Riktigt bra teater får mej att känna det som om jag just överlevt Insane på Gröna Lund. Och efter De Oskyldiga på Dramatens lilla scen var jag helt svettig, sjukt uppspelt och grundligt syresatt. Och glad att jag var vid liv. Och glad över min upplevelse. Och lite hes.
För det här är spännande. Det här är den slags teater jag gillar, där allting bara verkar hända och vända i stunden, och man sitter där andlös och väntar på nästa replik.
Lilian Hellman har skrivit en ruskigt bra pjäs.Två lärarinnor på en flickskola blir av en elev anklagade för att vara lespiska, och plötsligt har vi en grekisk tragedi framför oss. Ingen kommer undan.
Grym mask av Thea Kristensen Holmberg och Peter Westerberg. Innan föreställningen hade jag parkerat min cykel vid Margaretha Krook-statyn, och hade funderat var kvinnor med ansikten höll till på svensk scen. Såna som Siif Ruud och Margaretha Krook och Mimi Pollack. Och så plötsligt står dom på Dramatens lilla scen, utklädda till tonårsflickor. Bra mask där:)
Jag var inte så impad av scenografin, som tyvärr bara bestod av en slags gigantisk vinkellinjal i furu som hela tiden vändes och vreds. Jag antar att det var ens slags symbolik om trekanter och vinklar, men mej tråkade det bara ut. Det går åt en himla massa tid för sex tonårsflickor att flippa en gigantisk vinkellinjal.
Kostymen var helt okej. Skorna var bäst.
I regin hade jag kanske önskat lite tätare spel. Några tysta sekunder i spelet. Flickan som startar ryktena spelades som en helt igenom ond person, där jag kanske hade föredragit att göra henne till en flicka som testar gränser på det där sättet man testade gränser när man var tonåring, utan en definitiv plan. Funkar det här? Vad händer om jag säger det här? Också Lotta Tejles moster var oförlåtligt regisserad. Sympatierna låg uppenbarligen någon annanstans. Hade varit kul om hon i alla fall fått en chans att göra sej hörd.
Jag var grymt impad av Bejarano Danilo som spelade en av lärarinnornas fästman. Han hade en spelstil och en inställning jag aldrig sett förut, en undertext som intresserade mej.
Första akten tillhör småflickorna, och andra tillhör Eva Röse.
Om du gillar det här kanske du gillar:
Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare.
Låter det intressant? Här är resten:
"En av anledningarna till att jag älskar teater är att det går att variera och tolka in i det oändliga. Man kan inte säga ”Nej tack, jag har redan sett Hamlet”, på samma sätt som man kan säga ”Nej tack, jag har redan sett The Hobbit”. Man kan se en uppsättning av en pjäs som man verkligen avskyr, och sen kan man se exakt samma pjäs, men av en annan regissör, eller med andra skådisar, och man fullständigt älskar den. Man kan till och med se samma uppsättning vid olika tillfällen och få två helt skilda upplevelser. Teater är en konst för stunden. Det är upplevelsen av ett ögonblick. "
Låter det intressant? Här är resten:
"Det här är en idiotisk historia fylld av vidriga människor och underbar musik. Librettisterna Giuseppe Adami och Renato Simoni är svaret på frågan Hur många idioter behövs det för att skriva ett riktigt dåligt libretto?"
Låter det intressant? Här är resten:
