Hösten på Dramaten

Dramatens utbud har känt ganska oinspirerande en längre tid: men det verkar som om hösten kan bli intressant: Vänligen notera ARV av Mattew Lopez, i regi av Carl Johan Karlsson. Det ser ut som om rollerna som bögar kommer att spelas av bögar. Jag antar att majoriteten är inlånade.

Jag är glad att det är dramaten som sätter upp den här produktionen. För några år såg jag den på West End, och det är bland det bästa jag har sett. 

Från Dramatens Pressrelease: 

Hösten på Dramaten bjuder på nyskrivet svenskt, flera internationella regissörer, tv-poliser, några klassiker och Sverigepremiär för en Broadway-succé. Dessutom gästspel från Belgien och Irland inom ramen för Bergmanfestivalen samt en hållbarhetspjäs som turnerar utan att resa och två urpremiärer från Unga Dramaten. Biljetterna till höstens föreställningar släpps idag den 20 april.

–Jag hoppas och tror att de enskilda delarna tillsammans ska skapa en helhet av skiftande färger, formspråk, tonlägen, subjekt, berättelser och spänna från lättaste komik till tyngsta drama, från det flyktigt banala till det evigt existentiella, allt för att kunna engagera och attrahera så många som möjligt av de som befinner sig innanför eller utanför Sveriges gränser, säger Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.

Eld, specialskriven för Dramaten av dramatikern och författaren Jonas Hassen Khemiri och i regi av Antú Romero Nunes öppnar säsongen på Stora scenen. Urpremiär den 25 augusti. På Lilla scenen undersöker teaterchefen Mattias Andersson verklighet och fiktion inom Sveriges främsta kulturella exportmärke krimgenren, i Nordic Crime, med bland andra Krister Henriksson, Jakob Eklund och Rebecka Hemse i rollerna. Urpremiär 8 september.

Flera internationella regissörer gästar Dramaten i höst; bosnisk-kroatiske Oliver Frljić regisserar Dostojevskijs Brott och straff och den franske regissören Stéphane Braunschweig gör Tid för glädje av norske Arne Lygre.

Sex timmar teater blir det när succén från London och New York Arv (The Inheritance), av Matthew Lopez i regi av Carl Johan Karlson, får Sverigepremiär. Dessutom får två klassiker ny form när Anna Petterson tar sig an Ibsens Ett dockhem och Carolina Frände regisserar Brechts Galileis liv med Staffan Göthe i huvudrollen.

Inom ramen för Bergmanfestivalen blir det gästspel med det belgiska teaterkompaniet FC Bergmans The Sheep Song med sexton levande får på scenen och det irländska teaterkompaniet Dead Centre´s Chekhov´s First Play i december.

Unga Dramaten har två urpremiärer på repertoaren; Hur vi försvinner av Eva-Maria Benavente Dahlin i regi av Måns Lagerlöf (15 september) och Lilla Dödsdansen av Kristian Hallberg i regi av Elin Skärstrand (28 oktober). 

En internationell turnerande föreställning som inte reser. En pjäs för de levande i en döende värld är ett koncept skapat av den brittiska regissören Katie Mitchell för en hållbar teater. Svensk produktion i regi av Malin Stenberg. Premiär på Tornrummet den 20 augusti.

Nedan följer höstens premiärer och nypremiärer i datumordning. Med reservation för eventuella ändringar.

En pjäs för de levande i en döende värld – av Miranda Rose Hall, Sverigepremiär 20 augusti, Tornrummet
En pjäs för de levande i en döende värld (A Play for the Living in a Time of Extinction) handlar om vårt ansvar och våra möjligheter att påverka den kommande ekologiska katastrofen. Monologen är skriven av den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall och föreställningen är skapad av Katie Mitchell. All energi till pjäsen alstras live av cyklister på scen. Föreställningen ingår i projektet Sustainable Theatre.
Koncept och originalregi: Katie Mitchell. Av: Miranda Rose Hall. Regi: Malin Stenberg.Kompositör: Paul Clark. Ljuddesign: Electric Farmer (Elisha Millard). Dramaturg: Ntando Cele. Översättning: Amanda Svensson. Medverkande: Helmon Solomon.

Eld – av Jonas Hassen Khemiri, urpremiär 25 augusti, Stora scenen
En gång om året möts fyra vänner i skogen för att låta elden styra framtiden. Alla har med sig något de vill bränna upp, något de vill lämna bakom sig. Den här gången bär någon med sig något ovanligt explosivt ur sitt förflutna. Jonas Hassen Khemiris nya pjäs, skriven för Dramaten, handlar om ett kompisgäng som plötsligt är mitt i livet och inser att allt kanske inte blivit som de tänkt sig. För regi står Antú Romero Nunes som tidigare satt upp flera av Khemiris pjäser i Tyskland. Produktionen genomförs med stöd av Goetheinstitutet.
Av: Jonas Hassen Khemiri. Regi: Antú Romero Nunes. Scenografi: Matthias Koch. Kostym: Lena Schön, Helen Stein. Musik: Anna Bauer. Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Bahador Foladi, Electra Hallman, Hamadi Khemiri, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri. 

Nordic Crime – av Mattias Andersson, urpremiär 8 september, Lilla scenen 
Sex påhittade tv-poliser kastas in på teaterscenen. Från sitt fiktiva universum möter de den brutala sceniska verkligheten och ställs inför ett antal uppmärksammade autentiska rättsfall från senare år. De reproducerar jargonger och klichéer från Sveriges främsta kulturella exportmärke - kriminalserien - samtidigt som de försöker borra sig ner och ge trovärdiga tonfall till de dokumentära domstolsbesluten och förhörsprotokollen på scenen.
Av och regi: Mattias Andersson. Scenografi: Ulla Kassius. Kostym: Moa Möller. Ljus: Charlie Åström. Mask och peruk: Sofia Ranow Boix-Vives. Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir.Medverkande: Jakob Eklund, Lena Endre, Rebecka Hemse, Krister Henriksson, Nemanja Stojanović, Nina Zanjani.

Galileis liv – av Bertolt Brecht, premiär 13 okt, Lilla scenen
Året är 1609. Nyligen brändes en man till döds i Rom för att ha påstått att jorden kretsar kring solen. Nu har Galilei, tack vare sin nya kikare, bevis för att påståendet stämmer; att det alla framstående vetenskapsmän och kyrkan påstår är falskt! Jorden – och människan – är inte världens centrum. Staffan Göthe spelar vetenskapsmannen Galilei i denna pjäs om vetenskap och alternativa sanningar. 
Av: Bertolt Brecht och Margarete Steffin. Regi: Carolina Frände. Scenografi: Karl Svensson.Kostym: Charlotta Nylund. Ljus: Karl Svensson. Mask och peruk: Nathalie Pujol. Musik: Hans Eisler. Dramaturg: Joakim Sten, Irena Kraus. Översättning: Ulrika Wallenström.Medverkande: Thérèse Brunnander, Staffan Göthe, Christoffer Svensson, Lotta Tejle m. fl.

Ett dockhem – av Henrik Ibsen, premiär 20 oktober, Stora scenen
Regissören Anna Pettersson ligger bakom en rad uppmärksammade och hyllade uppsättningar av Ibsens och Strindbergs klassiker. I hennes händer återuppstår högaktuella berättelser med kopplingar mellan de existentiella villkoren i dåtid och nutid. Nu tar hon sig an Ibsens Ett dockhem och skapar ett verk av musik, rörlig bild och text som fond till skådespelarnas gestaltning. 
Av: Henrik Ibsen. Regi: Anna Pettersson. Scenografi: Anna Pettersson. Kostym: Nina Sandström. Ljus: Max Mitle. Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg. Musik: Gustave Lund. Dramaturg: Anneli Dufva. Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Melinda Kinnaman, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner.

Arv – av Matthew Lopez, Sverigepremiär 5 november, Målarsalen
Den flerfaldigt prisbelönta pjäsen Arv (The Inheritance) har gjort succé i såväl London som på Broadway. Arv är en episk och mångfacetterad heldagsföreställning i två delar om elva homosexuella män i New York. Här möts den yngre generationen som lever ett liv i relativ frihet och den äldre som överlevde både AIDS-epidemin och ett samhälle fullt av förtryck.
Av: Matthew Lopez. Regi: Carl Johan Karlson. Scenografi: Magdalena Åberg. Kostym: Jasminda Asplund Blanco. Ljus: Åsa Frankenberg. Musik: Christoffer Karlsson. Dramaturg: Anneli Dufva. Översättning: Jonas Brun. Medverkande: Kicki Bramberg, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Per Öhagen, Marcus Berg (praktikant) m. fl.

Tid för glädje – av Arne Lygre, Sverigepremiär 17 november, Lilla scenen
En kvinna har hittat en perfekt begravningsplats till sig själv. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Pjäsen hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner. För regi står Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l'Europe i Paris, som tidigare med stor framgång satt upp flera pjäser av Lygre.
Av: Arne Lygre. Regi: Stéphane Braunschweig. Scenografi: Stéphane Braunschweig. Kostym: Thibault Vancraenenbroeck. Ljud: Xavier Jacquot. Ljus: Marion Hewlett. Mask och peruk: Nathalie Pujol. Dramaturg: Irena Kraus. Översättning: Marie Lundquist. Medverkande: David Book,Lena Endre, Hannes Fohlin, Maia Hansson Bergqvist, Ellen Jelinek, Marall Nasiri, Shanti Roney, m fl.

Brott och straff – av Fjodor Dostojevskij, premiär 24 november, Stora scenen
Fjodor Dostojevskijs psykologiska roman gavs ut 1866 och har sedan dess aldrig upphört att fascinera. Nu kastas publiken in i Raskalnikovs febriga sinnevärld, i en bearbetning som är inspirerad av Dostojevskijs dagbok. För regi står Oliver Frljić som ligger bakom en rad uppmärksammade uppsättningar, bland annat Klątwa (The Curse) i Warszawa som kritiserade den katolska kyrkan och den regerande polska nationalismen och möttes av stora demonstrationer.
Av: Fjodor Dostojevskij i en scenversion av Oliver Frljić. Regi: Oliver Frljić. Scenografi: Igor Pauška. Dramaturg: Jacob Hirdwall. Översättning: Anders Duus. Medverkande: Danilo Bejarano, Nina Dahn, Gunnel Fred, Andreas Grötzinger, Electra Hallman, Gustav Lindh, Torkel Pettersson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanovic, Kristina Törnqvist.

The Sheep Song – gästspel med teaterkompaniet FC Bergman, 2-4 december, Stora scenen.
The Sheep Song ären modern fabel om en varelse som inte längre är nöjd med sig själv och som bestämmer sig för att genomgå den ultimata förvandlingen. Det är en ordlös berättelse om vår rädsla för och samtidigt längtan efter förändring i våra liv. Del av Bergmanfestivalen. Biljetter släpps 25 maj.
Av: FC Bergman: Stef Aerts, Joé Agemans, Thomas Verstraeten, Marie Vinck.

Chekhov’s First Play – gästspel med teaterkompaniet Dead Centre, 15-17 december, Stora scenen.
Ett gästspel av det irländska teaterkompaniet Dead Centre´s hyllade uppsättning av Tjechovs första och, enligt många, ospelbara pjäs. Del av Bergmanfestivalen. Biljetter släpps 25 maj.
Text av Anton Tjechov, Ben Kidd och Bush Moukarze.

Unga Dramaten

Hur vi försvinner – av Eva-Maria Benavente Dahlin, Urpremiär 15 september, Lejonkulan
I ett skolbibliotek sitter fem ungdomar instängda för att svara på frågan ”Vem är du om 30 år?” i varsin essä. Skrivandet går sådär och tiden kryper fram. Någonting allvarligt pågår därute. Men ingen verkar kunna ge dem svar på vad eller hur länge det kommer att hålla på. En nyskriven pjäs för högstadiet och gymnasiet, inspirerad av intervjuer med ungdomar från skilda delar av Sverige. För regi står Måns Lagerlöf, tidigare konstnärlig ledare för ung scen/öst, Örebro länsteater och Riksteatern. Från 13 år.
Av: Eva-Maria Benavente Dahlin. Regi: Måns Lagerlöf. Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson. Ljus: Jesper Larsson. Musik: Hampus Norén. Peruk och mask: Linda Hyllengren. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Wayra Monasterio, Sofia Pekkari, Erik Svedberg-Zelman, Dodona Imeri (praktikant) m. fl.

Lilla Dödsdansen – av Kristian Hallberg, urpremiär 28 okt, Tornrummet
I August Strindbergs Dödsdansen grälar ett gift par så att det osar. Dag in och dag ut är det bråk och de är fruktansvärt elaka mot varandra. I Lilla Dödsdansen får vi se vad som händer i rummet bakom, där parets två barn håller till. Uppsättningen ingår i Unga Dramatens serie Unga klassiker med nyskrivna pjäser baserade på klassiska verk. För mellanstadiet. 
Av: Kristian Hallberg. Regi: Elin Skärstrand. Scenografi: Emma Fallde, Tina Paulsson. Kostym: Pia Gyll (Praktikant från SKH). Ljus: Jesper Larsson. Peruk och mask: Linda Hyllengren. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Arman Fanni, Rita Hjelm, Victor Ström.

Nypremiärer av vårens föreställningar

Exit Parkour – nypremiär 19 augusti, Lilla scenen
Exit Parkour är en föreställning av Ada Berger om och med Matar, en av världens främsta parkourutövare. För regi står Örjan Andersson.

Natthärbärget – av Maksim Gorkij, nypremär 8 september, Stora scenen
Den ungerske film- och teaterregissören János Szászs uppsättning av Maksim Gorkijs mest kända pjäs utspelar sig på en teaterscen, i en nära förestående framtid.

Linje Lusta – av Tennessee Williams, nypremiär 14 september, Lilla scenen
Föreställningen spelade för utsålda salonger efter premiären 2019 och belönades med Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt. I regi av Stefan Larsson.

Lilla Svansjön – nypremiär 24 november, Lejonkulan
I stället för de graciösa svanarna besökaren förväntar sig dyker istället tre figurer upp på scen som provar flygturer, tar sig an en silversjö och hittar bästa stegen för fåglar i grupp. Iscensättning och koreografi av Claire Parsons.

ANNIE PÅ INTIMAN

Annie - JULIETTE GLADER /KIMBERLY RYDBERG Miss Hannigan- JEANETTE CAPOCCI /PERNILLA KARLSSON Mr Warbucks - KRISTIAN STÅHLGREN Grace Farrell - ELIN BEMARK / SARA ENGLUND CAHLING Rooster Hannigan - SIMON B TIBBLIN Lilly - JULIA HENRICSSON CAST 1 Carl/ensemble OSKAR NORGREN Pepper/ensemble MELEAH MYHRBERG July VIVA ÖSTERVALL LYNGBRANT Duffy ERIK KÄLLSÄTER Molle ERIK NORGREN Tessie FABIENNE GLADER CAST 2 Pepper/ensemble ANDREA WAERNQVIST Carl/ensemble OLLE AF KLERCKER Molly MAJA SÖDERSTRÖM, July KIANA BLANCKETE Duffy BENJAMIN ÖSTBERG Tessie BELLA EDBERG, Ensemble: Ludvig Ryman, Emma Karlsson, Hélène Lindahl, Emil Henrohn, Simon Petersson / Andreas Andersson, Emelie Junegren, Oskar Norgren / Olle af Clerker MUSIKER Kapellmästare och Keyboard 1 JONATAN BENGTSSON/MANFRED HULEBO Trumpet, Kontrabas och Keyboard 2 TOBIAS GRENHOLM/GUSTAV THOURSIE Trummor, Cello och Keyboard 3 SIMON LILJEBLAD/EMIL SÖDERTEG Produktion 2ENTERTAIN och STAGE FANTASY PRODUCTION Producent JANNE ANDERSSON och KÅLLE GUNNARSSON Regi KÅLLE GUNNARSSON Regiassistent LUDVIG RYMAN Koreograf DANIEL LARSSON (”Jag kommer nog att trivas här”, ”Tillsammans till slut”, ”Easy Street” med mera) Koreograf EMIL SÖDER (”Slit och släp”, ”Pricken över i`t”, ”Tack skall du ha Herbert Hoover” med mera) Sånginstudering och sångarrangemang ANN ALINDER Kostym CAROLINE ERIKSSON Projektledare JOHANNA KARLSSON och LINDA KARLSSON Marknadsansvarig SANDRA WESTER PR MAGNUS STRÅBERG Dekorbygge LJUS OCH DEKOR Ljud- och ljusdesign GRANSTRÖMS PRODUKTION Ljudtekniker NICLAS GRANSTRÖM och TOBIAS GRANSTRÖM Ljustekniker HANNA EWEMAN Scenchef OLA SÖDERHOLM Foajéchef THERESE ARTURÉN Barnansvariga MALENA WAERNQVIST och JESSICA MYHRBERG Foto manérbild MATS BÄCKER Retusch FRANCO R STUDIO Grafisk design THERESE SANDSTRÖM/YOURDESIGN Foto Porträtt JENS KRISTENSSON Manus THOMAS MEEHAN Musik CHARLES STROUSE Sångtext MARTIN CHARNIN Svensk översättning BEPPE WOLGERS Förlag svensk översättning COLOMBINE TEATERFÖRLAGI ärlighetens namn måste jag säga att jag inte hade förväntat mej att den här föreställningen skulle vara så här bra. Jag menar inte att jag hade hört något negativt om den, men jag har sett flera barnföreställningar, och - i alla fall i Sverige - det finns inte mycket pengar att hämta i barnteater, så man brukar inte pumpar inte in mycket. Men så är det inte här: Man har en orkester där jag förväntat mej inspelad musik, man har många och betydande kostymbyten där jag förväntat mej en slags basgarderob med byten av hattar och rockar för att visa at man nu spelar någon annan. Och SCENOGRAFIN, av LJUS OCH DEKOR, är avancerad och känns påskostad och genomtänkt. Det handlar om barnhemsflickan Annie i depressionens New York, byggd på en tecknad serie från 1924, som terroriseras av den alkoholiserade barnhemsföreståndarinanna Miss Hannigan, och som - något som verkligen känns prekärt sett med dagens ögon - lånas ut för att fira jul med miljardären Daddy Warbucks. Det här är en väldigt bra uppsättning att ta med sej barnen på. Den är inte för otäck, men den blundar inte heller för verkligheten. Jag insåg att jag aldrig hade sett scenföreställningen ANNIE, bara filmen, om och om igen. Och scenversionen är bättre. Man slipper till exempel de fruktansvärda numren "Let's Go to the Movies" och "We Got Annie" (Även om man förlorar underbara "Sign!") och filmen har inte samma tyngd och sammhällskritik som scenmusikalen har. Det tar inte många minuter in i föreställningen innan jag förstår att detta håller hög kvalitet, och börjar känna mej förväntansfull. Regissören, KÅLLE GUNNARSSON, har en vision. Det här är inte musikalen rakt upp och ner, han har en åsikt, en tolkning, ett eget sätt att förklara föreställningen. Den känns modern. Till exempel är personerna mjukare, verkligare. Miss Hannigan, som spelades av JEANETTE CAPOCCI (Hon delar rollen med PERNILLA KARLSSON) har lånat mer av Mumintrollens Misan än av filmens Carol Burnett. WARBUCKS, spelad av KRISTIAN STÅHLGREN, är inte en koleriske gubbe, utan känns mer som en lite nördig techmiljardär. GUNNARSSON har också låtit ensemblen ta plats: LUDVIG RYDMAN, SIMON PETERSSON, EMIL HANROHN OCH OSCAR NORGREN tillåts breda ut sej, ta fokus och locka till skratt på ställen där många inte hade hittat något roligt. LUDVIG RYMAN, som var helt fenomenal i ROSLAGSTEATERNS uppsättning av HANDSKEN ÄR KASTAD, tycks veta exakt när det passar att han ska ta fokus och få oss att skratta, som om han tänkte: "Det är lite tyst i salongen just nu. Jag tror det är dags att jag gör något sensationellt...". OSCAR NORGREN snor också fokus, genom att helt enkelt älska det han gör. Det är ren njutning att se honom njuta. Det känns, när man sitter i salongen, som om man har haft en underbar rep-period, och att man har väldigt roligt när man spelar. #minstengångiveckan #teater #musikal #show #opera #dans #föreställning #drama #komedi #pjäs #tragedi #fars #annie #anniepåintiman #barnföreställning #familjeföreställning 220417

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

FESTFOLK Avgångsstudenterna på kandidatprogrammet i mimskådespeleri's ...

På scen: Amina Avdić Andreas Anterot Ellen Vestermark Fabiola Cruz Isabell Gustavsson Karu Wallin Katja Wester Meera Ryan Staffan Kolhammar Tehilla Blad (I klassen går också Fabian Hedlund och Anna-Riina Virtanen, som medverkar i andra examensproduktioner.) Konstnärligt team Regi och koreografi: Anne Jonsson Dramaturgi: Lena Stefenson Ljusdesign: Maria Ros Kostymdesign: Tomas Sjöstedt Ljuddesign: Patsy Lassbo Mask- och perukdesign: Yenny Marklund (avgångsstudent i Mask- och perukdesign vid Institutionen för scenkonst gör här sitt examensarbete) Kostymassistent: Ewa Wallin Kostymassistent, färgning och patinering: Nils Harning Akrobatikcoach: Ulf Rönnell Produktionsteknik: Ragnar Fäst Lanseringsfoto: Anna Ukkonen Producent: Katarina Tillberg Alltid, när jag säger att jag ska gå på mimlinjens examensföreställning så är det någon som säger: "Jag gillar inte mim." Och då måste jag förklara att det här är inte MIM-mim, utan rörelseteater, eller fysisk teater, nästan som dans, fast mer som teater, och sen slutar jag förklara, för jag kan liksom inte definiera vad det är jag försöker definiera. Vad är det egentligen? Varför heter det mimskådespelare? För att skilja dom från dom som bara är skådespelare? Det enda jag är hundraprocentigt säker på är att det alltid är bra. Riktigt jäkla bra. Jag kan mycket väl sträcka mej så långt som att säga att jag föredrar de här föreställningar framför mycket av vad skådespelareleverna framför. Jag tycker att det alltid finns en kreativitet, en positivitet, en värme, en humanism och en humor. Man är FÖR något, inte EMOT något. Det är en väldig skillnad. Det gör en väldig skillnad. Det handlar om en fest. En fest för unga, energiska människor, dom där som ännu inte har börjat tänka att det är en dag i morgon också. Dom där som var vi, när det bara var nu och den närmaste kvarten som gällde, och i morgon och nästa vecka var något vi inte brydde oss om. Någon specifik handling, eller specifika roller, finns inte. Och det är väldigt, väldigt skönt. Eleverna är som ett flock, där man långsamt börjar kunna skilja på vem som är vem. Man kan inte heller säga att det börjar såhär, och sen händer det här, och sen slutar det såhär. Det är mer ett tillstånd, en energi. En galen, forsartad energi. Föreställningen fick mej att tänka på flera Almodovar-filmer, och på några av de där underbara franska filmerna, som DELIKATESSEN och AMÉLIE, där man har skapat en knäpp liten värld, fylld av lite speciella personer, men eftersom alla är lite speciella är det ingen som står utanför. Jag vet inte vem regissören och koreografen Anne Jonsson är, men jag vill gärna se mer av henne. Det skulle vara underbart att se henne ta tag i något riktigt strukurerat, och bekant, som en pjäs eller en bok, och sen låta henne gå lös, inte lite grann, utan hela vägen. Och i ärlighetens namn tror jag att mask, peruk och kostym bidrar till väldigt mycket av den knäppa, ofarliga, lekfulla känslan. Kostymerna, av Tomas Sjöstedt, Ewa Wallin och Nils Haring, är kanske inte fantastiska i sej, jag liknar dom med lite med vad man skulle kunna hitta i en reahög på myrorna, eller som innehållet i vissa människors tvättkorgar, men magin kommer av hur skådespelarna är stylade. Det är som ett av de mer fantastiska inslagen i Vogue, som när Grace Coddington verkligen har fått fria tyglar. Allt känns utvalt, övervägt och specifikt. Men då måste vi också komma ihåg den geniala Mask- och perukdesign av Yenny Marklund (avgångsstudent i Mask- och perukdesign vid Institutionen för scenkonst gör här sitt examensarbete), för utan denna make up eller de falska, slingriga luggarna direkt påmålade på panna, vore det inte alls lika intressant. Utanför föreställningssalen hänger nämligen bilder från deras repetitioner, och utan mask och peruk och i bara vanliga kläder, ljusa toppar och svarta byxor, ger det intryck av en helt annan föreställning. Men givetvis är det eleverna som är de verkliga stjärnorna. De är artister, konstnärer, på en mycket hög nivå. Och jag måste erkänna att jag är lite kär i dom, allihop. Det händer väldigt lätt, när jag ser en föreställning jag älskar. Vad jag skulle önska, är att det fanns en värdig yrkesvärld för dom, där de inte springer runt som hattifnattar bakom Kristna från Dufvemåla, eller som några slags cirkusartister i nån opera på Operan. De här personerna, den här yrkesgruppen, förtjänar att stå mitt på scenen, inte bakom någon annan, de måste bara ha någonstans att göra det. Kanske är vägen dit att skapa ett eget kompani, lite som Cirkus Cirkör eller Galeasen? För - för mej - är det ingen skillnad på Skådespelare och mimskådespelare. Mimare råkar bara vara lite bättre på vissa saker som skådespelare inte är lika bra på.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

SA JAG ATT DET VAR VÅR?

I det här avsnittet tittar jag på Teater Tillsammans uppsättning av JOBBET FRAMFÖR ALLT.

Follow me on instagram https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman/ or Tiktok https://vm.tiktok.com/ZMJSAGFYm/ for more.

My Vegan Instagram account: https://www.instagram.com/vilken_vegan/

My Theatre Blog: https://minstengangiveckan.blogspot.com

My Blog: http://joakimcliftonbergman.blogspot.com

My Youtube Channel:  https://m.youtube.com/user/joakimbergman

My Pinterest: https://www.pinterest.se/jockebergman/

My Twitter: https://twitter.com/JoakimClifton

 #teater #jobbetframförallt #kulturhuset #föreställning #kultur #teatertillsammans #minsengångiveckan #pjäs #tyskdramatik  #j220323

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

"VILL DU KÖPA VIIP?" FRÅGADE DEN UNGE MANNEN

"VILL DU KÖPA VIIP?" FRÅGADE DEN UNGE MANNEN

I det här avsnittet går jag och Tudestruten på en reading på en reading på Playhouse teater och en ung man försöker sälja något till mej. Men vad?

#reading #teater #audience #publik #hötorgshallen #playhouseteater #culture #kultur #vegan #stockholm #j220315 #march #mars #svenska #sverige #sweden #gaymen #gayvegan #pjäs #play  

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

Live JOBBET FRAMFÖR ALLT! med Teater Tillsammans

JOBBET FRAMFÖR ALLT! av Sibylle Berg 

Med Anders Back | Anna Eklund | Jean Filip Apelian | Sanne Broström | Nikola Ruzicic | Oscar Rosberg | Patrik Gunnarsson Juhlin | Tandi Nyhage | Ylva Hanson

Regi och scenografi Julia Beil Amarilla

Kostym Ulrika Lindqvist

Mask Catharina Lundin

Ljuddesign Evelina Kyrk

Ljusdesign Christina Kamma | Essi Seiskari

Koreografi Tandi Nyhage

Dramaturg Mariano Amarilla

Regiassistent Maria Friberg

Producent Isabella Nilsdotter

Förlag Nordiska ApS

Originaltitel Hauptsache Arbeit!

Översättning Maria Tellander

Grafisk form Transfer StudioTEATER TILLSAMMANS är en förening som fokuserar på att spela tyskt teater på svenska, jag har följt dom i flera år och alltid varit imponerad av hur hög standard deras produktioner, speciellt vad gäller kostymer, scenografi och hela den visuella produktionen, som program och affischer. Vad gäller skådespelare är det högt och lågt: många väldigt erfarna som tyvärr blandas med lite grönare personer som kanske skulle behöva mer guidning innan de kan tillgodogöra sej regi. 

Det här är en pjäs som handlar om en slags dystopisk arbetsplats, och det hela utspelar sej under en firmafest.

Det är förvånande hur en grupp med - antar jag - en ganska låg budget kan hålla så hög klass på SCENOGRAFI och KOSTYM. Kläderna känns utvalda, absolut inte ihophafsade, och scenografin och rekvisitan innehåller många elektriska attrapper som nog inte kan ha varit billiga , men dom start bidrar till att föreställningen får en stilig finish.

Jag tycker inte så mycket om själva pjäsen. Den känns vinglig, otydlig och jag förstår inte riktigt vilka premisserna är, det vill säga vilka regler gäller i den här världen, vilket gör att jag inte förstår varför de beter sej som de gör, varför de låter sej förnedras, varför de stannar kvar.

Det känns som om pjäsen är skriven med en distans till både personer och handling. Alla ses med en slags avsmak, en avsky för personer som jobbar på kontor. Vilket gör att jag inte engagerar mej i varken personer eller handling. 

 Den har också regisserats på en armslängds avstånd, med distans, och under föreställningen sitter jag och funderar på hur det hade kunnat se ut om man haft en mer realistisk spelstil, och inte ett så distanserat förhållande till karaktärerna. Om det hade varit personer som jag verkligen trodde kunde arbeta på ett kontor. Kanske hade jag kunnat lockats in i deras berättelser, dragits med engagerat mej, förstått varför folk gjorde som de gjorde. 

Kanske beror det på skådespelarnas olika erfarenhet, men det känns som om gruppen inte har samsats om en spelstil: vissa verkar dra åt grov fars, medan andra sysslar med finlir.

Men den fysiska iscensättningen imponerar, och räcker långt: scenlösningar, scenerier, hur man ser ut, hur man använder rummet, användandet av ljuset, rekvisitan och kostymerna. 

Jag saknar bara lite hjärta.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

PANORERING AV ETT RÖRIGT HEM

I det här avsnittet åker jag och Martin till Uppsala, besöker domkyrkan, käkar burgare på Bröderna och tittar på musikalen NEXT TO NORMAL på Uppsala Stadsteater. 

 #uppsala #uppsalastadsteater #nexttonormal #musikal #musical #föreställning #resa #veganskhamburgare #uppsaladomkyrka #domkyrka #skådespelare #tåg #svenska #hamburgare  #sverige #stockholm #bög #vegan #gay #j220316

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)