Drink with me
To days gone by
Can it be
You fear to die?
Will the world remember you
When you fall?
Could it be your death
Means nothing at all?
Is your life just one more lie?
Drink with me
To days
Gone by
To the life
That used
To be
Drink With Me
ur LES MISERABLES
Musik Claude-Michel Schönberg
Text Alain Boublil and Jean-Marc Natel (Fransk text)
Herbert Kretzmer (Engelsk text)
Av Friedrich Schiller, Översättning Frederik Sjögren, Regi Staffan Valdemar Holm, Scenografi och kostym Bente Lykke Møller, Ljus Torben Lendorph, Ljud Kristian Oscarsson, Mask Ulrika Ritter, med MEDVERKANDE PÅ SCENEN, Gerhard Hoberstorfer, Simon Reithner, Robin Keller, Eva Rexed, Andreas Kundler, Lennart Jähkel, Kajsa Reingardt, Maja Rung, Claire Wikholm, Åke Lundqvist, Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring, Sebastian Prada.
Du vet hur en operapublik ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna. Vissa gånger skulle jag nästan vilja att man gjorde om vad-det-nu-är-man-har-gjort, en gång till:
Det här är artisteri utan skyddsnät, det är balansgång på spänd lina, och det är flygande trapetskonster långt över det vanliga.
Jag älskar skådisar som låter rollen tänka och reagera, där det inte verkar som om man redan har svaret på alla frågor, och en klar inställning till vad som sker, och vad man känner. Skådespelaren kanske måste veta vad som händer, vad som ska uppfyllas, vilka mål som ska nås, men rollen behöver det inte.
Det är mycket intressantare att se en Richard III som inte i förväg vet vad som ska hända, som hela tiden planerar, reviderar, parerar, och visst är det väl att föredra en Fröken Julie som inte redan innan första entrén lagt fram en nyslipad rakkniv, eller en Romeo och Julia som som knappt ser varandra, för att det är liksom inskrivet i manus att dom ska bli förälskade?
Att se Maja Rung, Simon Reithner och Robin Keller i den här orkanen av känslor, händelser och intriger är som en liten julklapp i Februari. Det är en masterclass i hur man leker med publiken, i hur man charmar och chockar, niger och knockar.
Måndagar brukar vara ganska föreställlningslösa. Jag gillar inte vilja sitta hemma på kvällarna, men ibland går det liksom inte att nosa upp något, för inget händer i stan. Och dessutom, ifall jag nu blir tvungen att vara hemma, så blir det den enda kvällen den här veckan: jag är uppbokad alla andra. Det är opera på Hallwylska, föreställningar på Dansens Hus, och konserter på Kulturama. Och om det nu inte går att undvika, så kan jag ju kanske ta tag i sorteringen av böcker, eller organiserandet av någon låda, eller garderbo, eller alla skåp, eller…. eller… Snark…
Så var det tänkt i alla fall, tills min kompis Ticket Master messade och frågade om jag ville hänga med på publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK, på Kulturhuset Stadsteatern.
Ville jag gå på teater? Skiter Påven i skogen?
Det är inte så att jag har ett missbruk, men jag skulle nog inte säga att jag har problem totalt under kontroll. Jag vet att jag borde låta bli, men det går bara inte. Det handlar inte om gå på teater, utan om mitt bokköpande. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Och det är inget stort problem, inte ens ett problem, men det är som om jag väntar på ett litet hål i verkligheten, där jag kan krypa in, och där tiden står still, och där jag kan läsa alla dom där böckerna som tornar upp sej härhemma, som en miniversion av Manhattan.
Men när dom skriver ”Alla böcker halva priset” då är man väl en idiot om man inte stannar cykeln och poppar in? Jag menar: halva priset? Och eftersom det är second hand så är dom ju billiga från början? Man behöver ju inte handla, man kan ju bara kolla vad som finns?
En halvtimme senare kommer jag ut med en bok om Stockholms historia, en om Kungsträdgården, en om Kostymhistoria, och så något så konstigt som en ny bok av Charlotte Brontë. Hon med Jane Eyre, du vet? The Green Dwarf, heter den, och den skrevs när Charlotte var 17 år gammal, och är bara 116 sidor lång.
Dessutom hittade jag äntligen en dvd av Mean Girls, en film som jag jagat lite halvdant i något år. Jag har aldrig sett den, men det känns som om jag borde, för det görs en himla massa referenser till den på de kanaler jag följer på Youtube.
Jag och Ticketmaster har fått plats nästan längst fram. Rad två. Han har kollat upp att det tydligen ska vara delvis dold sikt så här långt fram, och det kanske det är, men inte där vi sitter. Eller kanske är det så att vi är tillräckligt långa för att se över ljusramperna som ligger längst fram på scenkanten? Jag antar att dom som sitter lite längre bak kan se scengolvet, men det är inget jag direkt saknar. Jag förstår, ganska snabbt, att det är täckt av rullband.
Schillers KABALE UND LIEBE hade premiär exakt 180 år innan jag föddes, den 13:e April, 1784. Ordet Kabale, förresten, kommer från det judiska kabbala, och betyder här hemlig sammansvärjning.
1784 är året som den amerikanska revolutionen avslutas, det är första gången som fenomenet svarta hål nämns i skrift, den första importerade balen bomull kommer till England, men det var framför allt året då Elizabeth Thible blir den första kvinnan att åka luftballong, i Lyons, Frankrike. Hon var utklädd till Minverva, och sjöng två duetter ur Monsigny's La Belle Arsène, tillsammans med ballongens förare, Monsieur Fleruant. Allt bevittnades av den då trettioåttaårige svenske kungen Gustav III, till vilkens ära ballongen också uppkallats. Hon inte bara sjöng, utan hjälpte också till att elda under ballongen, och hon vrickade foten när man - något klumpigt, antar man - 45 minuter senare, landade
Det är också året då Benjamin Franklin både uppfinner dubbelslipade glasögon och försöker övertala Frankrike att införa sommartid, och det är året då Gustav III förvärvar den västindiska kolinin Saint-Barthélemy.
Les Liasons Dangereuses, Farliga förbindelser, av Pierre Choderlos de Laclos, publiceras, och det är kanske ingen tillfällighet, för denna bok, och Schillers pjäs, har mycket gemensamt.
Innan föreställningen börjar kommer regissören upp och pratar lite, som dom gör, på publikrep. Han berättar bland annat att Schiller har blivit utsedd till nummer två i någon slags tävling om tidernas bästa dramatiker, eller nåt sånt.
Javisst, utsedd av samma jävla jönsar som bestämmer vem som ska få Nobelpriset i litteratur, tänker jag. Men jag har fel. Inte om jönsarna, men om Schiller. Han, och den här pjäsen - och föreställningen - seglar snabbt in på nån slags lista över sånt jag verkligen gillar. Det sägs en himla massa smarta, citatvärdiga saker, och jag försöker komma ihåg dom. Det sägs något om krut, minns jag, något om att krutet inte uppfanns för såna som han, vilket menas att personen i fråga inte ens är värd att skjutas.
Efter föreställningen, förresten, händer något ganska underbart, något som jag gärna skulle vilja se sprida sej på stadens scener. Det är brukligt att man inte tar emot applådtack innan premiären, eller i vissa fall, innan genrepet, men här, när ridan gått ner, lyfts den, för en kort stund, och skådisarna bugar, lite osorterat, okoreograferat, men nånting underbart händer: vi som publik känner oss uppskattade, tackade för att vi kom.
Scenografin är enkel, men intressant. Rokoko-stolar och rullband. Det är allt. Nej, förresten, en soffa också. Rullbanden löper från fonden och fram till scenkanten, och personer och möbler rullas in och ut, och dom används också för att promenera, på plats.
Kostymerna är en slags förenklad rokoko. Männen har långa, något utsvängda rockar, men långbyxor istället för knälånga shorts, och kvinnorna förefaller inte korsetterade. Jag är inte bra på att se vad för slags material kläder är sydda i, och det kan mycket väl vara så att allt är sytt i riktigt fina tyger, men för mej ser det ut som om dom är sydda i polyester. Jag har flera av Johan Lindebergs golfbyxor i det materialet min garderob, köpa second hand, dom är utmärkta att ha med när man reser, eftersom polyester inte skrynklar, och inte lätt smutsas, men dom ger också ett lite billigt intryck, som överdragsbyxor, eller arbetskläder.
Eftersom det är en pjäs om ståndsskillnad hade jag gärna sett att man visade det tydligare i kostymerna. Det är lite monokromt, från svart till vitt, med mycket emfas på det grå. På Kulturhusets stora scen blir det lite som om man hämtat inspiration på Granit, och låtit sy upp dom på Muji. Jag hade gärna sett ett överdåd av färger och former, istället för den här något medeltida, nästan kalvinistiska estetiken. Men jag gillar alla klädda knappar.
Och kanske hade det vart roligt att få se lite mer fantasi, vad gäller frisyrer. Här är dom så enkla, så vardagliga och realtistiska att det nästan verkar som om detta är ett genomdrag utan mask och peruk. Det stör inte, det hade bara varit roligt med lite livsglädje och fantasi i det visuella. Lite mindre pilgrim och lite mer rokoko.
Det handlar om adel och borgare. Och jag antar lite om bönder, eller vad ska man kalla det ståndet som kommer under borgarna, som betjänter och pigor? Eller dom kanske inte tillhör något av stånden alls, förresten?
I alla fall: Major Ferdinand, en ung man som tack vare att pappa presidenten dragit i vissa trådar, har gjort kometkarriär inom armén, kommer till Miller, en musiker i stan, för att ta musiklektioner, ser hans dotter Luise, och ömsesidig kärlek uppstår. Det är bara det att ingen annan vill det här: en adelsman och en borgardotter? No way!
Och Ferdinands pappa har redan bestämt vem han ska gifta sej med: älskarinnan till landets patriark, prinsen, eftersom detta tydligen skulle ge honom och hans son en väldig massa makt. När det sen visar sej att älskarinnan, Lady Milford, länge varit förälskad i Ferdinand, och gärna skulle gifta sej med honom, då börjar det bli riktigt trassligt. Och Wurm, presidentens sekreterare, är själv intresserad av Luise. Man låter arrestera hennes föräldrar, och tvingar henne att skriva ett kärleksbrev till hovmarskalk von Kalb, och visare sen detta för den förälskade Ferdinand. Blanda sen in lite arsenik, och vetskapen om vad presidenten har gjort för att ta sej fram, och det hela blir underbart rörigt, och vansinnigt spännande.
Kanske är det ett missriktat försök till feministisk läsning som gör att man låter mannen med makt, presidenten, framträda helt utan några som helst förmildrande, eller förmänskligande egenskaper, utan tvekan, utan svagheter, men om så är fallet gör man sej själv en otjänst: att demonisera fienden gör honom bara mindre farlig. Det är först när man förstår honom som det blir verkligt otäckt och verksamt. När man är på väg att nästan hålla med. Att bara ge honom en Disneybanditrpersonlighet, en Scarkaraktär, gör honom lättare att skjuta ifrån sej. Det blir för lätt att säga: detta är inte min far, min bror, min chef.
Detsamma gäller den enda kvinnan med makt, Lady Milford, i en rolltolkning som jag inte riktigt förstår. I ett övertydligt, överdrivet försök, säkert sporrad av rädsla att vi som publik inte ska förstå att hon som kvinna också är ett offer, visar man att hon har sin position på grund av flertalet sexuella övergrepp. Det blir lite övertydligt, lite fördummande, lite som om man riktade sej till tonåringar som lever i en värld där allt måste vara svart eller vitt, eller folk som uppskattar att inte behöva tänka själva, som vill ha en läsning, en allomfattande, universell sanning serverad, klar och tydlig.
Men detta är bara första mötet med publik, och man har fortfarande flera genomdrag på sej att hitta en slags balans.
I övrigt älskar jag den här sortens regi, där man försöker reda ut vad som egentligen händer mellan rollerna, där man underordnar sej texten, och undersöker vad det egentligen är författaren vill säga, och där man som publik förstår varför dom har valt att sätta upp just det här verket. Jag har genomlidit många föreställningar där regissören liksom sätter sej över allt: där det verkar som om vad författaren vill säga med sitt verk är totalt ointressant, och där regissören egentligen själv helst hade skrivit något helt eget, om han eller hon bara varit tillräckligt begåvad.
Det här är drama. Här tas betydelsefulla och brännande beslut, här passeras punkten utan återvändo, om och om igen, här finns det stora i det lilla, och här sägs sanningar på ett sätt som gör att man lyssnar.
Och personregin är livsfarlig, magnetisk, elektriskt. Det sprakar mellan skådisarna, mellan rollerna, och varenda liten handling känns naturlig och oundviklig. Här finns inget slafsigt, slarvigt, allmänt eller hafsigt.
Och aldrig har väl frågan hur lemonaden smakar varit lika livsviktig.
Eller, som Schiller låter Ferdinand säga till Luise:
”Lemonaden är svag, som din själ.”
Skål!
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 720:-
Du vet väl -
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "
KöPER på Kungliga Operan:
Det är något fascinerande med det fysiskt avvikande, ovanliga, för barn, och - antar jag - för oss vuxna. Vi vet att vi inte får titta, inte får stirra, men vi vill, och kan ibland inte låta bli. Det finns dom som vill att man tittar: såna med konstigt färgade linser, piercingar, tatueringar och andra ingrepp, och så finns det dom som nog är ganska trötta på att vi glor: Hon, i rullstol, vars kropp inte är mycket större än hennes huvud, han, vars händer verkar sticka ut hur axeln, han, vars ryggrad är så sned att han behöver käppar för att hålla sej upprätt. Är det där en puckel?
Låter det intressant? Här är resten:
"Jag stirrar på skärmen. Lampedusa? Den ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk."
