Konstnärligt team Manus: Gustav Tegby (NECRONOMICON) och Maja Salomonsson , Regi: Maja Salomonsson , Scenografi: Johanna Mårtensson (X, ILLUSIONER) , Ljusdesign: Jörgen Haimanas , Dramaturgi: Eva-Maria Dahlin , Maskdesign: Linda Sandberg , Musikarrangemang: Stefan Johansson, Medverkande, Frida Beckman, Robert Hannouch, Lisa Hu Yu, Peter Järn, Arja Saijonmaa
Det handlar om kärlekssånger, men inte så som du tänker, för jag antar att du föreställer dej en slags tio-i-topp av kärlekssånger, där framförandet av sången är det betydelsefulla, själva anledning till att man sätter upp föreställningen. Här kvittar det egentligen vad man sjunger för sånger, för det är minnet av en sång, känslorna som den framkallar, som är det viktiga.
 |
| Peter Järn, Arja Saijonmaa och Robert Hannouch Fotograf: José Figueroa |
Jag tyckte mycket om den här föreställningen. Det är en charmig, rolig, rask, infallsrik och berörande föreställning, där skådespelarna verkligen får glänsa, och man blir betuttad i dom allihop. Alla var nya ansikten för mej, och jag hoppas få se mer av dom allihop.
 |
| Lisa Hu Yu och Peter Järn Fotograf: José Figueroa |
Har jag några betänkligheter så gäller det grundmaterialet, manus, de intalade rösterna, och trovärdigheten.
Kanske är titeln lite missvisande. Kanske borde den inte varit på engelska. Kanske skulle till och med ”KÄRLEKSSÅNGER” gett en lite felaktig bild av vad det verkligen är vi får se. ”MINNET AV EN SÅNG” kanske hade passat bättre, men är kanske inte lika säljande.
I pausen ute i den enorma hallen på Riksteatern i Hallunda, mötte jag några vänner som var lite bevikna, för dom hade förväntat sej en afton med kärlekssånger, där merparten sjöngs av Arja Saijonmaa.
Jag är glad att det inte var en sån föreställning, för jag tyckte mycket om den föreställning som var, när jag väl förstod vad det var för en slags föreställning.
 |
| Arja Saijonmaa, Lisa Hu Yu, Robert Hannouch och Peter Järn Fotograf: José Figueroa |
Det handlar om i grunden om en samling inspelade intervjuer där personer berättade om romantiska minnen runt olika sånger. Eller: jag har lite svårt att tro att de röster vi hör verkligen tillhör intervjuobjekten. Kanske ligger det en verklig intervju till grund, men den inspelade rösten känns inte autentisk. Jag upplever inte att personer pratar så. Ordvalen känns författade, och bristen på upprepningar, användandet av ord som ”liksom”, ”alltså”, och ”…öööh” och stakningar gör att jag inte upplever det som att en person - till skillnad mot en skådespelare - berättar.
 |
| förgrunden Arja Saijonmaa, i bakgrunden Peter Järn, Frida Beckman, Robert Hannouch och Lisa Hu Yu Fotograf: José Figueroa Och det gör egentligen ingenting, om det hade varit så att vi, publiken, hade varit med på vad som hände, från början. Det är alltid lite vanskligt när författaren är regissör, för den kan bli lite hemmablind, och inte kunna ta ett steg tillbaka och se om något är tydligt nog, eller kommer att kunnas missuppfattas.. Och så är det här: man klargör inte från början att det handlar om intervjuer. Har man - som jag - läst på lite, så vet man att det handlar om insamlade historier från hela landet, men inte att man ska spela upp inspelade intervjuer, och att skådespelarna i flera fall ska mima till dessa röster. Det är också lite förvirrande varför skådespelarna mimar till inspelade röster, om man inte först vet att det hela bygger på intervjuer. Och sen, när de börjar använda sina egna röster, är det först svårt att förstå vem det är de ska föreställa. |
 |
| I förgrunden Lisa Hu Yu, i bakgrunden Arja Saijonmaa, Robert Hannouch, Frida Beckman och Peter Järn Fotograf: José Figueroa |
Och jag går från föreställningen med en stilla undran ifall alla, om ens några inslag, verkligen bygger på intervjuer, för speciellt en gång får vi höra en historia berättad från två personers vitt skilda syn på en situation; han är våldsamt förälskad och hon suger av honom för att det är lättast så. Vad jag förstår så har deras historia inte en gemensam fortsättning, så jag vet inte hur de som har intervjuat personerna har kunnat spela in dom. Från en person, absolut, men hur har de lyckats leta reda på båda?
Det är för mej också en väldigt laddad berättelse, eftersom jag tycker att i dessa tider är det lite vanskligt att porträttera en kvinna som suger av en man för att det är enklast så, inte för att hon vill, eller för att hon blir tvingad, utan för att det är en pinsam och lite jobbig situation. Jag undrar lite vad man vill säga med det hela. Det känns lite ofräscht om man tycker att något så subjektivt ska vara öppet till publikens fria tolkning. Produktionen borde ha en ståndpunkt i det här fallet. Jag förstår att det finns olika grader och olika infallsvinklar, men jag reagerar mest på att man tar så lätt på något så laddat.
 |
| Arja Saijonmaa och Robert Hannouch Fotograf: José Figueroa |
Med detta sagt tycker jag absolut att detta är en föreställning som borde ses. Scenografin, en stor, blodröd, avrundad liggande ram, som kan förflyttas och vridas, känns generös och påskostad, och tillsammans med det mycket ambitiösa ljuset ger det en hög show-faktor. Ensemblen har flera kostymbyten, och till och med ett överraskande perukbyte.
 |
| Lisa Hu Yu och Frida Beckman Fotograf: José Figueroa |
Vi får möta heterosexuella män och kvinnor, homosexuella män och kvinnor, och till och med ett polyamoröst par. De bjuder bland annat på Why Did You Have To Be A Heartbreaker, I Will Always Love You, Video Games, Krän, 800 Grader, Ne Me Quittes Pas och I Can’t Help Falling In Love With You.
 |
| Lisa Hu Yu och Frida Beckman Fotograf: José Figueroa |
Men det som verkligen förför är regin, stämningen, och det lekfulla spelet. Till och med scenteknikern får komma in och belta av en truddelutt.
 |
| Frida Beckman, Arja Saijonmaa, Lisa Hu Yu, Robert Hannouch och Peter Järn Fotograf: José Figueroa |
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- att MINST EN GÅNG I VECKAN har ett eget instagramkonto: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA, på Teater Reflex:
"Vad jag tyckte mest om med förställningen är att den vågar ta tag i något så impopulärt som DVSM, Den Vite Straighte Mannen. Det har varit väldigt inne att hacka på honom. Allt har varit hans fel. Ingen annan ha burit någon som helst skuld. Så länge man inte varit man, vit eller straight har man automatiskt varit ett offer, utan makt eller ansvar. Det har medfört en ganska ointressant diskussion, och ett mycket präktigt och tråkigt teaterklimat. Varje gång jag har satt mej i en teatersalong har jag någonstans funderat över hur den här produktionen ska skuldbelägga männen, och hur kvinnorna på scenen blir offer."
Låter det intressant? Här är resten: GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA
MONSTRET OCH MÄNNISKORNA på Junibacken:
Föreställningen får mej att tänka på uppsättningen av MATILDA THE MUSICAL som jag såg på Cambridge Theatre i London 2017, och på DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, som jag såg på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag tror att det enda verkligt stora problemet med föreställningen är att man inte vågat tänka tillräckligt stort.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2020/01/monstret-och-manniskorna-junibacken-21.html
PRYDH på Playhouse Teater:
"Det är en kort, rapp pjäs, intelligent, rolig, och tänkvärd. Jag skrattar många gånger så att jag får ont i nackmusklerna, och jag sitter ofta och tänker på jämlikhet. Inte feminism: jämlikhet. På sånt som gäller för den ena, men inte för den andra."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar