fredag 31 oktober 2014

ENFANTS, av Boris Charmatz, föreställning 195 29/10 2014

I BELIEVE THE CHILDREN ARE OUR FUTURE,
TEACH THEM WELL AND LET THEM LEAD THE WAY
  Det står en slags lyftkran på stora scenen. Den är hög, smal och svart. En bit därifrån, i mitten av scenen, ligger en slags jättelik madrassliknande trensad plymå, som innergården på en hoppborg. 
Och så ligger det ett lik nästan längst fram på scenkanten. 

Jag och min kompis Malvolio Morrhår sitter på åttonde raden på Dansens Hus. Vi hade tänkt käka på Voltaires på Pub, men dom stänger tydligen klockan arton, så istället käkade vi något på Kebaben i hörnet Kungsgatan/Vasagatan. Jag tog en falaffel, och sitter nu och försöker låta blir att lökarna. Han köpte kebab, och käkade den med hela skägget.
Vi börjar piggna till. Malvolio har spelat två föreställningar av en barnteater, och repat på det, och jag har precis testat hur det är att dansa Fuego på friskis. 
Det är inte det att jag har något emot att vara sämst i en klass. Jag är för gammal för att hålla på och fjompa mej med prestige, men här kändes det nästan som om Instruktören hade önskat att jag varit lite mer selektiv, och hållit mej borta. Jag störde, kändes det lite som.
Han kallade några av deltagarna för Chicas, och det var klart och tydligt att han tyckte att dom var lite för mer än oss andra. Jag fick inga såna vibbar från Chicas själva, men efter ett helt pass där han ropade deras namn och kastade slängkyssar fick jag en känsla av att han nog egentligen ville vara själv med sitt harem av Chicas. Det var tydligt att han inte tyckte att detta var något för gubbar som ville lära sej skaka rumpa.

Uppe på scenen sätter lyftkranen igång. En långt vit lina börjar lindas in, och den är liksom punktfäst eller fastklistrad i långa banor längst scenen, som en långt vit plåster som långsamt slits av. Lite som när man drar bort maskeringstejp från listen när man målat väggarna. 
Till slut löper linan ut i kulissen, och visar sej vara fäst vid en livlös man, som släpas in, i benet. Han hissas upp, han hissas ner, och i detta tvekande blir lyftkranen plötsligt en slags levande robot. Så släpas en kvinna in, hängande upp och ner, och lyftkransroboten verkar nästan leka med de två livlösa människorna, och försöker så plocka upp den tredje, livlösa kroppen, lite som såna där spel där man försöker styra klämmor att plocka upp olika skatter ur en plexiglaslåda i arkader.
Den jättelika madrassen sätter igång att snurra, som ett löpande band, och liket börjar rulla uppför backen, men lutningen blir för brant, och kroppen välter ner, och börjar rulla uppför igen. Den rullar upp, och välter ner, tumlar, runt, runt, runt. Jag tänker på utförsåkare som förlorat kontrollen, och välter nerför det snöiga berget, livlösa.
Så börjar madrassen skaka, nästan hoppa, och vuxna kommer in, bärande på döda barn. Eller sovande barn. Livlösa barn, i alla fall. Det är en så oroande syn att hjärnan har lite svårt att acceptera det man ser. Gång på gång slinkar mina tankar iväg och vill läsa in att det är dockor, och jag måste göra en medveten ansträngning för att fatta att det verkligen är levande barn som bollas runt uppe på scenen. 
Alla är klädda i svart, som teatertekniker, som scenarbetare, och mina tankar går till anonyma arbetare, Fritz Lans Metropolis, myror i en stor stack, alla en del av något större.
Jag tänker på djur, vars ungar plötsligt dött. Gorillor som försöker väcka sina barn, få dom att greppa tag i deras päls, klättra upp på ryggen. Och jag tänker att det här är inte alls så. Hos djur finns det en slags sorg, även om dom inte riktigt förstår vad det är som har hänt. 
Detta är en värld utan empati, utan sorg, utan kärlek. Barn som leker med dockor känner något för sina leksaker. Här är det mer som om de vuxna försöker sysselsätta sej, undersöker möjligheter, testar saker. Man hystar, bollar, kastar barnen. Man låter dom dansa, flyga, vinka, röra sej som om dom vore vid medvetande.
Barnen börjar leva, men somnar in så fort de vuxna fångar dom. En säckpipeblåsare kommer in på scenen. Folk börjar springa omkring, vuxna, barn, om varandra. Så börjar det vuxna falla, somna in, och barnen hissar upp säckpipeblåsaren i lyftkranen.

Jag är grymt impad av de unga dansarna. I ett land där ord som uppfostran och disciplin snart är likställda med barnaga och tortyr är jag fascinerad över hur barnen inte för ett ögonblick släpper koncentrationen och börjar leva, tjuvtitta, leka. Jag vet en kvinnan som inte kan få sin son att sluta skrika i trapphuset, hur mycket hon än svär åt honom. 

För mej handlar det om att de vuxna är fångade i den stora produktionsapparaten, offer för utvecklingen, arbete, samhällsmaskinen, och hur dom i sin tur utövar samma övergrepp på sina barn. 
”Varför ska du söka en högre utbildning, jag gifte mej som tonåring, och jag är lycklig!”
”Vi gick fjorton mil till skolan, och du vill lära dej steppa?!!!”
”Det är ingen idé att du försöker, jag försökte, och se hur det gick för mej.”
”Vi har varit omskurna i generationer, unga dam!”
Jag håller inte med, men jag anser att det är det man vill säga. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, Tack Dansens hus! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PRINSESSAN PÅ ÄRTEN med Popupteatern


Lokalen består av flera lite större rum, och så långa korridorer däremellan. I ett av rummet, under tända rumsstrålkastare upphängda i taket, står en samling guldmålade skärmar i spetsformation. 
”Var är det vi ska vara nånstans?” frågar mej en kvinna. Vi står i dörröppningen. På armen har hon en unge, stor nog att  - om man vilket ihop honom lite - få plats i en sån där väska man får ta ombord på planet och stuva under sin stol. Inte för att jag uppmuntrar sånt beteende. Tjuvåkning är ett brott, och säkert väldigt obekvämt. 
”Jag vet inte,” skämtar jag, för jag tycker att det ju är ganska uppenbart var någonstans det är det ska hända. 

Hon suckar och går vidare, på jakt efter någon ansvarig. Jag tänker att hon och jag nog inte kommer att umgås något vidare i framiden, inte om jag ser henne först. 

Låter det intressant? Här är resten: 


DRÖMSTÄLLE, med Clowner Utan Gränser på Orionteatern.

Efter föreställningen visar man en film om sin verksamhet som clowner på olika flyktingläger. Vi får se vita tältbyar, nästan som Anakin Skywalkers barndomsby, beigt, vitt, sandigt, torrt. Inga växter, inga färger, förutom här och där på kläderna. Man visar clownerna, omgivna av skrattande barn och vuxna, ute på öppna sandplaner eller inne i partystora tält, trollande, skojande, tokroliga och helgalna. 
Man förundras över att publiken fortfarande kan skratta, att dom kan glömma, tills man inser att det är det enda dom kan göra: glömma, skratta, inte tänka då eller sen, bara tänka nu.

Låter det intressant? Här är resten:


MYS MED KÄNDIS av Andreas Boonstra på Moment:Teater:

”Vilket jäkla skitprogram, va? Tittar folk verkligen på sånt här?”
Och nån ur sällskapet - vi kan säga att dom är typ fem, det skulle kommit en till, men han fick ingen barnvakt - säger:
”Du, detta är ett av de mest framgångsrika programmen just nu. Varje fredag bänkar sej 9,5 miljoner svenskar framför dumburken och glor.”
”Varför?” säger nån.
”Det här är vad dom vill ha,” svarar nån annan. ”Mys. Trevligheter. Konfliktlöshet.”
Ingen av de förfestande frågade sej varför ett sånt här program kan vara så framgångsrikt, man var för upptagen med att ta avstånd från det, för rädd att man långsamt höll på att förvandlas till något som heter demografi. 
”Faan,” säger Boonstra, ”tänk om det var såhär? Tänk om man skulle skriva en pjäs om det här?”
”Du och dina pjäser…” skrattar en av vännerna, en kille som förut hade drömmar om att bli nåt, trubadur, författare, reaktionär, men som nu sen många år tillbaka jobbade på dagis. Hans rygg började slitas ut av att lyfta så många barn varje dag, men här, i det här gänget, efter dom här ölen, hade han liksom glömt den verkligheten. 

Låter det intressant? Här är resten: 



torsdag 30 oktober 2014

PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, efter H. C. Andersen, Prinsessan/pigafia KajsaLinderholm, Drottning Gabriella Repic, Kung Karl-Evert o PrinsKarl-Gösta: Johan Rudebeck, Regi Peter Edding, Musik o ljudeffekter:Ivar Edding, Manus/kostym/dekor/producent: Gabriella Repic,Popupteatern på Vocal Devotion, föreställning 194 28/10 2014

ÄRTAN, PÄRTAN, PIFF, PAFF, PUFF…
Löven har fallit, sommartiden är över, och alla ytterkläder känns fel. Det är ovanligt varmt för Oktober. 
Jag cyklar över Västerbron, lyssnande på en Stil i P1- podcast om Leonor Fini, på väg till en barnteaterföreställning av H. C. Andersens Prinsessan På Ärten, i en lokal på Tomtebogatan. Det är vindstilla, soligt, nästan vårlikt. Mössan är för varm. Jag tar av den och stoppar den i jackfickan. Händerna svettas. Handskarna åker ner, dom med. När jag kommer fram är jackan helt uppknäppt, och hela jag är småfuktigt svettig. Till och med öronen, instängda i hörlurar har viss kondens. Det är inte ens en vecka kvar till November.
H.C. Andersen skrev sagan om Ärtprinsessan 1835, samma år som Charles Darwin steg iland på Galapagosöarna. Året då John Pratt och John Smith var de två sista männen i England som avrättas för homosexuella handlingar, buggery, och en storbrand förstör 530 byggnader i New York. Kompositören Camille Sain-Saens (Han med Djurens Karneval och Den Döende Svanen, du vet) föds, liksom Mark Twain och Andrew Carnegie. Dör gör ingen märkvärdig. Madame Tussaud öppnar sitt första vaxmuseum, och Gaeteno Donizetti komponerar Lucia di Lammermoor.
Det är en kort saga, knappt en sida lång, berättad nästan som i ett sammandrag. Ingen har något namn, utseende eller citeras som sägandes något av värde. 
Jag stannar vid Tomtebogatan 39, och hinner precis börja undra hur jag ska ta  mej in, när porten slås upp, och där står en livs levande sagodrottning. Jag kan se att det är en drottning, för hon har en krona på huvudet, och hon är lite för gammal för att vara en prinsessa. Hoppas jag. 
Vi presenterar oss, och hon visar mej vägen in. Man går över en gård, och ner i en källare, där flera små barn springer runt, eller bara står, i en lång, ringlande kissnödigt stampande toalettkö. 
Jag har ingen aning om hur gamla såna här små människor är, men jag antar att dom inte börjat gymnasiet än, eftersom dom knappt når mej till midjan. Ingen har blöjor, tror jag, men ingen verkar heller kunna läsa. När lärde man sej läsa, i ettan eller tvåan? Jag lärde mej knyta rosett i lekskolan, minns jag, men det är också det enda jag kommer ihåg att jag har lärt mej, aktivt. Nånting om Li och Lo och mor som ror sin bror till far, tycker jag mej också minnas. Eller är det en Lorry-sketsch? 
Lokalen består av flera lite större rum, och så långa korridorer däremellan. I ett av rummet, under tända rumsstrålkastare upphängda i taket, står en samling guldmålade skärmar i spetsformation. 
”Var är det vi ska vara nånstans?” frågar mej en kvinna. Vi står i dörröppningen. På armen har hon en unge, stor nog att  - om man vilker ihop honom lite - få plats i en sån där väska man får ta ombord på planet och kan stuva under sin stol. Inte för att jag uppmuntrar sånt beteende. Tjuvåkning är ett brott, och säkert väldigt obekvämt. 
”Jag vet inte,” skämtar jag, för jag tycker att det ju är ganska uppenbart var någonstans det är det ska hända. 
Hon suckar och går vidare, på jakt efter någon ansvarig. Jag tänker att hon och jag nog inte kommer att umgås något vidare i framiden, inte om jag ser henne först. 
Så kommer drottningen och börjar fösa ihop barnen in i rummet, och säger att dom ska sätta sej på stjärtlapparna som ligger utlagda på golvet framför scenen. Kvinnan med inflight-ungen kommer stressande och sätter sej i en av sofforna som står uppställda mot väggen. Jag väljer en annan soffa. 
”Är det nån som har sett Piga-Fia” ropar någon från en av korridorerna. Det är min kompis Malvolia Morrhårs röst. Jag är säker. Någon Bosse Parnevik är han inte, och han han har en högt och tydlig stämma. Det är han som har bjudit hit mej. Barnföreställningar i källarlokaler är inte direkt något man får nys på via dagspressen, direkt.
Han flänger in i rummet, jehu-style. Han har krona, en grå peruk med kal hjässa, vit skjorta och svarta byxor. En stressad kung i full deshabillé. 
Drottningen kommer efter, följd av pigan, Piga-Fia, med hättan neddragen. Det börjar. 
Scenografi och kostym är verkligen överraskande ambitiösa. Kläderna är detaljerade och påskostade, med rysch och pysch och gyllene kantband, som något en solist har på en operascen, och scenografin är både finurlig och intressant. Man har till och med plats för sängen med alla madrasserna, bakom ett skynke, även om sängen är i kortaste laget. 
Det handlar om kungen som ska ge sej iväg ut på resa, samma kväll som hans son, prinsen, väntas hem från sin prinsess-sökar-resa. Man väntar lite, men till slut har inte kungen tid att dra ut på det längre. Speciellt inte som det är samma skådis som spelar både kung och prins. Det ena exkluderar liksom den andre. 
Knappt har kungen gått så börjar pigan en rapp om det dåliga vädret. Den är rolig, och tillräckligt lång för att kungen ska kunna bli prins. 
Han har inte haft någon tur, berättar han i en sång, när han väl kommit hem. Han har sökt över hela världen, och ingenstans har han hittat någon prinsessa. En var tydligen så osugen på att gifta sej att hon smet, under natten, och rymde. Hon väckte inte ens katten.
Så går han och lägger sej, och drottningen är precis påväg att göra detsamma, när det knackar på dörren. Piga-Fia har haft gott om tid att byta om till prinsessa på vift. 
Kan hon få komma in och torka sej lite? Javisst, säger Drottningen. Så berättar prinsessan en hemlighet: Hon är en prinsessa som har rymt för att slippa gifta sej. Hon rymde om natten, utan att väcka katten. 
Nu fattar vissa ungar: Det är säkert samma prinsessa som rymde för att att slippa träffa prinsen. Andra ungar fattar att vissa ungar fattar, och frågar viskande vad det är dom har fattat. 
Drottningen övertalar - nja, tvingar - prinsessan att sova över, och placerar en liten ärta under alla madrasserna. Stackarn sover inte en blund. Been there, done that, eller hur? Jag åkte en gång tunnelbana från Skärholmen när en kvinna steg på i Mälarhöjden. Hon pratade i mobil och beklagade sej högt för någon att hon var tvungen att åka kommunalt in till stan, för hennes bil var sönder. Vi andra i vagnen, vissa so antagligen dagligen pendlade ut till Hallunda och tillbaka, var inte ett dugg empatiska. Franska revolutionen startade nog på liknande sätt. Av nästan samma anledning i alla fall.
Det är en skönt bearbetat saga. Prinsessan är inget litet rosasprutande våp, hon överger hellre sitt sköna liv än gifter sej mot sin vilja. Och prinsen och prinsessan träffas utan att veta att den andre är kunglig, morgonen efter  Det säger bara klick, liksom.
Barnen är stilla och tysta, och det är väl det bästa betyget. Vissa sitter själv mitt på golvet, andra sitter fastklamrade som små apor i knät på de vuxna. 
Det slutar med att prinsen och prinsessan gifter sej. Under sista refrängen går en propp, och musikmaskinen dör. Det är ett mycket passande avslut. 
Synd bara att Kungen inte kan vara med på bröllopet. Men kanske Prinsen sticker ut och köper kvällstidningen, så att Kungen kan få ta sej en titt på sin svärdotter? Och sen kanske Prinsessan måste bjuda klännings, så att Piga-Fia kan komma in och smaka lite på bröllopstårtan?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Friblijett, Tack Malvolio Morrhår och Popupteatern! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DRÖMSTÄLLE, med Clowner Utan Gränser på Orionteatern.

Efter föreställningen visar man en film om sin verksamhet som clowner på olika flyktingläger. Vi får se vita tältbyar, nästan som Anakin Skywalkers barndomsby, beigt, vitt, sandigt, torrt. Inga växter, inga färger, förutom här och där på kläderna. Man visar clownerna, omgivna av skrattande barn och vuxna, ute på öppna sandplaner eller inne i partystora tält, trollande, skojande, tokroliga och helgalna. 
Man förundras över att publiken fortfarande kan skratta, att dom kan glömma, tills man inser att det är det enda dom kan göra: glömma, skratta, inte tänka då eller sen, bara tänka nu.

Låter det intressant? Här är resten:


MYS MED KÄNDIS av Andreas Boonstra på Moment:Teater:

”Vilket jäkla skitprogram, va? Tittar folk verkligen på sånt här?”
Och nån ur sällskapet - vi kan säga att dom är typ fem, det skulle kommit en till, men han fick ingen barnvakt - säger:
”Du, detta är ett av de mest framgångsrika programmen just nu. Varje fredag bänkar sej 9,5 miljoner svenskar framför dumburken och glor.”
”Varför?” säger nån.
”Det här är vad dom vill ha,” svarar nån annan. ”Mys. Trevligheter. Konfliktlöshet.”
Ingen av de förfestande frågade sej varför ett sånt här program kan vara så framgångsrikt, man var för upptagen med att ta avstånd från det, för rädd att man långsamt höll på att förvandlas till något som heter demografi. 
”Faan,” säger Boonstra, ”tänk om det var såhär? Tänk om man skulle skriva en pjäs om det här?”
”Du och dina pjäser…” skrattar en av vännerna, en kille som förut hade drömmar om att bli nåt, trubadur, författare, reaktionär, men som nu sen många år tillbaka jobbade på dagis. Hans rygg började slitas ut av att lyfta så många barn varje dag, men här, i det här gänget, efter dom här ölen, hade han liksom glömt den verkligheten. 

Låter det intressant? Här är resten: 



CULLBERGBALETTEN: WORKS På Dansens Hus.

"Efter paus är det en helt annan grej. Här är det magi, konst, verklighetsflykt, poesi, drama. Estetiken är hämtad ur Film Noir. Fyra musiker sitter längst bak på scenen: Bas, Pinao, saxofon och dragspel. Dom spelar jazz. Den där typen av jazz dom spelar i början av ett Hercule Poirot-avsnitt. Den där typen av jazz som nästan behöver en voice-over. Den där typen av jazz man hör när man ser en filmatisering av en Raymond Chandler-bok. Det där som spelar i bakgrunden när en mansröst plötsligt säger:
”She was a hot blonde in a cold city, looking for a future in a town without a past…”"

Låter det intressant? Här är resten:




onsdag 29 oktober 2014

DRÖMSTÄLLE, i regi av Pelle Hanneus, med P. Nalle Laanela, Stacey Sacks och Rupesh Tillu, clowner utan gränser på ORIONTEATERN föreställning 193 23/10 2014.

HUR SER DU PÅ SAKEN?
Min kompis Bill Hjätte tar sin uppgift på allvar. Jag har glömt vad det kallas, det han är, men vad han gör är att han har kontakt med flera teatrar, och kan på kort tid samla ihop en publik, bland annat, om det skulle behövas. Han frågade mej, dagen innan föreställningen, via mail, om jag ville komma och se föreställningen, och sen, efter mitt jatack, följdes det upp av lite info, om tider och sånt. Han är lite som en reseledare, liksom.

Jag är tidig, givetvis, men har av Bill fått veta att det bara är att hämta ut biljetterna i kassan, vilket jag gör, och går in i det lilla kafét för att vänta.

Orionteatern, byggnaden, är en gammal nedlagd mekanisk verkstad från 1929. Det är lite fräsigt att föreställa sej att detta en gång var ett industriområde, nästan ända fram till 80-talet. Det känns lite som om man är i en lada. Det känns lite som om vinden skulle blåsa in mellan brädväggarna, och att man skulle frysa, även om man inte gör det. På något sätt påminner mej det hela om något ur en slags adventskalender. Det mysigt utblottade, liksom. 

I det lilla prånget vid biljettkassan stannar jag för att klappa en hund, och springer på min vän Lucy Red Rat, också hon ditbjuden av Bill Hjätte. Vi pratar jobb, utbildningar och undviker ord som framtiden och karriär, sådär som man ibland gör, tills det är dags att gå in i salongen. 

Clowner Utan Gränser är en idéel organisation som startade 1996, utgår från FNs konvention om barns rättigheter och under 2013 gav dom 82.000 barn i sju länder något att skratta åt. 

Det första som slår mej är de väldigt vackra vita kläderna. Jag är inte van att kostymer på fysiska artister är så detaljerade, så ambitiösa, så fantasifulla. Clowner, tänker jag, har slitstarka, tåliga kläder. Saker man kan dratta omkull i. Här gränsar det nästan till något som borde bäras av någon som rör sej väldigt, väldigt försiktigt. Såna som rider på enhörningar. Såna som bär parasoll och är med i Fellinidrömmar. 

Det handlar om tre clowner, en stor, en liten, en lång och smal, som hittar en stor, vacker, underbar bur.

Så kan man se handlingen, om man, som jag, är en vit man som lever ett tryggt, relativt säkert liv i ett land utan vare sej naturkatastrofer eller krig.

Föreställningen är fylld av clownerier, trolleri, dans och cirkusartisteri. Jag, som tycker det är läskigt när folk kan trilla och slå sej fördärvade, känner mej nästan fysiskt medveten om Orionteaterns knöggliga cementgolv, men dom stunderna är gudskelov få. 
Det är mycket bra musik, både stämningsmusik, och en slags ren dansmusik, och akten bygger väldigt mycket på publikkontakt.
Och vi blir uppdragna på scenen, både jag och Lucy Red Rat. Hon får dra i ett rep, och jag får agera en slags klätterplanka åt den lilla clownen. Dom frågar om våra namn, och minns dom sen under hela föreställningen. I slutet får vi komma upp igen, tillsammans med en äldre kvinna i publiken som dom har döpt till mamma, och får dra i ett stort rep så den stora buren lyfts upp i luften och dom kan smita ur sitt fängelse. 
Repet var grovt som en ledstång av trä, elastiskt och liksom söndertrasat, om nån nu undrade. Och buren var ganska tung. Och den lilla clownen var inte alls tung.

Efter föreställningen visar man en film om sin verksamhet som clowner på olika flyktingläger. Vi får se vita tältbyar, nästan som Anakin Skywalkers barndomsby, beigt, vitt, sandigt, torrt. Inga växter, inga färger, förutom här och där på kläderna. Man visar clownerna, omgivna av skrattande barn och vuxna, ute på öppna sandplaner eller inne partystora tält, trollande, skojande, tokroliga och helgalna. 
Man förundras över att publiken fortfarande kan skratta, att dom kan glömma, tills man inser att det är det enda dom kan göra: glömma, skratta, inte tänka då eller sen, bara tänka på nu.

Har du nånsin gått tillbaka till en teveserie och sett den om igen? Eller en film? Och även om teveserien eller filmen är densamma så är det efter en tid något som är annorlunda. Det är du som har förändrats. Du ser saker annorlunda. Du har levt. Något har hänt. Förhoppningsvis. 

När jag efter filmen försöker tänka tillbaka på föreställningen, är det nästan en annorlunda, nästan en annan föreställning jag minns. Jag ser den på två olika sätt: före och efter filmen om flyktinglägren. Jag ser på clownernas intresse för fåglarnas flykt på ett helt annat sätt efter filmen. Innan dess var det mer en gullig sysselsättning. Nu, efteråt, är det ett uttryck för längtan, en slags avundsjuka på något som är på väg någon annanstans, som inte behöver vara här. Och kanske också en viss medvetenhet om att det farliga, som anfallande plan, kan komma ovanifrån. 
Våra samlade krafter att lyfte buren har en helt annan betydelse nu. Lycka och skratt känns plötsligt lite viktigare.
Jag tänker på oss, publiken trygga i att vi efter föreställningen kan gå ut, gå hem, gå till jobb, vänner, restauranger, barer, nån annan teater, eller bio. 
Och jag tänker på en annan slags publik där det här, föreställningen, fantasin, verklighetsflykten, nuet, är det enda man har. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Friblijett, Tack Orionteatern! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MYS MED KÄNDIS av Andreas Boonstra på Moment:Teater:

”Vilket jäkla skitprogram, va? Tittar folk verkligen på sånt här?”
Och nån ur sällskapet - vi kan säga att dom är typ fem, det skulle kommit en till, men han fick ingen barnvakt - säger:
”Du, detta är ett av de mest framgångsrika programmen just nu. Varje fredag bänkar sej 9,5 miljoner svenskar framför dumburken och glor.”
”Varför?” säger nån.
”Det här är vad dom vill ha,” svarar nån annan. ”Mys. Trevligheter. Konfliktlöshet.”
Ingen av de förfestande frågade sej varför ett sånt här program kan vara så framgångsrikt, man var för upptagen med att ta avstånd från det, för rädd att man långsamt höll på att förvandlas till något som heter demografi. 
”Faan,” säger Boonstra, ”tänk om det var såhär? Tänk om man skulle skriva en pjäs om det här?”
”Du och dina pjäser…” skrattar en av vännerna, en kille som förut hade drömmar om att bli nåt, trubadur, författare, reaktionär, men som nu sen många år tillbaka jobbade på dagis. Hans rygg började slitas ut av att lyfta så många barn varje dag, men här, i det här gänget, efter dom här ölen, hade han liksom glömt den verkligheten. 

Låter det intressant? Här är resten: 



CULLBERGBALETTEN: WORKS På Dansens Hus.

"Efter paus är det en helt annan grej. Här är det magi, konst, verklighetsflykt, poesi, drama. Estetiken är hämtad ur Film Noir. Fyra musiker sitter längst bak på scenen: Bas, Pinao, saxofon och dragspel. Dom spelar jazz. Den där typen av jazz dom spelar i början av ett Hercule Poirot-avsnitt. Den där typen av jazz som nästan behöver en voice-over. Den där typen av jazz man hör när man ser en filmatisering av en Raymond Chandler-bok. Det där som spelar i bakgrunden när en mansröst plötsligt säger:
”She was a hot blonde in a cold city, looking for a future in a town without a past…”"

Låter det intressant? Här är resten:



RESIDUAL BITS OF SUNLIGHT av Örjan Andersson i Hörsalen på KulSta. 

"Jag tänker på när jag var liten, ung, tonåring. Fascinationen med övergivna platser. När man var ute i skogen och hittade det där övergivna huset. Eller det där fallfärdiga skjulet bakom planket? Man rev ett helt kvarter i köpingen där jag bodde, och vi, några unga, hade en härlig vinter och vår, tills lastbilarna kom och allt slutade som majbrasa nere vid stranden. Jag minns hur vi smög in i de övergivna silosarna vid hamnen. Hur vi plötsligt var ensamma i hela världen, på upptäcksfärd. Jag minns husen dom rev för att ge plats åt Liljeholmskajen. Hur jag och Skäggige Skalman, bara för några år sen, smög runt, kikade in, sakletande."

Låter det intressant? Här är resten: 



tisdag 28 oktober 2014

MYS MED KÄNDIS, av Andreas Boonstra, Regi/bearbetning: Paula Stenström Öhman, Scenografi/kostym: Hanna Cecilia Lindkvist, Ljusdesign: Johan Sundén, Musik: Simon Steensland, Medverkande: Josefin Ankarberg, Anders Berg, Linda Källgren, Oskar Thunberg, Rebecca Westholm, på Moment:Teater, FÖRESTÄLLNING 192 22/10 2014

JAG LÄNGTAR TILL LANDET SOM INTE ÄR
Minnie Drivers cover av Master Blaster går ner i volym, det plingar till i hörlurarna, och så höjs musiken igen. Jag har fått ett sms. 
Jag stannar cykeln, fiskar fram telefonen och läser. Det är från min kompis Malvolio Morrhår:
”Vill förvarna… kan bli en 5-10min sen. Sega tåg…”

I vanliga fall blir jag irriterad om folk inte passar tiden, men den här gången är det helt okej. 
Jag har nämligen cyklat vilse.

Vi ska mötas på Moment:Teater i Gubbängen, jag och Malvolio Morrhår, för att se Mys Med Kändis. Han tar tunnelbanan, och jag ska cykla. 
Jag har cyklat hit förut. Senast någon gång i våras, när jag såg gästspelet Jaktscener från Nedre Bayern. Jag minns att det inte alls tog så långt tid att komma dit, och jag ser liksom delar av vägen framför mej: sväng över tvärbanerälsen vid de höga husen i Årsta, och sen upp förbi det där stallet, och sen den där långa vägen längs de lugna villakvarteren, och så…
Jag minns inte riktigt slutet, men jag hoppar på cykeln och börjar trampa. Minnie Drivers senaste skiva är en hit, och det går lätt att trampa, trots en avsevärd, nästan påtaglig luftfuktighet.

Allt är som jag minns det. Rondellerna, villakvarteren, cykelbanorna. Men nånstans gör jag ett misstag. Svänger där jag inte borde svänga, eller tar inte av där jag borde. Jag tror jag vet var det var. Jag borde tagit till höger i den senaste rondellen, istället för att fortsätta rakt fram. 

Jag skickar iväg ett smiley-sms till Malvolio för att visa att jag fått hans meddelande, och att jag inte är arg, och eftersom jag ändå har stannat är det lika bra att jag kollar var jag är. Jag klickar bort Malvolios sms och öppnar kartfunktionen, skriver in Gubbängen.
Fem minuter senare sitter jag inne i Moment:Teaters foajé. Det var så enkelt. Jag var så nära. Bara några kvarter fel. Det är en liten värld.

Malvolio dyker upp, bara några minuter sen, och vi beställer mackor och kaffe. Mackorna ser inte mycket ut för världen, men är väldigt goda. Så goda att jag nästan överväger att köpa en till. Men det stannar vid tanken.
En kvinna kommer fram, och visar sej vara Malvolios gamla sånglärarinna. Kvinnan som på en tallelktion faktiskt upptäckte att han kunde sjunga. Det är en liten värld, byggd av tillfälligheter. Vi pratar teater och sång tills det är dags att gå in.

Det råder röra. Svartklädda tekniker rusar runt, snackar i headset och försöker styra upp. Scenens golv och fond är greenscreensgrön. Rekvisita, möbler och klädställningar trängs längs med scenens sidor. Vi är i en studio, där det snart ska hända saker. 
Så slutar man föreställa, och vi får veta att detta bara är på låtsas, för att vi ska få en känsla av hur det är att vara i en studio innan sändning. Teknikerna försvinner, och kommer tillbaka som kändisarna, stjärnorna som är så mycket bättre på ett slott.
En skådespelare, en författare, en musiker, en slalomåkerska och en helt vanlig tjej träffas nånstans där det är trevligt, för att laga mat, lära känna varandra och framförallt: definiera sej själv och sin värld.
Det handlar om en alternativ verklighet. Teve-verkligheten. Om hur det vore om verkligheten vore precis sådär härlig som den är i dom där mysiga teveprogrammen där kändisar samlas på ett slott och sjunger varandras sånger, tävlar och talar ut.
 Det hela bygger på en intressant idé, och lever på det suveräna skådespeleriet, och på ett gäng välskrivna repliker. 
Det blir tydligt, ganska fort, att det inte finns någon konflikt. Att det är det som är grejen. Vi, en ganska teatervan publik, försöker hela tiden hitta vägen det är meningar att föreställningen ska ta. Är det en parodi? Nej. En komedi? Nej. En fars eller en traversti? Nej, och åter nej.

Det är ett experiment. Man försöker se om man kan göra teater utan drama, utan motsättningar, utan katarsis, utan vändpunkter. Det är nästan så att man sitter och undrar om dom visar upp det hela som för att säga:
”Titta! Är det detta ni vill ha? Detta dravel? Detta hjärndöda tuggande, dessa ointressanta floskler?”
Jag jobbade en gång med en tjej som gillade att medeltidslajva. Hon sydde sina egna kläder, åkte till Gotland och interagerade med andra likasinnade. En gång, när hon var en piga, tror jag det var, så var det plötsligt som om hon verkligen var den där pigan. Det varade bara några sekunder, men figuren hon föreställde och personen hon är var under en kort stund samma person. 
Den här föreställningen är lite som om man lajvar. Man bestämmer vilka man ska vara och så är man det. 
Det är långt, och det kunde varit kortare, eller längre. Det känns inte som om tiden spelar någon roll. Vi lär oss inte mer efter paus än vi gjorde under första akten, om man bortser från avslutningen där skådespelerskan drar paralleller mellan kvällens föreställning och en Pirinen-pjäs, om Familjen Bra, något som visar sej vara föreställningens nyckel, pudelns kärna.

Det intressanta med det här är nästan dom vägarna man inte tagit: Man har inte svängt in på parodistigen, och helt sonika gjort en slags skrattspegel à la Titta Vi Flyger-filmerna. 
Man har inte heller gjort ett existentiellt drama, där karaktärerna inser att dom är fångna i en slag alternativ verklighet som i Pirandellos Sex roller söker en författare. 
Man har inte heller hållit sej till psykodramat, där karaktärerna är ”verkliga” och man får följa deras liv och hemligheter, som i något av Norén eller Albee. 
Man verkar inte heller ha ställt sej frågan: Varför är dessa program så framgångsrika? Vad är det som fattas det svenska folket, som dom tycker sej få när dom tittar på det här? Och varför tycker vi det är något som man kan spela en pjäs om?

Jag sitter och fantiserar hur allting började. Jag tror att författaren Andreas Boonstra helt enkelt satt framför teven en kväll, och blippade förbi på kanalerna. Kanske var han förkyld, snuvig, inlindad och ömklig, eller också satt han och festade med några vänner.  I alla fall stod teven på, sådär som den gör när man inte har något intressant att säga, och ett av alla mysprogram flimrade förbi. 
Jag bestämmer mej för att han inte alls var sjuk, utan förfestande. Han hade plötsligt börjar känna sej väldigt medelålders, och som preventiv hade han lyckats få ihop delar av det gamla gänget, för lite skitsnack, några backar öl, och sen en tur in till Kvarnen, som på den gamla goda tiden. Jag tror man behöver ha sällskap för att komma på en sån här idé. Jag tror man behöver ha sällskap att vända sej till, och säga:
”Vilket jäkla skitprogram, va? Tittar folk verkligen på sånt här?”
Och nån ur sällskapet - vi kan säga att dom är typ fem, det skulle kommit en till, men han fick ingen barnvakt - säger:
”Du, detta är ett av de mest framgångsrika programmen just nu. Varje fredag bänkar sej 9,5 miljoner svenskar framför dumburken och glor.”
”Varför?” säger nån.
”Det här är vad dom vill ha,” svarar nån annan. ”Mys. Trevligheter. Konfliktlöshet.”
Ingen av de förfestande frågade sej varför ett sånt här program kan vara så framgångsrikt, man var för upptagen med att ta avstånd från det, för rädd att man långsamt höll på att förvandlas till något som heter demografi. 
”Faan,” säger Boonstra, ”tänk om det var såhär? Tänk om man skulle skriva en pjäs om det här?”
”Du och dina pjäser…” skrattar en av vännerna, en kille som förut hade drömmar om att bli nåt, trubadur, författare, reaktionär, men som nu sen många år tillbaka jobbade på dagis. Hans rygg började slitas ut av att lyfta så många barn varje dag, men här, i det här gänget, efter dom här ölen, hade han liksom glömt den verkligheten. 
Nån annan, nån som gått en utbildning som faktiskt lett till någonting, säger:
”Om det kompromissfyllda livet bakom kameran? Det som vi inte får se?”
”Nej, en pjäs om det liv som Svenssons hemma i stugorna tror att dom lever?”
”Och visa att det inte alls är det liv dom lever?”
”Nej, inte alls. Det ska vara precis sådär själlöst och konfliktlöst och mysigt som dom tror det är.”
”Coolt,”
”Häftigt,”
”Låter kul…”
Man gör slut på ölen. När det är dags att börja dra in till Kvarnen verkar det som om ingen längre har lust. Man bryter upp, kramar om varandra och säger att det här måste man göra snart igen. 
Dagen efter sätter sej en något bakfull dramatiker framför sin dator, startar ett ordbehandlingsprogram och skriver: 

MYS MED KÄNDIS
En komedi av 
Andreas Boonstra.

Så deletar han ”komedi” så att det istället står ”En av”, börjar knapra på några inte längre så krispiga ostbågar från kvällen innan, och så startar han.

Hamlet sa att Skådespelarkonstens syfte är att hålla upp en spegel för naturen. 
Bertolt Brecht sa: "Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den.”
Jag letar efter ord att beskriva det hela, och stannar vid Pastisch. Något som är inspirerat och i stil och/eller utförande följer ett original.
Man säger: Såhär är det. 
Och så är det det. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Friblijett, Tack Moment:Teater! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ILLUSIONER av Ivan Vyrypaev i regi av Olof Hansson på Teater Galeasen.


"Stängde jag av spisen? 
Vetskapen, säkerheten att plattan står på där hemma, att vattnet har kokat bort, att kikärtorna bränts vid, att plattan är glödande röd, att snart hela huset står i lågor, är så stark att jag är på väg att resa mej ur min stol och hukande försvinna ut ur salongen, för att cykla hem, för att rädda världen från undergång. 
Men jag sitter kvar. Tar ett djupt andetag och sitter kvar.
Visst måste jag väl ha stängt av spisen?"

Låter det intressant? Här är resten:


CULLBERGBALETTEN: WORKS På Dansens Hus.

"Efter paus är det en helt annan grej. Här är det magi, konst, verklighetsflykt, poesi, drama. Estetiken är hämtad ur Film Noir. Fyra musiker sitter längst bak på scenen: Bas, Pinao, saxofon och dragspel. Dom spelar jazz. Den där typen av jazz dom spelar i början av ett Hercule Poirot-avsnitt. Den där typen av jazz som nästan behöver en voice-over. Den där typen av jazz man hör när man ser en filmatisering av en Raymond Chandler-bok. Det där som spelar i bakgrunden när en mansröst plötsligt säger:
”She was a hot blonde in a cold city, looking for a future in a town without a past…”"

Låter det intressant? Här är resten:



RESIDUAL BITS OF SUNLIGHT av Örjan Andersson i Hörsalen på KulSta. 

"Jag tänker på när jag var liten, ung, tonåring. Fascinationen med övergivna platser. När man var ute i skogen och hittade det där övergivna huset. Eller det där fallfärdiga skjulet bakom planket? Man rev ett helt kvarter i köpingen där jag bodde, och vi, några unga, hade en härlig vinter och vår, tills lastbilarna kom och allt slutade som majbrasa nere vid stranden. Jag minns hur vi smög in i de övergivna silosarna vid hamnen. Hur vi plötsligt var ensamma i hela världen, på upptäcksfärd. Jag minns husen dom rev för att ge plats åt Liljeholmskajen. Hur jag och Skäggige Skalman, bara för några år sen, smög runt, kikade in, sakletande."

Låter det intressant? Här är resten: