DANSREDOVISNING UR HAIRSPRAY OCH FAME, PÅ SMU, föreställning 82, 25/10 2016

Musikinstudering Kerstin Ryhed, Koreografi Camilo Bresky.

Om du kände dej lite hösthängig för några veckor sen, då skulle du följt med mej och min kompis Ricky DeSplit när vi gick och tittade på en redovisning på SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, när två årskullar redovisade en varsin kort koreografi, med musik ur musikalerna FAME och HARSPRAY.

Givetvis hjälper det om man först går på Sturekatten och lunchar, men det är inte nödvändigt. 

Med tiden ser man mindre och mindre av vissa vänner, och ibland känns det som om dom nästan är på väg att bara bli bekanta. Givetvis kan det vara skönt, i en del fall, men ibland måste man slåss för saken. Vilket jag och min kompis Ricky DeSlit gör. Vi försöker verkligen få till sociala stunder, med teater eller te och teve, men det är svårt. Eftersom vi är gamla arbetskamrater är vi vana att liksom bara ses, och nu, när det är länge sen vi jobbade ihop, upptäcker vi att det ibland har gått ett halvt år utan att vi har setts. 

På senare tid har vi gjort några uppriktiga försök, alltid grusade av att någon av oss varit upptagen - i hans fall, ofta bortrest, i mitt fall, på nån pjäs, nånstans - så när han hörde av sej och frågade om jag ville följa med på en dansuppvisning på SMU, så fanns det all anledning att säga ja. Och när han därtill föreslog att vi skulle luncha på Konditiori Sturekatten, i god tid innan, då passade det som handsken, för jag hade precis varit och sett ett genrep av IVANOV, på Dramaten, något kvarter därifrån, och jag behövde definitivt piggas upp. 

Jag har varit på SMU många gånger förut, men aldrig här, i den här salen, i den här lokalen. Detta är en helt annan byggnad, på samma gatan, men en bit ifrån själva skolan. 

FAME - THE MUSICAL, som man framför ett nummer ur, har jag sett tre gånger. Först, 2004, när den gick på Oscarsteatern, med en fenomenal Jessica Heribertsson som den kraftiga flickan som bara vill dansa, sen 2012, på Örebro Länsteater, när man kallade den för FAME - VISUKALEN, och den framfördes av hörande, hörselskadade och döva, och så i januari 2013, på Maxim, med Viktor Rydbergs gymnasium. 

HARSPRAY den andra musikalen man visar ett nummer ur, har jag bara sett en gång, på Chinateatern, med bland annat koreografen till dagens dans, Camilo Bresky, och Jessica Heribertsson i en roll som en något rundare flicka som bara vill dansa.

Man börjar med ett nummer ur FAME, framfört av vad jag tror är andraårsklassen, som har gått all in, vad gäller kostym och frisyr, med neonfärger, hårsnoddar och benvärmare. Koreografin är fullsmockad av danspastischer från 80-talets version av jazzdans. 

Jag sitter och tänker att jag en gång tyckte att dom där stegen, rörelserna, var det häftigaste man kunde göra. När filmen kom var jag 16 år och på besök hos en kompis i Malmö, och när vi kom ut från biografen gick det inte att hindra mej från att försöka göra splithop längs hela Hjulhamnsgatan, för jag tror det var där biografen låg. Jag var Leroy, tänkte jag, och var konstigt upphetsad av hans korta, tajta satängshorts. 

Två elever sitter i rullstol. Dom brukar inte sitta där till vardags, och dom gör det inte för numret, som karaktärer, eller för att synliggöra rullstolsburna, utan dom har skadat sej, har vi fått veta, innan, båda två, men det verkade inte vara några bestånde men. Inga livslånga lyten, vad jag förstår. 

Men det konstiga är, att jag gör, eller känner, eller beter mej konstigt, gentemot dom, tycker jag, efteråt. 

För länge sen, under en kort period, jobbade jag som personlig assistent till olika personer med funktionsnedsättningar. Alla satt i rullstol. Och genom dom träffade jag andra i rullstol, vissa som suttit där sen födseln, andra som hamnat där med tiden. Jag har alltid lärt mej, sen jag var liten, att man inte ska stirra, och det kanske är rätt i många fall, men det innebär också att det blir lite som att man inte alls ser personen som sitter i rullstolen, eller den som på annat sätt är lite avvikande, för det blir som om den inte alls var där. 

Jag frågade några rullstolsburna personer hur dom skulle vilja bli bemötta, och fick - givetvis - breda svar. En del ville att man skulle se dom, medan andra inte ville att man skulle glo. Det är en balansakt, och det beror säkert på humör och dagsform, hur blickarna uppfattas. 

Mitt beslut blev att jag ser den rullstolsburne i ögonen, med ett sånt där nästan-leende som man använder när man åker hiss med en främling. Och om dom har någon som kör deras rullstol så möter jag den personens blick, för jag minns hur osynlig man var som person assistent.  

Jag tänker nämligen att det är bättre att personen i rullstol tycker att jag är en flinande fåne, än att dom känner att dom är osynliga. 

Här, i danssalen, blir det på något sätt lite kortslutning i mitt huvud: alla i numret har en output, en slags in-your-face-attityd, en riktning rakt ut i publiken, och vi svarar med leenden och peppande skratt. Dom ser oss i ögonen, och vi ler tillbaka, uppskattande och uppmuntrande. 

Tills jag möter blickarna på nån av de två tjejerna i rullstol. Då känns det plötsligt som om min välmening på något sätt skulle kunna uppfattas som något nästan nedlåtande, som om jag liksom kommunicerade: ”Jösses, vad du är duktig, trots att du sitter i rullstol.”

Som om att personen satt i rullstol var den verkliga prestationen, inte vad den gjorde. Och detta trots att jag visste att detta är en person som inte vanligtvis brukar sitta i rullstol. 

Avgångsklassen, som är mej mer bekant, kör You Can’t Stop The Music, ur HAIRSPRAY, och jag har lite problem med att bara koncentrera mej på koreografin, eftersom jag sitter och försöker komma ihåg vad var och en sjöng, när jag nån månad tidigare såg dom i en masterclass om Sondheim, men dom föser på med en sån energi att jag efteråt minns det som om man hade strob-ljus, trots att jag vet att man bara hade vanliga lysrör i taket.

Efteråt åker vi hem till mej, jag och Ricky DeSplit, han slänger sej i min Klippan-soffa, och jag sjunker ner i nån av sackosäckarna, och så dricker vi te, äter kakor och kollar in musikalbootlegs på Youtube.

I skrivande stund - en måndag - har vi insett att vi kommer att ses kommande torsdag, då vara respektive arbetsplatser har en gemensam fest. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

IVANOV, på Dramaten: 

Med detta sagt, vill jag från fåtöljen i ett hörn, höja min konjakskupa för Gunnel Fred, i rollen som det ekonomiskt neurotiska grannfrun, Ivanonvs borgenär. Det är som om hon har kommit in från fel fest, eller; från rätt fest. Mitt i detta Arnold Weskerparty där man inte bjuder på mycket mer än hönssoppa och korngryn, glider hon in som någonting som som får mej att skjuta upp avfärden i några minuter. Hade jag kunnat hade jag följt henne från rum till rum, bara för att se vad hon gör, vad hon säger, vilket rum hon ska gå till och vem hon ska prata med, och om vad.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/ivanov-dramaten-forestallning-81-2510.html

PRESIDENTERNA, på Dramaten:

Men skrattar gör jag, så att jag frustar, passande förfärad och lite småchockad. Det är en galen, livsförlängande föreställning, full av infall och LED-lamp-lysande skådespeleri. Om dom älskar sitt yrke - vilket jag hoppas dom gör - måste detta vara det ypperliga tillfället att sparra med någon i samma viktklass. Det finns så många små underbara blickar, tonfall och tillvaratagna ögonblick att jag knappt vet vart jag ska titta, och på vem.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/presidenterna-pa-dramaten-forestallning.html

DORIAN GRAY på Kulturhuset Stadsteatern:

Min syn är helt okej, men i dunkel belysning har jag lite problem med skärpan, så jag köpte ett par glasögon, bara för att ha på Dansens Hus, men eftersom dom alltid ligger i min rygga plockar jag upp dom lite här och var, där jag tycker att det behövs, eller om det finns något jag verkligen vill titta närmre på. 

Dom hjälpte inte här. 

Det här var inte en iscensättning, det var en ljussättning.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/dorian-gray-kulturhuset-stadstearen.html

SparaSpara

IVANOV, Dramaten, föreställning 81, 25/10 2016

Av Anton Tjechov, Översättning Staffan Skott, Regi Alexander Mørk-Eidem, Scenografi och kostym Erlend Birkeland, Ljus Ellen Ruge, Peruk och mask Linda Hyllengren, Musik Goran Kajfeš, med Shanti Roney, Nina Zanjani, Bengt CW Carlsson, Hamadi Khemiri, Gunnel Fred, Johan Ulveson, Ida Engvoll, Adam Pålsson, Nina Fex, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Inga-Lill Andersson, Michael Jonsson

When the winds are blowing.

That's the time to smile.

Learn how to laugh.

Learn how to love.

Learn how to live.

That's my style.

When the rent is owing,

What's the use of tears!

I'd rather laugh,

I'd rather love.

I'd rather live

In arrears.

Some fellows sweat

To get to be millionaires,

Some have a sport

They're devotees of,

Some like to be the champs

At saving postage stomps.

Me, I like to live.

Me, I like to laugh,

Me, I like to love.

Love, Laugh, Live, 

Ur FOLLIES

Av Stephen Sondheim

Tjechov, för mej, var någon som tittade på människorna i sin omgivning, och log lite, åt oss. Det finns en slags människokärlek, en humanism utan en kall moral, och en humor. 

Jag hittar nästan ingenting av det i den här uppsättningen.

Under det här genrepet satt jag och funderade hur det kommer sej att jag älskade, fullständigt älskade, regissörens uppsättning av PARAPLYERNA I CHERBOURG, när jag nästan aldrig tycker om något annat han gör. Kan det vara för att man inte hade några repliker, förutom den sjungna dialogen?

Hade jag tyckt bättre om det här, om alla hade varit tysta, eller pratar nåt nonsensspråk? Det kan väl inte bara vara dålig dialog?

IVANOV hade premiär 1887, när Tjechov var 27 år. Han hade då haft tuberkulos i minst tre år, hostat blod, men vägrat erkänna för sin familj; sina två äldre bröder och sina föräldrar, som han hade det ekonomiska ansvaret för, att han var sjuk. 

Han skrev Ivanov på fjorton dagar, och var ganska överraskad att den var en sån fullträff. Det blev hans genombrott som dramatiker, men som författare hade han redan brutit igenom, sen flera år, efter att ha skrivit noveller och kåserier för olika tidningar. Det skulle dröja åtta år, till 1895, innan han skrev en ny pjäs, MÅSEN. 

Ytterligare nio år senare, 1904, var han död, 44 år gammal. 

Det handlar om Ivanov, en skuldsatt man med en egendom, och en fru som är döende och som övergav sin judiska tro för att gifta sej med honom, vilket gjorde att hennes rika föräldrar gjorde henna arvslös. Hans rika grannar, som han är skyldiga pengar, har en ung dotter som är förälskad i Ivanov. 

För att vara Tjechov är det en ganska enkel pjäs. Jag saknar den där spindelväven av relationer som kom med hans senare verk. 

Regissören har som vanligt skrivit om, och låter det hela utspela sej på ett skogsjordbruk i Sverige, i nutid. Jag vet inte varför. Det tillför ingenting till Tjechov, vilket det kunde ha gjort, men med bearbetningen ser man till att kringgå varje svårighet man stöter på, istället för att ta tag i den. Man undviker alla förvirrande ryska namn, alla situationer och relationer som kräver lite mer av publik och regissör, och jag sitter och tänker på Showbusiness, kontra Scenkonst. Jag menar det här amerikanska sättet att arbeta med en uppsättning: att genom månadslånga förhandsvisningar arbeta fram en föreställning utifrån publikens respons: att så fort det börjar vridas och vändas i bänkraderna, så ser man till att det händer något intressantare på scenen. Här känns det som om man har haft samma ambition, men ingen provpublik. Det blir lite teater för tonåringar. Det yttre blir bara något ytligt: jag saknar ett inre.

Det finns ett uttryck, Tjechovs Gevär, som kommer av han skrev: ”Ta bort som inte har någon relevans till historien. Om du säger i första kapitlet att det hänger ett gevär på väggen, då måste det avfyras i det andra eller tredje kapitlet. Om det inte ska avlossas borde det inte hänga där.”

Det var nog inte bara jag som insåg vad som skulle hända, när man kom in med spikpistolen i första scenen. 

Mitt stora problem är att jag inte tycker om någon. Jag bryr mej inte om hur det går. Tjechov, för mej, brukar vara lite som när man är på en fest med vänner och familj, med människor man känner väl, och tycker om, och man kommer tillbaka in i salongen efter ett toalettbesök, eller bara finner sej plötsligt sitta tyst, och något ensam, i ett hörn, med en konjakskupa, i ett rum fyllt av folk, och man liksom ser allt utifrån. Alla relationer, ambitioner, drömmar, planer, förhoppningar. 

Här är det istället som om man blivit lite tvångsinbjuden på en fest man inte ville gå på, bland människor man inte har något gemensamt med, där varje dialog blir en ointressant monolog, eller självdör, och man undrar hur länge man behöver stanna innan man artigt kan tacka för sej. Det finns inga hemligheter, inget inre resonemang, ingen självrannsakning, eller plötsliga upptäckter.

Humaniteten och humorn saknas.

Det finns många antisemitiska repliker, men jag skulle inte kalla det en antisemitisk pjäs, eftersom Ivanovs fru, judinnan som övergivit sin tro, inte får någon slags Shylock- eller Faginframställning. Tvärt om, egentligen tycker jag: man uppvisar ett farligt allmänt accepterat beteende, i en tid av ryska pogromer. 

När man nu sätter pjäsen i nutid blir det lite klumpigt, och osofistikerat. Rasismen blir naiv, infantil, och behandlas mer som ett uttryck för någon klumpig, dum, och ouppfostrad än för en verkligt farlig tendens. Tyvärr, tror jag, är fientligt beteende idag mer outtalat, mer utagerat i det tysta. Man vet vad den allmänna uppfattningen är, även om man inte håller med. 

Jag har vänner - bekanta, egentligen - som inte kan se förbi sånt på scenen. Dom hör ett rasistiskt invektiv, något sexistiskt eller homofobiskt, och vips har dom vänt sej emot uppsättningen, utan att egentligen se hur man behandlar ämnet. Dom blir lite som tanter som inte tycker om när man svär på scenen, som inte hör vad som sägs, för alla svordomar. För att kunna sätta upp en föreställning som är för jämställdhet, så måste man våga visa den andra sidan, man måste ha någon som är emot jämlikhet, en homofob, en rasist, en sexist. Drama är konflikt, och om man stryker allt som kan upplevas som provocerande, då får vi något ganska ointressant på scenen. 

Kanske hade det varit mer intressant, i alla fall mer tänkvärt, om kvinnan som övergivit sin tro varit muslim?

Och jag sitter och väntar på en scen som aldrig kommer, och det irriterar mej. När man nedlåtande kallar henne för judinna tror jag, hoppas jag, att hon någon gång kommer att försvara sej, få scenisk upprättelse, stå upp för sej själv, och säga att det är just det som är problemet: hon är inte judinna längre. Hon har övergivit sin tro, sin släkt, sin familj, gått över till andra sidan, av kärlek, och lämnat allt. Hon har ingenting. Inte ens hälsan.

Det kommer aldrig. Hon bara mjäkar på, i nån slags offerkofta, blir sjukare, mer tragiskt, och dör.

När det gäller dotterns roll, den unga kvinnan som är kär i Ivanov, så sitter jag och funderar på vem hon påminner om. Inte påminner om till utseende, inte kvinnan som spelar rollen, utan som tolkning, som attityd, som roll. Jag har sett något annat, här, på Dramaten, ganska nyligen. Det är slags ny, lite skev omtolkning av ingenyn, den unga, naiva, oskyldiga kvinnorollen, du vet, Ofelia, Måsen-Nina, Miss Saigon-Kim, West Side Story-Maria,  vars enda funktion egentligen, är att älska, beundra, underställa sej en mer erfaren man. 

Jag förstår att man kanske har tröttnat på henne, och känner att man, inte minst för att vara lite mer politisk korrekt, borde göra något åt saken. Så man tolkar om henne. Ger henne skinn på näsan, hår under armarna, ring i näsan, svarta kläder, läder, byxor, allt för att försöka förstärka hennes något plötsligt påtvingade, ytligt sett feministiska personlighet. Man ger henne en My Fair Lady-Eliza-lik personlighetsöverhalning för att liksom fräta bort det förskräckligt feminina, det underdåniga, det ’flickaktiga’: 

”Sitt med benen isär, ta plats, tala högt, le inte, bete dej inte som om du ville vara till lags, som om du brydde dej om vad andra tyckte om dej. Avbryt. Säg emot. Hävda dej.”

”Jag tror hen kan det!”

”Nu ser hon i alla fall ut, låter och rör sej som en annan slags kvinna,” verkar man tycka. ”Mer kan vi inte göra.”

Men eftersom rollen är skriven som den är skriven, blir hon istället en slags våt dröm för gubbsjuka, medelålders män: en kaxig, till synes självständig, stark, ung, attraktiv kvinna som ändå är helt besatt av den äldre, erfarne mannen. 

Man vinner liksom ingenting, feministiskt, på omtolkningen. Hon måste göra det hon måste göra, älska, beundra, underställa sej en man, för det står inskrivet i handlingen, i själva berättelsen, i rollens önskelista.

Det blir på något sätt pseudofeministiskt: att låta en till synes stark kvinna göra det hon ändå gör blir kontraproduktivt. Hon blir liksom ingen bra förebild, utan förstärker istället fördomarna, genom att visa att även den här typen av kvinna bara har ett mål, en ambition: att få en man.

Förresten, jag har kommit på vilken den andra uppsättningen var: det var den unga kvinnan i Tobias Theorells uppsättning Arthur Schnitzlers DE STORA VIDDERNA.

Med detta sagt, vill jag från fåtöljen i ett hörn, höja min konjakskupa för Gunnel Fred, i rollen som det ekonomiskt neurotiska grannfrun, Ivanonvs borgenär. Det är som om hon har kommit in från fel fest, eller; från rätt fest. Mitt i detta Arnold Weskerparty där man inte bjuder på mycket mer än hönssoppa och korngryn, glider hon in som någonting som som får mej att skjuta upp avfärden i några minuter. Hade jag kunnat hade jag följt henne från rum till rum, bara för att se vad hon gör, vad hon säger, vilket rum hon ska gå till och vem hon ska prata med, och om vad.

Du vet hur operasångare ibland verkar resa från land till land och liksom hoppa in i en redan färdig uppsättning av någonting som dom inte har repat. Dom kan liksom rollen, och alla sångerna, och behöver bara någon kostym och lite information om när de ska gå till höger, och vilken stol dom ska sätta sej på. Det känns lite som om Gunnel Fred - och för den delen även Johan Ulveson, i rollen som hennes man - har blivit inringda från en teater någon annanstans, från en uppsättning jag hellre hade velat se.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Ticket Master! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PRESIDENTERNA, på Dramaten:

Men skrattar gör jag, så att jag frustar, passande förfärad och lite småchockad. Det är en galen, livsförlängande föreställning, full av infall och LED-lamp-lysande skådespeleri. Om dom älskar sitt yrke - vilket jag hoppas dom gör - måste detta vara det ypperliga tillfället att sparra med någon i samma viktklass. Det finns så många små underbara blickar, tonfall och tillvaratagna ögonblick att jag knappt vet vart jag ska titta, och på vem.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/presidenterna-pa-dramaten-forestallning.html

DORIAN GRAY på Kulturhuset Stadsteatern:

Min syn är helt okej, men i dunkel belysning har jag lite problem med skärpan, så jag köpte ett par glasögon, bara för att ha på Dansens Hus, men eftersom dom alltid ligger i min rygga plockar jag upp dom lite här och var, där jag tycker att det behövs, eller om det finns något jag verkligen vill titta närmre på. 

Dom hjälpte inte här. 

Det här var inte en iscensättning, det var en ljussättning.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/dorian-gray-kulturhuset-stadstearen.html

ANNAS HÖRNA, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det hela är faktiskt mer ett samtal än en intervju, eftersom teaterchefen känner att hon också har en del att säga, och frågorna hon ställer är ofta såna som är aktuella och intressanta för för henne själv, rent subjektivt. Till exempel, i egenskap av teaterchef, frågar hon hur de andra två, som bägge varit teaterchefer, hur dom tyckte det var att vara teaterchefer. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/annas-horna-kulturhuset-stadsteatern.html

Över 200.000 besökare!!!

Oj, bloggen gick precis över 200.000 besökare. Det tackar jag dej för!

PRESIDENTERNA, På Dramaten, föreställning 80, 18/10 2016

Fotograf Sören Vilks

Av Werner Schwab, Översättning Linda Östergaard, Regi Staffan Valdemar Holm, Scenografi och kostym Bente Lykke Møller, Sångtexter till svenska Irena Kraus, Ljus Egil B. H. Hansen, Peruk och mask Sofia Ranow Boix Vives, med Lena Endre, Stina Ekblad och Ingela Olsson.

There's gotta be something better than this,

There's gotta be something better to do.

And when I find me something better to do,

I'm gonna get up, I'm gonna get out

I'm gonna get up, get out and do it!

There's gotta be some respectable trade,

There's gotta be something easy to learn.

And if I find me something I halfwit can learn,

I'm gonna get up, I'm gonna get out

I'm gonna get up, get out and learn it!

All these jokers, how I hate them

With their groping, grabbing, clutching, clinching,

Strangling, handling, bumbling, pinching

There's gotta be some life cleaner than this,

There's gotta be some good reason to live.

And when I find me some kind of life I can live,

I'm gonna get up, I'm gonna get out,

I'm gonna get up, get out and live it!

There’s Gotta Be Something Better Than This,

Ur SWEET CHARITY,

Text Dorothy Fields

Musik Cy Coleman

Några dagar tidigare hade jag och min kompis Skäggige Skalman varit på Ikea, för att kolla in deras nya cyklar - ja, cyklar! - när jag plötsligt såg några multikolorerade tyger som hängde på en vägg, på någon avdelning, när vi gick förbi.

Man hade blandat randiga partier med prickiga, monokroma mönster med svagt köttrosa, turkos som går mer åt ärtgrönt, brandgult som drog lite åt brunt, och så gällt knallgula fält. Det påminde om ett foto på en påse Liquorice Allsorts, om Andy Warhol fått tag i det. Jag har sett stilen lite överallt, under flera år, men nu kändes det som om den hade börjat dyka upp oftare: färgerna och mönstren verkade vara populära på TGR och på Lagerhaus, men inte hos mej.

”Vad skulle du kalla den där stilen?” sa jag till Skäggige Skalman, och pekade 

Han tittade på tyget, i nån sekund.

”Dagis,” svarade han. 

Det var det jag tänkte på, när jag satt i salongen på det första publikrepet av Werner Schwabs PRESIDENTERNA. Pjäsen hade ännu inte börjat, men ljuset var tänt, och jag kunde se scenografin, klart och tydligt. 

”Dagis,” tänkte jag. Men den här gången gillade jag det.

Scenrummet föreställde en korridor i ett slags minimalistiskt sjukhus, eller ett hem hos någon med definitiv smak och som förhoppningsvis ännu inte riktigt flyttat in. Väggar och golv är svagt, urblekt skära, femtiotalsrosa, du vet, när den drar lite åt beige. Scenen är grund, och till höger ersätts fonden av en glasvägg, med ramar i svart metall, genom vilken vi kan se ett lika naket men grönt rum, i samma nyans som en pilgroda, eller en giftig, trädslingrande orm. Ett bord i transparant ofärgad plexiglas, som ett slags skrivbord, är den enda möbeln. Ute i förrummet står några plexiglasstolar, en teve med genomskinlig exteriör, så att vi ser maskineriet därinne, och en vit pälsmössa. 

Jag trodde faktiskt att jag var mer bekant med dramatikern, Werner Schwab, än jag var. När jag började leta på min blogg visade det sej att jag bara sett en annan föreställning av honom: FOLKMORD - ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, ett gästspel av Teater Tillsammans på Moment:Teater i Gubbängen. Han var en österrikare som söp ihjäl sej, 34 år gammal. Han var bara verksam som dramatiker i fyra år, men lyckades ändå klämma ur sej 16 pjäser. 

Jag verkar ha blandat ihop honom med någon annan tysk eller österrikare. Vad hette han som skrev den där - 

Det var visst Roland Schimmelpfennig jag tänkte på.

I alla fall, Die Präsidentinnen, PRESIDENTSKORNA, var hans första pjäs, 1990, och den blev hans genombrott. 

Jag tror jag vet varför Dramaten har valt att kalla sin uppsättning PRESIDENTERNA, i motsats till PRESIDENTSKORNA, vilket har varit brukligt i tidigare uppsättningar, men jag vet inte om jag är helt överens. Jag är kluven, kan man säga. Kanske är det bara så enkelt att det ligger tankar om jämlikhet bakom? 

Kanske är det för att jag skriver, och uttrycker mej i text, som jag tycker att ord ska säga så mycket som möjligt, vara så detaljbärande som möjligt. Jag använder inte ordet hen, till exempel, för att uttrycka någon som kan vara man eller kvinna, jag använder det om någon som definierar sej som varken man eller kvinna. En skådespelare, för mej, är en manlig skådespelare, och om jag vill beskriva en kvinnlig skådespelare försöker jag att använda ordet skådespelerska istället. För mej är det ett ge makt och värde åt yrket och uttrycket, istället för att sätta något slags femininiserande ord som kvinnlig framför yrket, som om det vore någon slags avart, eller ovanlighet. Helst skulle jag vilja att det fanns så specifika ord som - och nu hittar jag på - Röhåmedålderska - beskriver en rödhårig, medelålders kvinna. Eller römmelska, som ordet säkert kommer att förvanskas till, om det bli populärt. 

Det finns egentligen inget ord för en kvinnlig president på svenska. Man säger inte presidenterska eller presidentarinna. Man säger kvinnlig president. På tyska däremot, säger man präsidentin, när man menar en kvinnlig president. 

Werner Schwab använde sej av neologism, som kommer från grekiskans neos, ny, och logos, lära, och används för att beteckna ett nytt ord, eller ett gammal ord som användes i ett nytt sammanhang, eller med en ny betydelse, så i hans värld skulle man mycket väl kunna säga presidenterska, eller röhåmedålderska. 

Nånstans har jag läst om någon som uttalade sej om en manlig eller kvinnlig skådespelare i en film eller på scen: ”Det var som att se min egen mamma, full,” eller nåt sånt. Det var menat som nedsättande, som om det var pinsamt och obehagligt. Här skulle jag vilja säga samma sak, det är bara det att varken Ingela Olsson, Lena Endre eller Stina Ekblad är min mamma, och jag fullständigt älskade dom!

Ibland är det som om omständigheter och slumpen, eller själva livet, målar in personer i fack, speciellt artister och skådespelare. Dom gör något bra, och med en gång vill man se eller höra mer av samma sak, men ingen nytt, inget annat. Det är livsfarligt när man börjar låta andra definiera sej, för det är så lätt att man tror att dom har rätt. Om någon säger ”Det där är så typiskt du,” eller ”Det där som du gjorde nu, tyckte jag om,” så talar det egentligen bara om hur dom ser dej, eller vad dom tycker om det du har gjort, inte hur du verkligen är, eller värdet av det du gör, men det är väldigt svårt att inte lyssna. Speciellt om en existens beror på vad andra tycker om det man gör, och är. 

Jag hade aldrig läst det här manuset och automatiskt tänkt: detta vore något för Lena, Stina och Ingela. Jo, kanske Ingela, förresten. Men Stina och Lena har med tiden fått något eteriskt över sej, dom har blivit mer tragedienner, lättare att associera med grekiska dramer, O’Neill, Tennessee Williams eller Lady Macbeth, än med gapflabb. Men skrattar gör jag, så att jag frustar, passande förfärad och lite småchockad. Det är en galen, livsförlängande föreställning, full av infall och LED-lamp-lysande skådespeleri. Om dom älskar sitt yrke - vilket jag hoppas dom gör - måste detta vara det ypperliga tillfället att sparra med någon i samma viktklass. Det finns så många små underbara blickar, tonfall och tillvaratagna ögonblick att jag knappt vet vart jag ska titta, och på vem.

Man gör dom knasigaste grejer, som bröstboxning och rumpkvävning, men det underbara är att allt verkar komma ur en slags sanning: som om man kunde be dessa skådespelerskor, i dessa roller, att göra vad som helst, när som helst, dom behöver bara lite tid att tänka ut den känslomässigt sanningsenliga vägen dit.

Föreställningen jag såg var ett första publikrep, och mycket kan ha hänt sen dess, men det kändes ibland som om regissören lagt in några egna ganska överflödiga grepp, kanske bara för att hävda sej och känna att han också tillfört något, utan att dessa små utsvävningar i det sceniska berättandet egentligen behövdes. Det är samma sak med scenografens avföringsfontän: kul, men ganska onödig, om ordvitsen förlåts.  

Under en teaterhöst som känns lite medioker och mjäkig, utan några direkta måste-se-föreställningar, dimper den här uppsättningen ner som en liten för tidig julklapp. 

Om det finns en föreställning du måste se, den här säsongen, så är det den här.

Hur kommer det sej, förresten, att kvinnor på scenen ofta kommer som en trio? TRE LÅNGA KVINNOR, TRE SYSTRAR, CRIMES OF THE HEART, och AUGUST: OSAGE COUNTY, till exempel? Häxorna i Macbeth, och feerna i Disneys Askungen? Är dom systrar är dom ofta tre, medan om män är bröder, är dom ofta två.  

Det handlar i alla fall om tre kvinnor, ganska långt ner på livets stege. Dom är kanske städerskor, kassörskor eller hembiträden. Deras kläder, vita kortärmade klänningar som slutar nedanför låret, vita knästrumpor och bekväma vita skor fick mej att tänka på sjukvårdsbiträden. Och scenrummet skulle kunna vara personalens fikarum på ett ålderdomshem, eller ett rum hos någon dom har fått betalt att städa hos. Det spelar ingen roll. Naturalism är inte på tapeten, så att säga. 

Perukerna är underbara, i en slags galen, vardaglig realism, och förtjänar ett speciellt omnämnande.

Det händer egentligen inte så mycket, vad gäller handling. Man pratar, och undan för undan får vi veta lite om var och en: Stina Ekblad, i en slags invikt, locktångad, honungfärgad Mireille Mathieu-frisyr spelar en religiös kvinna som har en vuxen, singel son som vägrar producera barnbarn. Lena Endre, i en nästan afrolockig frisyr, som nog bäst skulle beskrivas som en kort, medelblond Grizabella,  spelar en ganska sexuellt frigjord kvinna som älskar sin hund, och hon påminner kraftigt om Meryl Streep, i nån av hennes lite mer snoriga roller. Och Ingela Olssons roll, i generös och volumiös hockeyfrilla, har den talangen att hon är suverän på att fixa stopp på toaletten: hon behöver inte ens använda handskar skryter hon: hon bara stoppar ner armen i urin- och avföringsvattnet och känner sej för tills hon löser problemet. 

Och nånstans här, när Ingela Olssons rolls begåvning kom på tal, upplevde jag det där som fransmännen kallar déjà vu. Jag visste plötsligt att jag hört den här texten förut, eller i alla fall upplösningen. Var? Jag har fortfarande ingen aning. Min kompis Skäggige Skalman, som jag delar en massa minnen från en sorglös amatörteaterexistens i slutet på 80-talet och början på 90-talet, har inget minne av någon sån uppsättning. 1995 gjorde Grupp 98 en version den på den nu nerlagda Teater Plaza, i regi av Torstan Flinck, med My Holmsten, Katarina Werner och Charlotta Larsson. Det kan ha varit den. Det kan också bara vara så att jag har råkat läsa slutet på pjäsen, eller sett när någon väninna använde den som scenskoleprov.

Men jag minns den: det fantastiska slutet, där en av dom krossar de andras drömmar, inte för att hon nödvändigtvis vill, utan för att hon måste, för att hon kan.

Slutet påminner mej på något vis om George och Marthas uppgörelse i VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? Det har det där underbart, skrämmande, vackra reningen.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Ticket Master! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DORIAN GRAY på Kulturhuset Stadsteatern:

Min syn är helt okej, men i dunkel belysning har jag lite problem med skärpan, så jag köpte ett par glasögon, bara för att ha på Dansens Hus, men eftersom dom alltid ligger i min rygga plockar jag upp dom lite här och var, där jag tycker att det behövs, eller om det finns något jag verkligen vill titta närmre på. 

Dom hjälpte inte här. 

Det här var inte en iscensättning, det var en ljussättning.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/dorian-gray-kulturhuset-stadstearen.html

ANNAS HÖRNA, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det hela är faktiskt mer ett samtal än en intervju, eftersom teaterchefen känner att hon också har en del att säga, och frågorna hon ställer är ofta såna som är aktuella och intressanta för för henne själv, rent subjektivt. Till exempel, i egenskap av teaterchef, frågar hon hur de andra två, som bägge varit teaterchefer, hur dom tyckte det var att vara teaterchefer. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/annas-horna-kulturhuset-stadsteatern.html

16 BLIVANDE MUSIKALARTISTER, 16 SOLOSÅNGER AV STEPHEN SONDHEIM, en Masterclass med SMU, på Base 23.

 I lugn och ro, i badrummet, stod jag och borstade tänderna, när jag började räkna efter hur lång tid det var kvar innan jag skulle behöva dra, och kom fram till svaret: för tio minuter sen. 

I spegeln såg jag en man som gjorde en sån där skriande grimas som Munch tyckte om att måla, och så dängde jag ner eltandborsten i sitt ställ, sprayade mej med lite för mycket Hermès, och drog.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/16-blivande-musikalartister-16.html