetin, Kristofer Kamiyasu, Albin Flinkas, Musiker Carl Bagge, Per Ekdahl, Per "Texas" Johansson, Nils Janson, Joe Williamson

Why can't a woman be more like a man?

Men are so honest, so thoroughly square;

Eternally noble, historically fair;

Who, when you win, will always give your back a pat.

Why can't a woman be like that?

Why does ev'ryone do what the others do?

Can't a woman learn to use her head?

Why do they do ev'rything their mothers do?

Why don't they grow up- well, like their father instead?

Why can't a woman take after a man?

Men are so pleasant, so easy to please;

Wherever you're with them, you're always at ease

A Hymn to Him

ur MY FAIR LADY,

musik: Fredrick Loewe

text: Alan Jay Lerner

Ibland har man tur: innan föreställningen hade jag försökt köpa en sistaminutenbiljett från automaten i Kulturhusets biljetthall. Det fanns en plats nästan längst fram, i mitten, men när jag försökte välja den blev det hela tiden fel på automaten, och jag fick börja om. Automaten och jag är inte vänner, sen gammalt, jag vet inte vad jag gör för fel, och efter femte försöket gav jag upp, och tog en nummerlapp.

När det blev min tur var platsen redan såld, till någon annan. Och det är vad jag menar med tur: skådisar gör oftast ett väldigt bra jobb, och det är oftast inte deras fel om föreställningen är ointressant, så jag försöker ofta se intresserad ut, för deras skull.

I det här fallet hade det varit omöjligt. 

Jag satt utom synhåll och suckade, irriterat, uppe på första balkong, tillsammans med en massa pensionärer - detta är en föreställning som verkar attrahera den äldre demografin - ackompanjerad av illa viskade utrop som ”Jag hör inte vad hon säger!”, ”Förstår du vad hon säger?”och ”Vad sa hon?”

Man har valt att låta Gina Dirawi prata en mycket bred dialekt, trots att ingen annan i hennes familj gör det. 

Jag hade kommit dit, kanske inte förväntansfull, men på gott humör, för jag hade tidigare skrivit klart mitt blogginlägg om SIDE SHOW, i London, och hade även lyckats handla årets sista julklappar. Eftersom vi närmar oss slutet på Januari kan jag berätta vad det blev: Jag cyklade till Gudrun Sjödéns outlet i Årsta, gick lös bland vintage-ställningarna, och cyklade hem nån timme senare, några tusen fattigare, men med mammas, mosters och kusinens julklappar fixade. Några trisslotter löste problemet med resten av familjen. 

Det tog inte lång tid in i föreställningen innan jag började tänka: det här skulle kunna ha blivit riktigt bra. Med en annan regissör, kanske, nej, säkert, och definitivt med ett annat manus. Skådisarna - många av dom - är klara favoriter, kostym, scenografi, mask och peruk är bra, och koreografi och iscensättning wobblar mellan bra och mycket bra. 

Tänk, vad innovativt det hade varit om man hade rekonstruerat någon av Hasse och Tages gamla revyer, som GULA HUND, LÅDAN, GLASET I ÖRAT eller 88-öresrevyn, istället för att antagligen tro att man kan göra något bättre. Eller i alla fall intressantare?

Hasse och Tages revy SPADER MADAME floppade rejält när den sattes upp på Oscarsteatern 1969. Den kallade sej själv ett överklassnöje, och använde sej uteslutande av Shubert-musik. Kanske är vi redo för den nu? Vi har Robin Keller, Fredrik Lycke, Kalle Westerdahl och Sven Ahlström som kan täcka upp för Hasse Alfredsson, Tage Daniellson, Gösta Ekman och Martin Ljung, och Kajsa Reingart, Ann-Sofi Rase och Maja Rung som kan ta över från Monica Zetterlund, Birgitta Andersson och Grynet Molvig.

Eller varför inte göra en best of-föreställning? 

I alla fall är det musiken, och många gånger sången, som är den stora behållningen. 

En jukebox-musikal är en musikal som återanvänder redan inspelad musik i ett nytt sammanhang, och som sådan brukar musiken vara det viktiga, och själva handlingen brukar vara ett slags mer eller mindre begåvat dramatiserade övergånger mellan sångerna, men när jag tänker tillbaka på den här föreställningen, och läser låtlistan, är det handlingen jag kommer ihåg, och har svårt att ens minnas hur många av sångerna var iscensatta, så lite verkar dom ha fört handlingen framåt. Man verkar bara riva av dom, och var i föreställningen man sjunger dom, och varför, verkar inte vara förankrat i handlingen. Jag minns att Kajsa Reingart sjöng O Vad En Liten Gumma Kan Gno, och att Kalle Westerdahl och Ann-Sofi Rase rev av Hon Och Jag, men vem sjöng Grym och Vidrig, Är Jag För Banal, och Pigornas Kurt? 

Och det mest talande kanske är att man inte sjunger Donna Juanita, sången om Don Juans syster, som försökte göra samma erotiskt erövringar som sin bror, men som bemöttes på ett helt annat sätt. 

Det handlar om Anita, en ung flicka från Kramfors, som efter middagen blir ombedd av sin mamma att hjälpa till att duka av. När hon frågar varför hennes bror inte behöver hjälpa till, får hon till svar att mamman minsann inte tänker låta en man hantera hennes porslin, eller nåt sånt. Detta, obegripligt nog, får Anita att slita in brevbäraren i en skrubb, ha sex med honom, och sen fotografera honom. Jag vet inte riktigt vad det är hon fotograferar, om hon bara tar ett kort på pillesnoppen, à la Cynthia Plaster Caster, en groupie som gjorde avgjutningar av rockmusikers organ, eller om hon på något sätt lyckas fotografer hela akten. Det kontroversiellt intressanta är kanske att män som gillar att skicka dickpics får veta att det verkligen verkar finnas kvinnor som uppskattar en bånge på bild.

Så ger sej Anita - nu med det mer hippa, något sökta namnet Donna Juanita - ut i världen, för att fucka och fota. Hennes bror, som till skillnad från sångens Don Juan, verkar vara något av en eunuck, följer med för att hjälpa henne dokumentera framfarten. 

Vad som känns lite ojämlikt, är att alla män, istället för att säga tack och adjö, efter akten, verkar kära ner sej i Juanita. Det är som om man inte riktigt kan förmå sej att berätta en historia där man och kvinna bara har suverän sex, och sen aldrig ses. Det blir liksom inte ett ömsesidigt, samtyckande sex, där man båda bara utnyttjar varandras kroppar, utan man har av någon anledning valt att männen förälskar sej i henne, och börjar jaga henne land och rike runt, så att dom genom en högmoralisk läsning fortfarande är henne trogen. Jag anar ett slags tvivelaktigt, dolt budskap där kvinnans egentliga mål är att bli uppvaktad, jagad, beundrad, fortfarande, till syvende och sist, ett objekt; den som jagas, inte den som jagar. 

I en parallellhandling får vi följa den äldre Donna Juanita, nu med hemtjänsthjälp, några vilka hon verkar ha sex med - dom är män, så det är inte övergrepp eller maktmissbruk, även om motsatt situation hade varit omöjlig att visa upp på en politisk korrekt scen  - för givetvis måste man visa att en äldre kvinna är sexuellt attraktiv för mycket yngre män, även om ordet gerontofil aldrig nämns. 

En man som kallar sej Don Juan verkar ha stulit hennes livs historia och skrivit en bok, och Donna Juanita, med en hemtjänstkvinna som sin Sancho Panza, ska försöka avslöja, med sina foton som bevis. 

Det är ganska uppenbart att varken författare eller regissör har arbetat inom hemtjänsten, för man ger en fullständigt inkompetent bild av hur mycket tid var brukare får tilldelad, och vilka pensionärer som anses ha rätt till hemtjänst. Givetvis får man ta sej konstnärliga friheter, men många i publiken - de flesta har inte långt dit - kommer att bli väldigt besvikna om detta är vad dom förväntar sej av vårdsverige. 

På något sätt, lyckas man säga precis motsatsen till det jag förväntat mej. Jag hade trott att jag skulle få se en slag pretto-feministisk föreställning som antingen bara beklagade att kvinnor inte kunde leva loppan på samma sätt som män, eller kanske en mer intressant läsning där man kom fram till att det kunde dom visst, om dom bara slutade snacka skit om andra kvinnor som gjorde det. 

I ett Sverige som börjat gå från frigjort och jämlikt, och där antifeministiska kulturer ökar, beter hon sej precis som ett typexempel på vad patriarkerna tror att kvinnor skulle göra utan övervakning: Det finns inget stolt, maktfullt eller ens en erotiskt njutning över denna Donna Juanita. Hon är i det närmsta nästan förståndshandikappad och borde kanske ha en ledsagare med sej om hon går ut, precis som vissa fäder förespråkar. Att hon inte är så smart hade inte gjort så mycket, om det hade verkat som om hon hade fått någon slags sexuell stimulans av alla män hon ligger med, men nu verkar hon bara syssla med något slags hämnd-knullande, för att hennes mamma bett henne hjälpa till med disken. Jag förstår inte vad hon får ut, om hon inte njuter av det, och vad man i såna fall vill säga.

När jag åker hem funderar jag på vad Albin Flinkas och Fredrik Meyer hade kunnat åstadkomma om dom fått tillgång till denna scen, en dramaturg och motsvarande budget. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Sista minutenbiljett, 175:-!  Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 9224:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

EN MAN SOM HETER OVE, på Rival: 

"Är det bara jag, eller har Rival blivit en väldigt kreddig scen? 

”Den har alltid varit det,” kanske du säger, ”från det att dom öppnade och körde KVARTERET SKATAN, RAINMAN och Sissela Kyles DINA DAGAR ÄR RÄKNADE. Den är en sån där scen dit de hippa Stockholmarna går, om dom går någonstans överhuvudtaget. 

”Okej…” säger jag, för det verkar som om du vet vad du snackar om."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/en-man-som-heter-ove-rival.html

STJÄRNKLART, på Stockholm Waterfront:

Stjärnklart är en show som dyker upp varje jul, och gör en julbordsturné, runt om i landet. När man säger julbord, så kanske det låter som något litet, intimt, som en trubadur som surrar i bakgrunden när man får sin välkomstglögg och en barbershopogrupp som river av några julhits till kaffet och konfekten. Det här är inte en sån show. Det är här är showernas motsvarighet till melodifestivalen. Det här är stort. Det här är några Börsen-shower på turné.

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/stjarnklart-stockholm-waterfront.html

HONK! med Poff! på Fanfaren i Farsta: 

Ordet amatör kommer från franskans amateur, som i sin tur är hämtad från det latinska amator, en som älskar, och betecknar någon som håller på med något av kärlek, inte för pengar. Så egentligen är det inget nedsättande med uttrycket; i själva definitionen finns inget som tyder på att man också måste vara dålig på det man håller på med. En amatörskådis är bara någon som älskar teater så mycket att betalningen inte är det primära.

 Är det inte också intressant att det också på något sätt betyder att ”riktiga” skådisar inte älskar det dom håller på med?

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/honk-fanfaren-kultur-farsta.html