I BELIEVE THE CHILDREN ARE OUR FUTURE,
TEACH THEM WELL AND LET THEM LEAD THE WAY
Det står en slags lyftkran på stora scenen. Den är hög, smal och svart. En bit därifrån, i mitten av scenen, ligger en slags jättelik madrassliknande trensad plymå, som innergården på en hoppborg.
Och så ligger det ett lik nästan längst fram på scenkanten.
Jag och min kompis Malvolio Morrhår sitter på åttonde raden på Dansens Hus. Vi hade tänkt käka på Voltaires på Pub, men dom stänger tydligen klockan arton, så istället käkade vi något på Kebaben i hörnet Kungsgatan/Vasagatan. Jag tog en falaffel, och sitter nu och försöker låta blir att lökarna. Han köpte kebab, och käkade den med hela skägget.
Vi börjar piggna till. Malvolio har spelat två föreställningar av en barnteater, och repat på det, och jag har precis testat hur det är att dansa Fuego på friskis.
Det är inte det att jag har något emot att vara sämst i en klass. Jag är för gammal för att hålla på och fjompa mej med prestige, men här kändes det nästan som om Instruktören hade önskat att jag varit lite mer selektiv, och hållit mej borta. Jag störde, kändes det lite som.
Han kallade några av deltagarna för Chicas, och det var klart och tydligt att han tyckte att dom var lite för mer än oss andra. Jag fick inga såna vibbar från Chicas själva, men efter ett helt pass där han ropade deras namn och kastade slängkyssar fick jag en känsla av att han nog egentligen ville vara själv med sitt harem av Chicas. Det var tydligt att han inte tyckte att detta var något för gubbar som ville lära sej skaka rumpa.
Uppe på scenen sätter lyftkranen igång. En långt vit lina börjar lindas in, och den är liksom punktfäst eller fastklistrad i långa banor längst scenen, som en långt vit plåster som långsamt slits av. Lite som när man drar bort maskeringstejp från listen när man målat väggarna.
Till slut löper linan ut i kulissen, och visar sej vara fäst vid en livlös man, som släpas in, i benet. Han hissas upp, han hissas ner, och i detta tvekande blir lyftkranen plötsligt en slags levande robot. Så släpas en kvinna in, hängande upp och ner, och lyftkransroboten verkar nästan leka med de två livlösa människorna, och försöker så plocka upp den tredje, livlösa kroppen, lite som såna där spel där man försöker styra klämmor att plocka upp olika skatter ur en plexiglaslåda i arkader.
Den jättelika madrassen sätter igång att snurra, som ett löpande band, och liket börjar rulla uppför backen, men lutningen blir för brant, och kroppen välter ner, och börjar rulla uppför igen. Den rullar upp, och välter ner, tumlar, runt, runt, runt. Jag tänker på utförsåkare som förlorat kontrollen, och välter nerför det snöiga berget, livlösa.
Så börjar madrassen skaka, nästan hoppa, och vuxna kommer in, bärande på döda barn. Eller sovande barn. Livlösa barn, i alla fall. Det är en så oroande syn att hjärnan har lite svårt att acceptera det man ser. Gång på gång slinkar mina tankar iväg och vill läsa in att det är dockor, och jag måste göra en medveten ansträngning för att fatta att det verkligen är levande barn som bollas runt uppe på scenen.
Alla är klädda i svart, som teatertekniker, som scenarbetare, och mina tankar går till anonyma arbetare, Fritz Lans Metropolis, myror i en stor stack, alla en del av något större.
Jag tänker på djur, vars ungar plötsligt dött. Gorillor som försöker väcka sina barn, få dom att greppa tag i deras päls, klättra upp på ryggen. Och jag tänker att det här är inte alls så. Hos djur finns det en slags sorg, även om dom inte riktigt förstår vad det är som har hänt.
Detta är en värld utan empati, utan sorg, utan kärlek. Barn som leker med dockor känner något för sina leksaker. Här är det mer som om de vuxna försöker sysselsätta sej, undersöker möjligheter, testar saker. Man hystar, bollar, kastar barnen. Man låter dom dansa, flyga, vinka, röra sej som om dom vore vid medvetande.
Barnen börjar leva, men somnar in så fort de vuxna fångar dom. En säckpipeblåsare kommer in på scenen. Folk börjar springa omkring, vuxna, barn, om varandra. Så börjar det vuxna falla, somna in, och barnen hissar upp säckpipeblåsaren i lyftkranen.
Jag är grymt impad av de unga dansarna. I ett land där ord som uppfostran och disciplin snart är likställda med barnaga och tortyr är jag fascinerad över hur barnen inte för ett ögonblick släpper koncentrationen och börjar leva, tjuvtitta, leka. Jag vet en kvinnan som inte kan få sin son att sluta skrika i trapphuset, hur mycket hon än svär åt honom.
För mej handlar det om att de vuxna är fångade i den stora produktionsapparaten, offer för utvecklingen, arbete, samhällsmaskinen, och hur dom i sin tur utövar samma övergrepp på sina barn.
”Varför ska du söka en högre utbildning, jag gifte mej som tonåring, och jag är lycklig!”
”Vi gick fjorton mil till skolan, och du vill lära dej steppa?!!!”
”Det är ingen idé att du försöker, jag försökte, och se hur det gick för mej.”
”Vi har varit omskurna i generationer, unga dam!”
Jag håller inte med, men jag anser att det är det man vill säga.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Dansens hus! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
PRINSESSAN PÅ ÄRTEN med Popupteatern
Lokalen består av flera lite större rum, och så långa korridorer däremellan. I ett av rummet, under tända rumsstrålkastare upphängda i taket, står en samling guldmålade skärmar i spetsformation.
”Var är det vi ska vara nånstans?” frågar mej en kvinna. Vi står i dörröppningen. På armen har hon en unge, stor nog att - om man vilket ihop honom lite - få plats i en sån där väska man får ta ombord på planet och stuva under sin stol. Inte för att jag uppmuntrar sånt beteende. Tjuvåkning är ett brott, och säkert väldigt obekvämt.
”Jag vet inte,” skämtar jag, för jag tycker att det ju är ganska uppenbart var någonstans det är det ska hända.
Hon suckar och går vidare, på jakt efter någon ansvarig. Jag tänker att hon och jag nog inte kommer att umgås något vidare i framiden, inte om jag ser henne först.
Låter det intressant? Här är resten:
DRÖMSTÄLLE, med Clowner Utan Gränser på Orionteatern.
Efter föreställningen visar man en film om sin verksamhet som clowner på olika flyktingläger. Vi får se vita tältbyar, nästan som Anakin Skywalkers barndomsby, beigt, vitt, sandigt, torrt. Inga växter, inga färger, förutom här och där på kläderna. Man visar clownerna, omgivna av skrattande barn och vuxna, ute på öppna sandplaner eller inne i partystora tält, trollande, skojande, tokroliga och helgalna.
Man förundras över att publiken fortfarande kan skratta, att dom kan glömma, tills man inser att det är det enda dom kan göra: glömma, skratta, inte tänka då eller sen, bara tänka nu.
Låter det intressant? Här är resten:
MYS MED KÄNDIS av Andreas Boonstra på Moment:Teater:
”Vilket jäkla skitprogram, va? Tittar folk verkligen på sånt här?”
Och nån ur sällskapet - vi kan säga att dom är typ fem, det skulle kommit en till, men han fick ingen barnvakt - säger:
”Du, detta är ett av de mest framgångsrika programmen just nu. Varje fredag bänkar sej 9,5 miljoner svenskar framför dumburken och glor.”
”Varför?” säger nån.
”Det här är vad dom vill ha,” svarar nån annan. ”Mys. Trevligheter. Konfliktlöshet.”
Ingen av de förfestande frågade sej varför ett sånt här program kan vara så framgångsrikt, man var för upptagen med att ta avstånd från det, för rädd att man långsamt höll på att förvandlas till något som heter demografi.
”Faan,” säger Boonstra, ”tänk om det var såhär? Tänk om man skulle skriva en pjäs om det här?”
”Du och dina pjäser…” skrattar en av vännerna, en kille som förut hade drömmar om att bli nåt, trubadur, författare, reaktionär, men som nu sen många år tillbaka jobbade på dagis. Hans rygg började slitas ut av att lyfta så många barn varje dag, men här, i det här gänget, efter dom här ölen, hade han liksom glömt den verkligheten.
Låter det intressant? Här är resten:
