Musik och sångtexter: Jerry Herman, Text: Harvey Fierstein, Baserad på pjäsen »La Cage Aux Folles « av Jean Poiret, Översättning: Peter Dalle, Sångtexter: Ture Rangström, Kompositör: Jerry Herman, Regi: Ronny Danielsson, Kostym: Annsofi Nyberg, Scenografi: Lars Östbergh, Koreografi: Roger Lybeck, Musikaliskt ansvarig/arrangemang: Joakim Hallin, Mask: Anna Lilja, Ljus: Jonas Nyström, Medverkande: Joel Mauricio Almroth, David Alvefjord, Gunilla Backman, Anette Belander, Jesper Blomberg, Camilo Ge Bresky, Göran Engman, Anna-Maria Hallgarn, Isac Hellman, David Joseph, Linda Kulle, Oscar Pierrou Lindén, Gustav Levin, Fredrik Lycke, Crister Olsson, Nils Sundberg, Kapellmästare/musiker: Daniel Palm, Musiker: Magnus Anderfjärd, Hanna Ekström, Mimmi Hammar, Fredrik Karnell, Bo Sandberg.
John and Fred,
share a bed.
It’s been that way for many years.
Fred loves John
John loves Fred.
Happy together.
If there’s a better friend for John than Fred,
John hasn’t found hit yet.
Whenever Fred’s not feeling well,
John takes him to the wet.
Nothing is to good for his pet.
And they’re a family
a kind of family.
They come in many shapes and sizes,
many colors and disguises.
They’re a family.
A kind of family.
And anyone can be a family
Jane and Sue,
happy too.
They run the house together.
Sue helps Jane
Jane helps Sue.
That’s how they like it.
They’ve got their hand full with their work, the house,
and seven younger ones.
The little moments gets them through the day,
and when the day is done,
they say ”It’s fun beeing a nun”
And they’re a family
a kind of family
They come in many shapes and sizes,
many colors and disguises
They’re a family
a kind of family
and anyone can be a family
Father Knows Best was a sitcom.
Another Brady Bunch do we really need?
So many people slowly going crazy,
trying to be Donna Reed.
Remember John and Fred
who share a bed ?
Well John met Chris
What once was two is three
Another kind of family.
Here’s to the families
all kind of families
They come in many shapes and sizes,
many colors and disguises
Here’s to families.
All kind of families.
They are determined by the heart,
and anyone can be a part of a family.
They are determined by the heart,
and anyone can be a part of a family.
JOHN AND FRED
ur The Gay Nineties
av Dale Gonyea
Det var en helt vanlig dag. Jag steg upp, gjorde en kaffe, satte mej framför datorn, skrev klart min långa rapport om CLUB CORNER OF THE SKY på Klaras Kaféscen, gjorde nån slags lunch, och drog till Uppsala.
Kanske inte en helt vanlig dag, förresten. Visserligen har jag varit i Uppsala några gånger, tillräckligt många för att hitta i citykärnan, veta var det ligger trevliga fik, och var andrahandsaffärerna ligger, men jag skulle nog inte säga att det tillhör vanligheterna att jag drar dit på besök.
När jag nu räknar efter kommer jag fram till att jag varit där minst åtta gånger. Sju, om man ska vara exakt, för jag såg två av uppspelen från STDH vid samma tillfälle.
Jag har sett LANDET ENSAMHETEN, VI SKA VARA VILDBARN NU, SKVALLER, SPINDELKVINNANS KYSS, CABARET, och MIN VÄN FASCISTEN på Uppsala Stadsteater, och KÖTTMARKNADEN, COME TOGETHER, på andra scener i stan.
Så det är kanske inte så ovanligt att jag drar till Uppsala?
Dagen innan, på kvällen, när jag låg i sängen och försökte fatta hur man sökte efter människor på Snapchat, hade jag fått ett meddelande på fejjan, från min kompis Catharina Coltrast, frågande om jag ville se första publikrepet av LA CAGE AUX FOLLES på Uppsala Stadsteater.
Jag hade helt glömt att dom var på gång. En liten del av mej var inte så väldigt sugen - detta är absolut inte en av mina favoritmusikaler - och jag hade planerat att -
Absolut, tack, gärna!!!!, svarade jag. Jag menar, om jag inte hänger på nu kommer det väl antagligen aldrig att bli av. Så sugen är jag inte på ännu en LA CAGE att jag reser land och rike runt…
Du får fyra biljetter, svarar hon, och jag tänker att det är konstigt att jag inte är mer populär i min bekantskapskrets, jag menar; hur många människor känner nån som känner nån som känner nån som kan fixa repbiljetter till en stor musikal, bara sådär?
Jag gör en plan i huvudet på vilka vänner jag ska bjuda med, och börjar med att messa min kompis Patti-Li Leuk, och får till svar att han gärna ville, men att han hade föräldrarna på besök, från Värmland.
Ta med dom, jag har fått fyra biljetter, messar jag tillbaka, och stryker dom andra två vänner från min lista.
Okej, messar han tillbaka.
Vi messar lite om tider och när vi skulle kunna åka, men kommer fram till att detta med föräldrar är lite som att klä på ett dagisbarn, eller valla kalkoner, man kan inte stressa dom, så han, som känner mej, och vet hur jag gärna tar det långa benet före, säger att vi nog ska resa dit separat, men åka hem tillsammans.
Och det var nog tur: jag gör alla Uppsalas secondhandbutiker på det två timmar jag har, och lyckats klämma in en vegetarisk buritto på Zócalo, i en av stans alla gallerior, innan jag stressar förbi TGR - man kan inte missa TGR - på vägen till Uppsala Stadsteaters restaurang, en trappa upp, där jag sitter och väntar, när Patti-Li Leuk kommer, tillsammans med Mamma och Pappa Leuk.
Det handlar om George och Albin, två medelådlers bögar i parrrelation, som driver dragshowklubben La Cage Aux Folles, vid franska Rivieran, där Albin är stjärnan, Zaza. George har en son från ett förvirrat famntag för 20-talet år sen, och en dag kommer denna hem och berättar att han ska gifta sej. Inte bara med en kvinna, utan dottern till en högkonservativ minister, en man som avskyr allt som George och Albin står för. Han har bjudit hem sina kommande svärföräldrar för att dom ska få träffa hans mamma och pappa, en konstellation där Albin inte ingår. Tills det visar sej att mamma inte kan komma…
Detta är första publikrepet, första gång man har folk därute i mörkret, första gången man får nånting tillbaka, och det märks att man är lite skakade. Steg som inte sitter. Möbler som inte står där dom ska stå, eller står där dom inte ska stå. Kläder som inte uppför sej som man hade tänkt.
Det är precis som det ska vara.
Och givetvis, eftersom det bara är en repetition, så kommer en massa saker att se annorlunda ut när det väl är dags för premiär. Men en sak står klar:
Fredrik Lycke som Albin/Zaza, är strålande. Och med strålande menar jag fenomenastisk. Förutom att han är övertygande som en glamorös drag queen till utseendet, har han också bett i repliken, och när saker inte riktigt går som det ska, improviserar han repliker, och dom låter lika bra som dom skrivna. Nej, förresten, det är nog tvärt om: hans skrivna repliker låter lika bra som dom han hittar på, och det är imponerande, för gränserna har liksom suddats ut.
Jag hade varit ännu mer imponerad om han fått lite mer hjälp av peruker och kostymer, men det är som sagt första publik, så mycket kommer antagligen att ändras efter det här.
Det går inte många minuter efter att han har kommit in på scenen innan han seglar upp som den klara favoriten i titelrollen i Harvey Fiersteins TORCH SONG TRILOGY, ARNOLD på svenska, pjäsen där Christer Henriksson slog igenom på Stockholms Stadsteater, nångång på slutet av 80-talet, och där även Richard Woolf gjorde ett försök för några år sen.
Och när jag ändå får drömma: Vad sägs om att helt enkelt sätta upp musikalen SPINDELKVINNANS KYSS, och ge honom rollen som Molina? Regisserad av Markus Virta (PARADE), Tobias Theorell(SWEENEY TODD, SVARTA DJURET SORG, eller Hugo Hansén SPRING AWAKENING). Vem ska spela Valentin, revolutionären? Patrik Martinsson? Och som Spindelkvinnan? Anki Albersson? Gunilla Backman? Petra Nielsen? Eller är det välkommen tillbaka, Lisa Nilsson?
Det är också kul att se en relativt ung Albin tillsammans med en äldre George, fantastiskt bra spelad av Gustav Levin. För mej är det intressant med åldersskillnaden mellan de två: den äldre mannen och den yngre, som nu börjat åldras och är rädd att han ska bli utbytt. Trofé-twinken med ett bäst-före-datum som närmar sej.
Och när han är utklädd till morbror Maurice i början av andra akten, påminner han mej om den vindögde stumfilmskomikern Ben Turpin. Googla, och garva.
På raden framför mej, längst fram, sitter en ung kvinna som verkar tycka att en man i damkläder, vilken man som helst, är det mest löjeväckand, garvansvärda som någonsin har setts på en scen, och det hedrar Lycke att han inte en enda gång tar in henne i spelet, börjar spela till henne, dras med i hennes skratt och börjar sälja ut vad föreställningen handlar om.
Hon är, för mej, den kvinnliga motsatsen till en straight man som tycker män i damkläder är äckligt. Hon tycker om dom är ur-roliga, det kvittar vad dom gör, vad som säger, vad dom sjunger; för henne är dom clowner med paj i ansiktet, komiker som tappar byxorna och drattar på ändan: hon skrattar läppen ur led. Åt dom, inte med dom, men jag tror inte hon själv förstår skillnaden, utan anser sej nog vara ganska frigjord och accepterande.
När jag såg det här teamets uppsättning av CABARET för något år sen, på den här scenen, tyckte jag till en början att det verkade lovande: jag såg en massa containrar och lastpallar på scenen och tänkte att detta var en intressant vinkling: ett flyktingläger sätter upp musikalen, men jag antar att man måste vara Alexander Mørk-Eidem för att genomföra en sån idé.
Också den här gången trodde jag till en början att tolkningen var mer intressant än den var:
Här trodde jag att - eftersom de mindre rollerna också dubblerar som Cageller, och den konservativa politikern dubblerar till och med som Hanna Från Hamburg, pisksnärterskan - man gjort en intressant vinkling; att det är artisterna på La Cage Aux Folles, nattklubben, som sätter upp berättelsen om vad det var som hände, lite som när barnen i THE KING AND I sätter upp sin version av Uncle Toms Stuga.
Men, nejdå, så enkelt, eller i alla fall så tydligt, verkar det inte vara.
Och det känns också som - när man nu får tillgång till henne - som att man borde ge Gunilla Backman något att bita i. Vi har inte så många musikalstjärnor i det här landet, och i det här sammanhanget är hon verkligen det stora namnet, och det är lite som om man skickat in Meryl Streep i en pjäs för att säga att teet är serverat.
Visserligen är det en väldigt knepig roll, en sån där lite marginell roll som vanligtvis tilldelas en man, vars enda egentliga funktion är att vara den som - genom att sätta pressen efter politikern - tvingar honom att klä ut sej i damkläder för att komma undan, men nog borde man väl kunna lägga lite tid på att utforska rollen och gör den lite intressantare? Vad är hennes relation till de två bögarna? Är hon kär i någon av dom? Hatar hon någon och älskar den andra? Hatar hon dom båda två?
När man talar om att kvinnor är underrepresenterade på scenen tror jag inte det är såna här roller man talar om.
Här känns hon sorgligt outnyttjad, men av hennes spelglädje och goda humör verkar hon nästan ta det hela lite som en betald semester. Det kanske är skönt att för en gångs skull slippa bära en föreställning, och det är ganska underbart att se henne komma ingalopperande som en glad och yster häst, i ett av shownumren.
Det är också i finliret regin inte räcker till. Relationerna och spelet mellan de olika karaktärerna går aldrig på djupet, och man har valt den ganska tråkiga vägen att liksom demonisera dragshow-ensemblen. Istället för att låta oss se personerna bakom sminket så blir dom till ett slags förtrollade fåglar i en saga för mellanstadiet.
Som så ofta när Ronny Danielsson sätter upp något, känns det som om man förvirrar bara för att förvirra: lite som skräddarna i Kejsarens Nya Kläder: om ingen riktigt förstår vad det är man vill säga så är det ju ingen som förstår att det man säger inte är vidare intressant, originaller eller att man kanske inte har något att säga överhuvudtaget? Man gömmer sej bakom en förvirrande scenografi, konstiga scenlösningar, en ovanlig rollbesättning - och begåvade artister som lyckas se ut som om dom vet vad det är dom håller på med, som om dom förstår sin funktion i föreställningen, och vad det är man kollektivt berättar - och hoppas att det i publiken - efter att det hela är över - inte ska sitta en liten pojke som ropar:
”Kejsaren är naken! Kejsaren är naken!!!”
Det finns saker att säga med den här musikalen, det är bara det att här blir det inte sagt.
Ibland känns det som om koreografin blir rörelser för rörelsens skull, att den i sej inte betyder något, inte är av vikt. Att man liksom har upptäckt att någon står still, och vips så är man där och delar ut några steg.
Det finns ett uttryck vad gäller musikaler som går typ såhär: När orden inte räcker till så sjunger man. Och när sången inte räcker till, då dansar man.
Här är verkar det mer vara: när du inte vet vad du ska göra: gör nånting konstigt med kroppen.
Vad gäller cagellerna, Zazas drag-dansare känns det som om man koreografiskt haft för ambition att efterlikna den ukrainska popgruppen Kazaky, vars manliga medlemmar dansade på väldigt höga klackar, eller JbDubs, en amerikansk dansare/popsångare som också dansar så. Eller är det kanske inte så mycket koreografin som bara deras kostymer?
Här är dansarna för merparten av kvällen klädda i svarta tajts, och - i de fall där den goda smaken tillåter - bar överkropp, platåsulor och höga klackar, vilket gör att deras skor upplevs som väldigt tunga, och rörelserna blir lite som om dom stapplade runt i träskor, livrädda att vricka fötterna. Klackarna gör också - precis som med Kazaky och JbDubs - att förflyttningarna på scenen blir väldigt begränsade. Så höga klackar gör sej liksom bäst när man bara står still. Eller långsamt skrider fram, trippar eller skrittar som en liten cirkusponny.
Jag tyckte inte om kostymerna, och hade i många fall svårt för mask och peruk, och hoppas att mycket bara var temporärt, ofärdigt, för första publik. I en föreställning där så mycket handlar om yta, är det lite synd att Cagellerna inte får variera sej mer, både i kostymbyten över huvud taget, och i att skilja sej från varandra. Det är dragshow, så var är divorna? Vilka nummer - för övrigt - är det tänkt att Cagellerna ska ha framfört?
Linda Kulle, som en blandning av Liza Minelli och Courtney Love och Nancy Spungen, och som jag jättegärna skulle se i en föreställning om någon av de damerna, får ingen hjälp av kostymen för att framställa - vad jag i alla fall tror hon ska föreställa - den hunsade dottern. Här ser hon mer ut som flickan som föräldrar varnar sina söner för, inte som affischbilden av dottern till en konservativ politiker.
Sonen, i stuprörsjeans, hängslen och hornbågade glasögon ser ut som om han är kostymerad för en roll som någon med speciella behov.
Även Lyckes kläder var lite av ett frågetecken, men i hans fall var han så lysande att jag glömde vad han hade på sej.
Under föreställningen satt jag och undrade om det kanske var en budgetfråga, för allting ser lite billigt ut, lite ihoprafsat, och de saker som är uppsydda - jag tänker nu speciellt på de julröda, plastiga klänningarna alla kommer in på slutet - känns lite som om budgeten fått styra: detta var det billigaste tyget som på något sätt påminde om den vision kostymören en gång hade, innan plasthjälmar och problem med högklackade skor liksom modifierade ambitionerna.
Jag går från den här föreställningen med en berättelse om kärleksfull, övertygande relation, briljant berättad av Fredrik Lycke och Gustav Levin. Bara att se dom försvinna, hand i hand, bort mot fonden, under det att ridån faller, är värt en tur till Uppsala.
Jag har länge längtat efter en uppsättning där man gör en tydlig skillnad på vad som händer på scenen på La Cage, och vad som är ”privata” musikalnummer, och med det menar jag att man förhöjer showdelen i musikalen, och tonar ner, naturaliserar, handlingen när man är av scen. Jag längtar också efter en produktion där man trycker på hur liten scenen på La Cage Aux Folles egentligen måste vara. Inte ens After Dark har tillgångar till så här stora scener, och jag har svårt att tro att La Cage Aux Folles är mer framgångsrika än vad dom varit. Vad sägs om att göra de flesta numren nästan framför ridån? På en minimal yta? Tänk scenen i filmatiseringan av CABARET, så vet du vad jag är ute efter.
Vad som stör mej med den här musikalen, och nu pratar vi om manuset, oavsett vem som sätter upp den, är att det nästan är ett bra berättande av en mycket bra historia. Hänger du med? Jag tycker att dramatiseringen, själva sättet man berättar historien på, manuset, kunde vara bättre.
Kanske var manusförfattaren, Harvey Fierstein, för ung - han var 29 år när LA CAGE hade premiär - och kanske var han för oerfaren som författare - även om han 1982 hade fått en Drama Desk Award For Outstanding New Play, och året efter, 1983, samma år som La Cage hade premiär, hade fått en Tony Awards for Best Play, för TORCH SONG TRILOGY, eller ARNOLD, som den kallas på svenska, och som sagt, någon borde sätta upp den med Lycke. Eller kanske var det bara så att man inte fick ändra i filmens manus.
I alla fall tycker jag att musikalen har problem i andra akten.
I ursprungspjäsen, utspelar sej allt i Albin och Georges vardagsrum. Inga dragshow-nummer, inget byte av lokal. I filmen är man ute och kör bil, lite grand, men slutet sker ändå inne i deras hem, inte på någon obskyr restaurang.
Och givetvis går det inte att göra så, när man skriver om berättelsen till en musikal. Man måste få in sång, man måste få in dans, och givetvis måste man visa vad som händer på scenen i La Cage aux Folles.
Men hade det inte varit bra mycket intressantare om man hade byggt om La Cage Aux Folles, gayklubben, till en slags respektabel restaurang, för en kväll, låtit drag queensen vara kvinnor, och drag kingsen föreställa män? Föreställningen heter ju LA CAGE AUX FOLLES, inte CHEZ JACQUELINE, n’est-café? Hade det då inte varit intressantare att låta nyckelscenen utspela sej där?
Och, ärligt talat, varför skulle en högerextrem minister följa med Albin och George hem till deras lägenhet, efter att ha upptäckt att mamma är en man?
Hade allt utspelat sej på klubben hade det inte varit några problem för författarna att få dit honom, för att man sen i föreställningen skulle var tvungna att hitta ett sätt att få honom därifrån: han hade redan varit där.
Och i pjäsen och filmen, till skillnad från musikalen, dyker Jean-Michels mamma upp, och det är det som gör att hela deras bluff avslöjas, inte att Albin råkar slita av sej peruken efter att ha sjungit Vår Bästa Tid Är Nu, på Chez Jacqueline.
För rollen som parets nyfikna väninna Jacqueline, är en ganska ointressant roll, och man försöker ofta dölja den svagheten genom att låta en kvinnlig stjärna spela rollen. Min teori är att man - när man började repa pjäsen - hade skrivit dit rollen som Jean-Michels biologiska mamma, men att man av någon anledning strök rollen och istället skrev till rollen som Jacqueline. Varför? Var det av den enkla anledningen att dom behövde någon som ägde restaurangen, och man råkade ha skådespelerskan där? För hennes funktion är egentligen inte större: hon måste vara med i föreställnignen av den anledningen att någon måste kontakta tidningarna, för att sätta press på politikern, för att tvinga honom att ta på sej damkläder.
På wikipedia läser jag att när man skrev musikalen, hade man inte fått rättigheterna till filmen, bara pjäsen, och eftersom mammans roll inte fanns i pjäsen, bara i filmen, fick man inte använda sej av den, men på den franskspråkiga wikipediasidan om pjäsen läser jag att det vid premiären 1973 fanns en roll Simone, la mère de Laurent - Laurent var vad sonen ursprungligen hette - så någon, någonstans, ljuger.
Jag har ännu heller inte sett en förställning som tydligt förklarar varför politikern i finalen måste göra entré på scenen, varför han bara inte kan maskera sej och drypa ut ur lokalen, för nog måste det väl finnas en annan väg ut än genom stora entrén?
Sen är det förstås slutet som jag aldrig blir klok på: Visst, det är roligt att se karlar i damkläder, men i en pjäs där man hyllar rätten att klä sej i klackar och klänning känns greppet att tvinga politikern att klä sej i drag som om man säger något som det inte alls var meningen att man skulle säga. Jämför tillexempel med om detta var en klubb för överviktiga, där man hyllade den välgödda kroppen, och sen satte på politikern en fatsuit för att vi ska skratta åt honom? Vad exakt är det man vill säga? Att vi är tillbaka, att vi avslutar föreställningen i den trygga världen där vi kan skratta åt karlar i klänning?
Eller är jag bara för politiskt korrekt?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Tack Anette! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4829:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CLYBOURNE PARK av Bruce Norris, på Teater Playhouse:
"Jo, men jag gjorde rätt, säger jag till mej själv, där jag sitter och mumsar på min ostmacka på det tyska kaféet Bäckerei på Drottninggatan, inte långt från teatern. Jag hade liksom blivit lite irriterat, tidigare, och istället för att fräsa till så hade jag bara gått min väg, och jag var lite stolt. Det finns en liten del av mej som njuter av trycka till nån, det är en talang jag har, som Stålmanenns röntgensyn, men jag försöker låta bli. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/clybourne-park-reading-pa-teater.html
TREIZE POINTS (DEN SVARTA KANINEN), med teater Quimera på Olympiateatern:
Men för mej handlar det om Mannen som verkar vara för bra för att vara sann, suveränt spelad av Pontus Olgrim. Det är nästan som om hans roll i pjäsen är samma som den roll han har i produktionen. Han servar, lyssnar, diskar, plockar undan, reder ut och försöker lösa problem, både som roll och som skådespelare. Den nye mannen. Mannen.2.
Låter det intressant? Här är resten:
DIPLOMATI, Lilla Scenen, Kulturhuset Stadsteatern:
”Skönt med lite rejäl teater,” säger min kompis Skäggige Skalman, när vi går hemåt, efter föreställningen.
”Ja-a,” säger jag, med eftertryck, för det känns som om det var länge jag såg en så här spännande föreställning, där jag hela tiden liksom bytte sida, förstod den ena, förstod den andre, försökte tänka mej in hur jag skull ha handlat, och hur jag helat tiden liksom bytte ben. Du vet, som ANTIGONE?
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/diplomati-lilla-scenen-kulturhuset.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar